Ur folkhemmet – in i konsthallarna

Flera av de tidiga figurinfynden kommer från den kinesiska Tangdynastin, där ler- och porslinsfiguriner fick följa med förmögna personer ned i graven.

– Man ville uppvisa rikedom och prakt. Tidigare hade man mördat personer för att lägga i graven, så figurinerna var ju på så sätt en bättre utveckling, säger Pontus Silfverstolpe, antikexpert och grundare av auktionssajten Barnebys.

Under Tangdynastin, som varade mellan år 618 och 907, växte handeln med länder västerut. Västerlänningarna visade intresse för gravfigurinerna, som kineserna således grävde upp. Porslinet kallades för det vita guldet och européerna gjorde vad de kunde för att härma kineserna och själva tillverka materialet. Men det dröjde länge innan man klarade av det. Därför fortsatte västerlänningar att importera porslin från Kina och Japan i många år.

I början av 1700-talet knäckte man porslinsgåtan i staden Meissen, i östra Tyskland. Där startades 1710 Europas första porslinsfabrik som tillverkade det åtråvärda Meissenporslinet. Ofrivillig produktionschef blev kemisten Johann Friedrich Böttger, som hölls fången av August den starke av Sachsen sedan han inte lyckats framställa guld åt fursten.

Porslinstillverkningen klarade han desto bättre. Kvaliteten på de urnor och figuriner han gjorde, var nog så bra som kinesernas. Under den här perioden överöstes Sydeuropas finaste slott och herrgårdar med porslinsfigurer. På finare bjudningar och fester kunde figuriner placeras ut vid damernas platser, som ett lustfyllt inslag i dukningen.

De föreställde ofta vackra herrar och damer, porträtterade i dyrbara kläder från olika länder.

– Det var ett sätt att spegla dåtidens elit. Man ville visa sig berest och rik, säger Pontus Silfverstolpe.

Under 1900-talet växte ett enklare, mer vardagligt figurinbestånd fram. I Skandinavien fick de små prydnadsföremålen pryda otaliga hyllor och bord i många i hem under flera generationers tid.

– En enklare stil växte fram. Det är lite mer barnmotiv, ofta signerat tyska Hummel eller Lisa Larsson.

Svenska Lisa Larson, skapare av bland annat den klassiska serien Adventsbarn, är känd världen över för sina keramikfiguriner. År 2014 ställdes hennes verk ut i Tokyo och besöktes av fler än 212 000 personer. Fortfarande säljs hennes alster i en liten butik mitt i trendiga Shibuya i den japanska huvudstaden.

Pontus Silfverstolpe säger att det fortfarande finns ett samlarvärde i figurinerna, både i Sverige och utomlands.

– När jag växte upp tyckte jag att figurinerna var urhemska. Men i dag finns det en stark prägel av nostalgi över dem, precis som andra samlare känner för till exempel smurfar och Star Wars-gubbar.

Trenden märks även i de nordiska konsthallarna. I höst invigs flera utställningar med figuriner. (se spalten).

Men långt ifrån alla tror att intresset för figuriner är bestående. Michael Strömquist på den anrika antikvitetshandlaren Bacchus Antik på Upplandsgatan säger att trenden är död.

– Tantgods är ute nu. Man kan tycka att det är fint, men sen ska det passa in i hemmet också. De passar helt enkelt inte in i moderna hem med trendiga designmöbler, säger han.

Vissa art deco-figuriner går bra att sälja i Sverige, men enligt Michael Strömquist är samlarhajpen, som var stor på senare delen av 1900-talet, över.

– Samlaren är död. Förr i tiden var det ofta äldre människor som hade samlingar av olika slag, men i dag är det väl mest folk som samlar på keramik.

Det går dock att dra nytta av den utdöende figurintrenden. Det har den danska konstnären Gitte Helle, som driver företaget Containerjuvelen, gjort. Under de senaste 15 åren har hon gjort konstverk av figuriner som är på väg att slängas. De säljs bland annat på det danska museet Louisiana.

– Jag har alltid jobbat med saker som folk har skrotat, jag har fått rädda det innan det har gått i sopen, säger hon.

I ateljén på danska ön Bornholm pusslar hon ihop trasiga figuriner med varandra. En vacker statyett bärandes ett inlindat spädbarn får ett ankhuvud. En huvudlös säl tilldelas ett vattenkammat människohuvud.

Hon berättar att figurinerna har ett stort värde för henne, och att hon och många danskar har betraktat figuriner nästan som klenoder. De har stått hemma hos mor- och farföräldrar, på skyddade platser så att barnen inte kan komma åt dem.

– Människor har tagit hand om dem i flera generationer, men så fort de bryter en arm eller liknande så förlorar de sitt ekonomiska värde. De har dock fortfarande ett emotionellt värde.

Gitte Helle vill ta hand om figurinerna för att ge dem nya liv och ge dem en chans att hitta nya hem. Men hon tror inte på någon pånyttfödelse för figuriner som de ser ut i dag. Royal Copenhagen, vars sortiment hon oftast använder i sin konst, har slutat producera nya figuriner.

– Jag tar de figuriner jag får. Det är lite speciellt, jag gör ju bara en av varje. Men varje figurin är unik. ❋

text: