USA:s bostadskris hanterligt börshot

Vad kan få aktiemarknaden på fall? Efter en fyra år lång börsuppgång är det naturligt att frågan ställs. Precis som vid den här tiden förra året märks en viss vilsenhet, som kanske delvis sammanfaller med vinsthemtagningar efter den starka inledningsfasen på året. Börsoron fick extra näring under mars när kinesiska aktier föll kraftigt.

Men den huvudsakliga oron gäller de amerikanska “subprime”-lånen och deras effekter på finansmarknaderna i allmänhet och på börsen i synnerhet. Helt klart har betalningsinställelserna och den dämpade aktiviteten i bolånemarknadens mest riskabla del satt ett visst avtryck på USA-börserna. De mest spekulativt inriktade finansbolagen har noterat rejäla kursfall. Byggföretag med inriktning på egnahem har också värderats ned i takt med vikande orderingång. De bolag som fokuserar på kommersiella byggen – däribland Skanska – har däremot inte alls berörts lika mycket.

Oron bland placerarna gäller därför inte så mycket bolånekrisen som sådan, utan dess eventuella spridningseffekter. Framför allt handlar det om huruvida den privata konsumtionen, som ju svarar för mellan 55 och 60 procent av USA:s BNP, påverkas på ett påtagligt sätt. I så fall skulle ekonomin kunna glida ned i recession. Kan så bli fallet?

Svaret blir: antagligen inte – i alla fall inte så vitt man kan se nu. Vi är inte i samma situation som inför den förra konjunktursvackan, som ju uppstod i efterdyningarna av it- och telekomkraschen 2000-2002. Tveklöst har den amerikanska bostadsmarknaden varit het under de senaste åren. Tveklöst har det också stundtals funnits ett tydligt spekulativt moment i värdestegringarna. Därför uppstår betydande turbulens när omvärldsförändringar gör att branschen måste finna ett nytt jämviktsförhållande, vilket ju sker just nu. En del pessimistiska bedömare ser subprime-lånen som “de nya dotcom-bolagen” och menar att bekymren inom fastighetsfinansiering kan dra börserna med sig en bra bit nedåt.

Men det är att dra parallellen för långt. Bostadsmarknaden år 2007 är inte Nasdaqbörsen år 2000. Det som framför allt skiljer är att priselasticiteten, i nominella termer, är så mycket mindre i dag. Aktiekurser stiger och faller, ofta med tiotals procent under ett år. Men läget är ett annat i bostadssektorn: villaägare tenderar att inte realisera stora värdefall. I stället väntar de ut marknaden och säljer när priserna stabiliserat sig. Det förklarar varför de bostadsbubblor som bringats under kontroll på senare år (framför allt i Storbritannien och Australien) har haft ett ganska lugnt efterspel. Övervärdena har så att säga pyst ut sakta, i takt med att centralbankerna har höjt styrräntorna.

I mer kaotiska lägen, när djupa prisnedgångar hotar att slå igenom och leda till rejäla realiserade värdeförluster, brukar detta leda till betydande oro bland allmänheten. Så var det i Sverige under räntechockernas tid i början av 1990-talet, då hushållen drog ned sin konsumtion markant. Den perioden var dock exceptionell: den tidens svenska räntechocker och depressionsliknande lågkonjunktur kan inte jämföras med läget i dag i det välmående USA. Förvisso har ett ökande antal amerikanska hushåll bostäder som är värda mindre än de bolån som är knutna till fastigheten. Andelen är dock liten, cirka 7 procent i slutet av 2006. De amerikaner som har övervärden är mångfalt fler.

Likväl finns risker. En av dem är att oron kan mana politikerna att intervenera i marknaden. Flera demokratiska presidentkandidater, bland dem Hillary Clinton, vill ha ett moratorium för avhysningar av låntagare som släpar efter med sina boamorteringar. Sådana politiska åtgärder lär skapa fler problem än de löser.

Därmed inte sagt att politikerna i Washington är maktlösa. Om bostadskrisen skulle förvärras har den federala regeringen möjlighet att stimulera ekonomin med skattesänkningar eller ökade utgifter. Skälet är att det stora federala budgetunderskottet faktiskt har minskat en hel del sedan 2004. Då utgjorde det negativa budgetsaldot 4 procent av BNP. I dag ligger det kring 2 procent. Omfattande finanspolitiska stimulanser kan inte uteslutas med tanke på att kampanjen inför 2008 års val redan dragit i gång.

Samtidigt ska sägas att kraftfulla åtgärder av det slaget är rätt osannolika. De federala finanserna måste betraktas som sköra, inte minst med tanke på de stora ofinansierade åtagandena för den offentliga sjukvården.

Om bolånekrisen skulle förvärras påtagligt är det i stället penningpolitiken som får träda in. Nuläget är att finansmarknaderna väntar sig en sänkning med en kvarts procentenhet under hösten jämfört med i dag. Och med en styrränta på 5,25 procent har Federal Reserve en hel del att “ta av”.

Centralbanksledningar kryssar alltid, för att låna en metafor från den grekiska mytologin, mellan inflationshotets Skylla och recessionshotets Karybdis. Men trycket uppåt i de amerikanska konsumentpriserna är, precis som i Sverige, blygsamt. Kärninflationen (exklusive livsmedel och bränslen) har ökat något och ligger nu strax över 2,5 procent. Det är knappast alarmerande.

Liksom överallt annars i världen kan de amerikanska konsumenterna och producenterna dra fortsatt nytta av de prissänkningar som följer av den snabba tekniska utvecklingen och världshandelns expansion. Med dagens ganska måttliga tillväxt i USA – BNP beräknas öka 2 procent 2007 och knappa 3 procent 2008 – är inflationen inte något akut hot. Slutsatsen blir att om det krävs, så har Ben Bernanke och hans kolleger i Feds marknadskommitté hyggliga möjligheter att gå in med räntesänkningar.

Är en sådan handlingskraft trolig? Jo, av allt att döma. Och om det är någon slutsats som ska dras av amerikansk penningpolitik det senaste decenniet så är det att centralbanken inte har tvekat att gå mycket långt för att undvika stagnation i den reala ekonomin. Under perioden efter den 11 september 2001 hölls styrräntan på exceptionella 1 procent under lång tid. Den riktiga räntehöjningsfasen inleddes inte förrän i början av 2004.

Med andra ord: börsen kan betrakta den amerikanska bolånemarknaden med viss tillförsikt.