USA:s stora reträtt

Amerikas förenta stater är fortfarande rikast och mäktigast. Med sina 300 miljoner invånare, sin övermakt inom teknik, forskning och finanser och sin militära dominans är det inte tal om annat. Det finns alltså bara en supermakt, och det förhållandet gäller även i framtiden. Ändå kommer 2007 att bli ett mellanår för USA. Washington är fortfarande “vår tids Rom”, men där råder vilsenhet om vägen framåt.

En person som märker det är Jan Joel Andersson, programchef på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm.

– De senaste åren har USA förlitat sig i hög grad på det som man brukar kalla “hard power”, alltså militär och teknologisk styrka. Men allt fler amerikanska beslutsfattare drar nu slutsatsen, med rätta, att “hard power” inte räcker. Flera kritiker, bland dem Joseph Nye på Harvarduniversitetet, pekar på att USA måste börja utöva “soft power” igen, säger han.

Uttrycket “soft power” syftar på hur ett land kan influera sin omvärld genom framgångsrika företag, världsledande forskning, attraktiv kultur och nydanande medier.

– USA vann till exempel det kalla kriget genom att kombinera “hard power” och “soft power”, säger Jan Joel Andersson.

USA är förstås alltjämt ledande inom näringsliv, teknik, kultur och underhållning, men i andra avseenden har man tappat i image, attraktivitet och kontaktytor. Sedan 1990-talets mitt har utbytesprogrammen för utländska studenter minskats markant. Skärpta immigrationslagar gör också att forskarutbyten försvårats. Den federala regeringen hade förr en särskilt myndighet, United States Information Service, med uppgift att sprida “the American way of life” och stötta kvalitetsmedier som Radio Free Europe. I dag är den här verksamheten en skugga av sitt forna jag. Förklaringen är att de neokonservativa politiker som kom till makten med George Bush 2001 såg sådana satsningar som onödiga. Amerika var i stort sett allsmäktigt, ansåg man.

Nu har snart sex år gått. USA är stukat, och när 2006 är till ända kommer kriget i Irak att ha kostat ytterligare ett par hundra unga amerikaners liv (plus tusentals irakiska dödsoffer). CIA-chefen Michael Hayden beskrev i ett utskottsförhör nyligen förhållandena i Irak som “sataniska”. Konflikten kommer att fortsätta även under nästa år, även om Bushs nye försvarsminister Robert Gates lär försöka minimera de egna truppförlusterna. Kriget kostar USA oerhört i prestige och det är inte att undra på att politikerna vill se ett slut på eländet. I januari tar demokraterna över makten i både senaten och representanthuset. Nancy Pelosi, majoritetsledaren i den undre kammaren, lutar åt att kräva en omprövning av hela Irakpolitiken.

Hon kommer att få en stor del av det utrikespolitiska etablissemanget med sig, kanske till och med den seniore republikanske statsmannen Henry Kissinger. Att så mycket av USA:s resurser – intellektuella, diplomatiska och militära – är uppbundna i Irak oroar nämligen många. Resultatet har blivit att supermakten just nu inte riktigt orkar med att hantera de andra problemen i världen, som Iran, Nordkorea och Israel/Palestina.

Men storpolitiken är inte det enda området där USA ser ut att tappa kraft under 2007. Dollarn kommer att vara svag nästa år, till glädje för besökande turister och amerikanska exportörer. Effekten har blivit att minuset i de amerikanska utrikesaffärerna börjat krympa lite. Men den förbättringen är småpotatis i sammanhanget, och rubbar inte de stora underskotten i bytesbalansen, respektive i de federala finanserna.

Obalanserna är en förklaring till varför dollarn tappat mark det senaste året. Av mer central betydelse är dock att den amerikanska ekonomin går in i en lugnare fas. BNP väntas växa med 2 procent 2007 jämfört med drygt 3 procent under både 2005 och 2006. Bostadsmarknaden har definitivt vänt nedåt, medan konsumtionen och arbetsmarknaden fortfarande visar styrketecken. Det samma gäller investeringarna och vinsterna i näringslivet.

Ändå märks en viss osäkerhet i de storföretag som har viktiga intressen i omvärlden. Jeff Immelt på General Electric och flera av hans kolleger betonar vikten av att USA inte isolerar sig eller bara litar till “hard power”. Wall Streets toppfigurer oroas också av att New Yorks särställning som globalt finanscentrum ser ut att vara historia. Under 2006 verkar de amerikanska börserna ta hem bara en tredjedel av alla internationella börsintroduktioner jämfört med två tredjedelar 2002. I stället har London och Hongkong tagit marknadsandelar. Ett skäl till att börsbolagen flyr är Sarbanes Oxley Act och att de finansiella tillsynsorganen blivit mycket striktare i sin tillämpning av regelverken. En annan, men väl så viktig, orsak är att dynamiken i näringslivet helt enkelt är större i Asien och Europa, inklusive Ryssland, än i USA.

2007 blir andra året då Federal Reserves chef heter Ben Bernanke i stället för Alan Greenspan. Bernanke har hållit en påfallande låg profil under sin första tid som ansvarig för penningpolitiken. Hans anspråkslösa image avspeglar också att den amerikanska centralbanken inte längre med självklarhet sätter priset på pengar i världen. Även under 2007 kommer förstås finansmarknaderna att fortsätta ägna sig åt så kallad Fed-watching. Det blir dock allt viktigare att också följa utvecklingen i Asiens finansiella centra.

Politikerna och centralbanksledningen i Tokyo är värda särskilt stor uppmärksamhet. I höstas tog Shinzo Abe över som premiärminister och hans regering har lovat att fortsätta de avregleringar av ekonomin som drogs i gång av företrädaren Junichiro Koizumi. BNP väntas växa med två procent nästa år vilket anses utmärkt mot bakgrund av de senaste 15 årens stagnation. En ökande aktivitet i ekonomin – som alltjämt är världens näst största efter USA – bör stärka yenen. Japan har stora handelsöverskott och valutan är så kraftfullt undervärderad att till och med besökare från Sverige, med sin svaga krona, upplever Tokyo som en billig stad att shoppa i.

Oron för hur det ska gå på den koreanska halvön kan förvisso sätta ner humöret och benägenheten att investera i den här delen av Asien. Men när detta skrivs verkar läget vara stabilt. Nordkoreas kärnvapenprov till trots fortgår dialogen mellan Pyongjang och omvärlden, i första hand Kina.

Även Kina har en gigantisk valutareserv och en undervärderad valuta. Exportboomen syns i det att exporten motsvarar över 30 procent av BNP. Detta är exceptionellt mycket för en nation med kontinentala proportioner. I små, handelsberoende länder i Europa är sådana exportandelar normala, men inte i jättenationer som Kina. I USA utgör till exempel exporten mindre än 20 procent av BNP. En anpassning av den kinesiska valutakursen måste ske, annars kommer obalansen i handeln med USA snart att nå absurda nivåer.

Men en förändring kommer att ske gradvis, för att inte äventyra den samhällsekonomiska stabiliteten. Hubert Fromlet, chefekonom på Swedbank, ser det som troligt att yuanen kommer att tillåtas fluktuera i ett bredare intervall än i dag från och med andra halvan av 2007 eller början av 2008. De facto innebär detta en viss förstärkning av valutan, men det hela lär gå sakta.

– En gradvis förstärkning motsvarar sedvanlig kinesisk mentalitet mycket mer än hastiga, snabba och överraskande ryck, säger han.

Även i andra avseenden kommer Kina att befinna sig i centrum för världens uppmärksamhet under nästa år. En anledning är de annalkande olympiska spelen. OS i Peking äger rum i augusti 2008, men myndigheternas ambition är att all nybyggnation och alla infrastrukturprojekt ska vara klara i mycket god tid. Det innebär i praktiken att man går i mål hösten 2007.

Peking vill visa upp sig från sin bästa sida helst under hela OS-året och i det ingår att det ska vara städat och pyntat och att luften ska vara ren. Miljöproblemen i huvudstaden har blivit mycket värre de senaste åren, vilket både beror på att trafiken växer snabbt och på boomen inom industri och (kolgenererad) kraftproduktion. Även byggaktiviteten river upp damm och smuts, och det är av det skälet som investeringarna i Kina kommer att kulminera nästa år.

Under 2007 sker också ett annat viktigt evenemang. Kommunistpartiet håller då sin 17:e partikongress, där nya politbyråmedlemmar kommer att utses. Några kursomläggningar av betydelse är inte att vänta i politiken. Den samhällsekonomiska stabiliteten är prioritet nummer ett, och vi kan se fram mot avsiktsförklaringar när det gäller utbildning, sjukvård och bättre infrastruktur i de eftersatta provinserna i det inre av landet.

När det gäller USA:s roll i omvärlden är det sviktande engagemanget märkbart också i Mellanöstern. Det märks i Israel-Palestina-konflikten där utrikesminister Condoleeza Rice har rest omkring och manat till lugn i det oroliga Libanon. Några kraftfulla initiativ av den sort som förekom under Bill Clinton-eran är dock inte att vänta, eftersom kriget i Irak fortsätter att dominera agendan i Washington.

Samma relativa passivitet märks i frågan om Irans kärntekniska program, där det faktiskt är EU som är den drivande parten. Iran kommer att starta reaktorn i Bushir i södra delen av landet under 2007. Anläggningen är avsedd att producera el – inte vapenplutonium – men omvärldens oro för utvecklingen kommer knappast att avta under nästa år. Israeliska politiker anser att iranierna kan ha ett färdigt kärnvapen inom något år och enligt den bedömningen skulle landet passera “the point of no return” någon gång under sommaren 2007. Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA menar dock att det kommer att ta minst tio år.

Sannolikt ligger sanningen någonstans mitt emellan. Omkring fem år, är prognosen från Internationella Institutet för Strategiska Studier i London.

Men då förutsätter man att iranierna verkligen har börjat konstruera kärnvapen. Shannon Kyle, kärnvapenexpert på fredsforskningsinstitutet Sipri, är inte så säker på det. Kyle har goda kontakter med den iranska atomenergikommissionen och deltog – något som varit otänkbart i Nordkorea – i en kärnteknikkonferens i Teheran 2005.

– Jag tror att iranierna vill kunna ha möjligheten att ta fram ett atomvapen. Därmed inte sagt att de verkligen vill gå ett steg vidare och utveckla vapnet, sa han till Affärsvärlden tidigare i år.

Ryssland levererade teknologin till kärnkraftverket i Bushir och har hittills bromsat försök av Europa och USA att sätta hårdare press på den iranska ledningen. Även i andra avseenden kan Ryssland vara en källa till oro under 2007. Vladimir Putins andra – och enligt författningen sista – mandatperiod löper ut i samband med presidentvalet 2008. Valet till parlamentet sker i december 2007 då Putins parti “det enade Ryssland” väntas ta hem spelet. En trolig efterträdare som president är försvarsminister Sergej Ivanov, men det kan också exempelvis bli utbildningsminister Dmitri Medvedev. Trots det väntade tronskiftet är det dåligt ställt med den ryska demokratin. Likriktningen i massmedia är till exempel nästan total och det uppmärksammade mordet på den oberoende journalisten Anna Politkovskaja lär förbli ouppklarat även under nästa år, att döma av hur effektiv den ryska polisen brukar vara.

Ryssland har gjort stora framsteg sedan den statsfinansiella kollapsen 1998. Inte minst har vanligt folk fått det mycket bättre. Ett av många tecken på det är mobiltelefonipenetrationen, som nu nått nordiska nivåer.

– Det är intressant att Ryssland har använt sina oljeintäkter till att amortera ner utlandsskulden och bygga upp valutareserven. Man har också skapat en oljefond av norsk modell. Nu har staten en styrkeposition och kan börja spendera. Det som vi kommer att få se under 2007 är satsningar på infrastruktur, skolor, sjukvård och annat som varit eftersatt under många år, säger Peter Elam Håkansson, ordförande i fondförvaltaren East Capital.

Frågan är vad de nya statliga ingreppen kommer att betyda i den ryska ekonomin som helhet (och, med tanke på korruptionen, hur mycket som verkligen kommer befolkningen till del). Peter Elam Håkansson pekar på att den ekonomiska aktiviteten numera inte alls bara äger rum i Moskva, utan även i regionerna. Hittills har emellertid tillväxten drivits nästan bara av råvarusektorn och den privata konsumtionen. Det lär ta tid att ändra på detta.

En demokratisk utveckling i Ryssland, i kombination med ekonomisk stabilitet, är högt prioriterade mål i EU. Västeuropa är ju beroende av rysk olja och gas. Samtidigt ska man inte överdriva EU:s möjligheter att utöva inflytande utåt, bland annat eftersom medlemsländerna kommer att styras av nya krafter under 2007. Romano Prodi och Angela Merkel har redan avlöst Silvio Berlusconi respektive Gerhard Schröder. I London tar Gordon Brown över efter Tony Blair på försommaren och vid ungefär samma tidpunkt kommer Jacques Chirac att lämna Elyséepalatset. Han efterträds antingen av socialisten Ségolène Royale eller av gaullisten Nicholas Sarkozy.

Vi kan alltså förvänta oss åtskillig politisk dynamik runt om i världen under nästa år, trots att USA intar en lägre profil än vi är vana vid.