Pontus Dackmo: ”Säg beaförvaltare en gång till – I dare you”

Jag förstår lockelsen. Vem vill inte framstå som en modig stock picker-rebell som prickar kursraketer, när de stora institutionerna äger samma gamla verkstadsbolag, banker och telekombolag?

Problemet är att epitetet ”beaförvaltare” vittnar om ett grundläggande missförstånd om hur institutionell kapitalförvaltning fungerar.

Att förvalta hundratals miljarder är inte samma sak som att förvalta tusenlappar på Avanza. Stora mandat innebär restriktioner: likviditet, riskbudgetar, tracking error, CO2-begränsningar, regulatoriska ramar och framför allt ett ansvar mot pensionssparare och andra större kapitalägare.

Det är därför helt rationellt att portföljen innehåller de stora bolag som alltid återkommer.

Att förlöjliga detta som ”beaförvaltning” är som att se ner på en ingenjör som designar en motorvägsbro med cement och stålbalkar i stället för 3D-printer och experimentella kompositmaterial.

Det är inte feghet eller inkompetens, det är professionalism.

Process kontra utfall

Det finns dock en diskussion att ha om process kontra utfall.

Den som slänger ur sig ”beaförvaltare” gör sig skyldig till outcome-bias: man ser att portföljen påminner om index, att omsättningshastigheten är låg, och drar därför slutsatsen att förvaltaren är passiv eller inkompetent.

Men det man missar är processen – hur förvaltaren arbetar med riskkontroll, långsiktighet, diversifiering, kapitalallokering och uppföljning.

I professionell institutionell förvaltning är processen det som skapar hållbarhet, replikerbarhet, skalbarhet och förtroende.

Inte förvaltarnas fel

Med det sagt, processfixering är ett gissel. På många håll har det skapats system där det viktigaste är att alla ESG-boxar är ikryssade, att investeringskommitténs protokoll är långa och perfekta samt att varje beslut kan försvaras i detalj i ett revisionsutskott.

Processen blir ett självändamål, och outcome – den faktiska avkastningen till slutkunden – reduceras till en bisak. De senaste åren har flera stora institutioner förlorat enorma summor på huvudlösa investeringar, men försvarat sig med att processen minsann varit fläckfri.

Detta är lika skadligt som outcomefixering. Om process används som sköld mot ansvar, eller som alibi för medioker avkastning, då har vi tappat greppet. Slutkunden är inte betjänt av en vacker processbeskrivning, utan av värdeskapande.

Det grundläggande problemet för en beaförvaltare är att produkterna inte är designade för att maximera avkastning, utan för att tillfredsställa alla inblandade: bankledningar som inte vill göra bort sig, småsparare som vill köpa det senaste heta temat, rådgivare som vill sko sig på avgifter, kommittéer som inte förstår sig på investeringar.

De strukturella förutsättningarna för att skapa konkurrenskraftig avkastning finns helt enkelt inte i stora, dyra institutionella produkter. Men det är inte förvaltarens fel.

Bäst bea till lägst kostnad

Beaförvaltare är därför ett tomt skällsord som avslöjar att du tävlar i intellektuella flugviktsklassen.

Utmaningen för storskalig professionell kapitalförvaltning är att ansvarsfullt skapa avkastning inom snäva ramar. Men att institutioner gömmer sig bakom aldrig så vackra och detaljerade processer kan vara illa.

Processen är medlet, inte målet. Kapitalförvaltning handlar kanske inte om att uppfinna nya såser, utan om att leverera den bästa bearnaisen till lägst kostnad.

Pontus Dackmo är förvaltare och VD på Protean Funds