Uppror efter regeringens krigsförklaring

Ibland brukar det sägas att det som sker stort, sker tyst. Paradigmskiften och trendbrott smyger sig ofta på oss. I sådana lägen inser inte ens de mest välinformerade vad som har hänt förrän pjäserna flyttats om helt på spelbordet.

Men när det gäller maktstrukturen på den svenska arbetsmarknaden just nu gäller inte detta. Utvecklingen går fort. En indikation på det är fackförbundens ursinniga protester mot regeringens förslag att förändra arbetslöshetskassorna – en process som kan få långtgående följder för LO-, TCO- och Saco-förbunden.

För att få perspektiv på scenförändringen kan man backa bara två månader i tiden. Då hette den ansvarige ministern fortfarande Hans Karlsson, tidigare avtalssekreterare i LO. Spelreglerna var fastställda; viljan till förändring liten. I dag styrs däremot arbetsmarknadsdepartementet av Sven Otto Littorin. Han är en före detta riskkapitalist med amerikansk MBA-utbildning och med mandat att omdana och skapa jobb.

Littorin arbetar i huvudsak efter två handlingslinjer. För det första gör regeringen om det institutionella ramverket. Länsarbetsnämnderna skrotas, Arbetslivsinstitutet läggs ner och Ams effektiviseras. A-kassorna ska inte längre subventioneras i samma utsträckning som tidigare av staten (det är därför a-kasseavgifterna stiger så kraftigt efter nyår). Regelverket blir också mer anpassat till arbetsgivarna när det gäller sjukersättningen och deltidsanställningar.

För det andra vill man öka arbetskraftsutbudet. Det sker bland annat genom högre krav på de arbetslösa och genom att – i samarbete med miljöpartiet – tillåta mer arbetskraftsinvandring. En ny skolpolitik är tänkt att dra i samma riktning. Syftet är att se till att Sverige får fler hantverkare och fler akademiker som det är brist på, som civilingenjörer och läkare.

– Ett ökat arbetskraftsutbud kan få betydelse för näringslivets kostnader på lite sikt, till exempel genom att vi får minskad löneglidning, säger Christer Ågren, Sverigechef på Stora Enso.

Löneglidning är de lönelyft som sker utöver de fackliga avtalen. Och att kollektivavtal kommer att förbli stommen på svensk arbetsmarknad är alla bedömare överens om. Moderater med Reinfeldt i spetsen har sagt sig vara “kollektivavtalsfantaster”. Regeringen tänker inte tumma på befintliga regler när det gäller till exempel sympatistrejker och turordning, vilket har fått Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström att uttrycka missnöje.

Ändå innebär Sven Otto Littorins agenda betydande nyordningar.

– Jag har lärt mig att man aldrig ska underskatta kraften i en förändringsprocess, och det vi ser nu är något mycket stort, betonar Dan Andersson, chefekonom på LO.

LO och de andra fackliga centralorganisationerna ser ett hot i det som regeringen gör. Om facken inte haft något att vara rädda för, skulle tonläget knappast ha varit så högt. TCO-ordföranden Sture Nordh uttrycker sig för det mesta försiktigt och Saco-ordföranden Anna Ekström talar ofta engagerat om hur svenska löntagare måste bejaka globaliseringen.

Men nu är kritiken hård, och den gäller inte bara att a-kassereformerna ska genomföras i så högt tempo. Den gäller också själva sakfrågan. Upprördheten har inte blivit mindre av att Littorin rycker på axlarna och förklarat att protesterna “var väntade” och att “man inte kan vara vän med alla”.

Har då Dan Andersson rätt i sin bedömning av att vi står inför kraftfulla förändringar på arbetsmarknaden? Antagligen. Att a-kasseavgifterna ökar har stor betydelse. Och det är inte den enda reformen av vikt på det här området just nu. Från nyår slutar nämligen fackföreningsavgiften att vara avdragsgill. Resultatet blir något av en kostnadschock för Sveriges cirka fyra miljoner fackligt anslutna, och det är inte alls säkert att det hjälper att regeringen betonar det nya jobbavdragets betydelse.

Förvärvsavdraget på mellan 600 och 1 000 kronor i månaden beroende på lönenivå kommer av de flesta svenskar att betraktas som en extra intäkt. Kommer vi att “investera” merparten av de pengarna i högre inbetalningar till facket? Det är långt ifrån säkert.

I stället kan effekten bli att tiotusentals svenskar står kvar i a-kassan men lämnar facket. En person som ser det scenariot som klart realistiskt är Anders Forslund, biträdande chef för Ínstitutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, i Uppsala.

– Det är svårt att ha en bestämd uppfattning, men det vi ser i pipelinen är dels rejält höjda a-kasseavgifter, dels en obligatorisk a-kassa. Om man inte har en obligatorisk a-kassa, så blir en möjlig konsekvens av höjda avgifter att man lämnar a-kassan och facket. En obligatorisk a-kassa och höjda avgifter innebär att man kan förvänta sig att facket får färre medlemmar.

Det som Anders Forslund tar upp är att det kan bli en frikoppling mellan medlemskapet i arbetslöshetskassan (som alla måste vara med i) och i facket (som väljs av allt färre). I så fall skulle vi närma oss det system som finns i de flesta andra europeiska länder. När facket inte kontrollerar a-kassan blir det mindre angeläget att vara med i facket. Skulle detta scenario slå in, innebär det att andelen svenskar som är organiserade kan sjunka från dagens 85 procent ner mot de procenttal på 20-40 procent som är normen i Kontinentaleuropa.

– Det här är ju spekulationer, men man kan lätt misstänka att utvecklingen går i den riktningen också i Sverige, säger Anders Forslund.

En lägre organisationsgrad kan ha vissa fördelar för samhällsekonomin. Entreprenörer kan till exempel uppleva det som lättare att låta sina företag växa om fackförbundens ombudsmän håller en lägre profil än de gör i dag.

Men det finns få som hävdar att fackets styrka i sig skulle vara en tillväxthindrande faktor.

Nationalekonomiskt gör det sannolikt vare sig till eller från om vi får en lägre organisationsgrad.

För fackförbunden själva blir dock effekterna betydande. Minskade resurser för fackförbunden ger ett rejält omvandlingstryck. Flera av de stora arbetar- och tjänstemannaförbunden har redan börjat fusionera sig för att få ut skalfördelar. I fjol gick till exempel Metall och Industrifacket ihop och även SIF och HTF diskuterar en sammanslagning.

Trenden lär fortsätta. Sedan mitten av 1990-talet har flera organisationer på tjänstemannasidan också strävat efter att förnya sig och de satsar stort på att ge medlemmarna mer valuta för medlemsavgiften. Ledarna, SIF, CF (civilingenjörer) och Jusek (jurister och ekonomer) marknadsför sig exempelvis som chefsorganisationer. Det bärande temat i omorienteringen är att utveckla medlemmarnas yrkeskompetens och därmed deras anställningsbarhet i en föränderlig samhällsekonomi.

Att en sådan strategi kan betala sig syns tydligt inom vårdområdet. Kommunal, som bland annat organiserar undersköterskor och vårdbiträden, har en traditionell facklig strategi. Den kulminerade i en storstrejk våren 2003, under parollen “Vi tar fajten”. Utfallet blev dock en besvikelse. Kommunals medlemmar har snarast haft en sämre löneutveckling än andra grupper. Sjuksköterskornas fack, Vårdförbundet, arbetade under sin förra ordförande Eva Fernvall på ett helt annat sätt. Förbundet har fokuserat på kompetensfrågor och har också välkomnat framväxten av bemanningsföretag och privata vårdföretag. Resultatet har blivit att reallönerna för sjuksköterskorna ökat mer än för nästan alla jämförbara yrkesgrupper.

En annan ny trend är att flera av facken numera godtar större löneskillnader. Saco-förbunden uppmanar till exempel sina medlemmar att förhandla individuellt med sina arbetsgivare. Resonemanget går ut på att ökade löneskillnader anses göra att lönerna för alla i yrket åker upp snabbare. Med tanke på att LO-ledningen nyligen har gått ut med låglönesatsningar är detta dynamit i den fackliga världen.

Facket är alltså under viss press. Man måste förnya sig för att locka nya medlemmar och undvika avhopp. Är då hotet akut?

Sannolikt inte. Facket är ingen krisbransch. Christer Ågren på Stora Enso konstaterar att det förbund som representerar skogsindustrins arbetare, Pappers, är en självklar del av vardagen i företaget. Likadant är det på de flesta andra håll i näringslivet. Organisationerna är för det mesta välskötta. När regeringens topptrio av civilekonomer – Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Sven Otto Littorin – säger att de tror på starka fackliga organisationer som en del av den svenska samhällsmodellen kan det låta som att de ställer sig in hos marginalväljare. Men så är det nog inte. Ministrarna menar sannolikt vad de säger.

Facket är nämligen ofta en konstruktiv kraft i strukturomvandlingarna. Det finns avarter, som när Byggnads ombudsmän mobbade bort lettiska arbetare vid skolbygget i Vaxholm häromåret. Men de är undantag. Det så kallade industriavtalet från 1997 är ett av många exempel på hur fack och arbetsgivare träffat överenskommelser som stärker flexibiliteten i näringslivet. Sverige är förvisso inget föredöme när det gäller rörligheten på arbetsmarknaden. Rädslan för att hamna i fel ände på en Las-lista gör att många som skulle vilja byta jobb drar sig för att göra det.

Men allt är relativt. I andra länder finns också sådana spärrar, i till exempel USA där anställda klänger sig fast vid anställningar för att bevara sina pensions- och sjukvårdsförmåner. Utländska storföretag har vid flera tillfällen vittnat om hur lätt det är att rationalisera verksamhet i Sverige. Ofta medverkar facken till att företagen kan göra avsteg från turordningslistorna för att behålla nyckelpersonal vid neddragningar.

Anders Forslund på IFAU pekar dock på att minskat fackligt engagemang faktiskt kan skada arbetsgivarna:

– Om anslutningsgraden blir klart lägre kan det göra att facket får sämre legitimitet. Det kan få alla möjliga konsekvenser.

En sådan utveckling kan bli ett försämrat arbetsklimat i företag som måste dra ner verksamheten. En fackklubb som kanske bara organiserar hälften av personalen betraktas ändå, i lagens mening, som företrädare för alla anställda. Om facket favoriserar de egna medlemmarna på oorganiserades bekostnad kan effekten bli slitningar mellan olika personalgrupper.

Men risken för att det ska bli så är nog rätt liten. Erfarenheterna från neddragningarna under början av 2000-talet visar att även i branscher där facket setts som en udda företeelse – som i konsultföretagen – tenderar de anställda att organisera sig när jobben börjar upplevas som osäkra.

Det finns en entydigt negativ konsekvens av ett försvagat fack: samhällsekonomin kan få en mer legalistisk prägel. I dag regleras arbetstider, lönenivåer och många andra förhållanden på arbetsmarknaden i avtal mellan arbetsgivarorganisationer och fackföreningar. Om detta skulle sättas ur spel kan konsekvensen för företagen bli mer byråkrati, mer krångel och fler fakturor från advokatfirmorna.

__________________________________________________

Sverige i topp

Andel löntagare som är medlemmar i facklig organisation, procent

Sverige 85

Österrike 36

Italien 35

Storbritannien 29

Tyskland 23

Holland 23

Frankrike 10

Anmärkning: Siffrorna är inte helt jämförbara eftersom flera svenska fackförbund har en bredare roll än i andra länder, där det i regel finns separata yrkesföreningar.

Källa: Arbetslivsinstitutet, 2003.

___________________________________________________

3,9 miljoner anslutna

LO

* Organiserar arbetare i privat och offentlig sektor.

* 15 medlemsförbund.

* Två miljoner medlemmar.

* Ordförande: Wanja Lundby- Wedin.

TCO

* Organiserar tjänstemän i privat och offentlig sektor.

* 17 medlemsförbund.

* 1,3 miljoner medlemmar.

* Ordförande: Sture Nordh.

Saco

* Akademiker i privat och offentlig sektor.

* 25 medlemsförbund.

* 580 000 medlemmar.

* Ordförande: Anna Ekström.