Vad vilja Moderaterna?

KRÖNIKA. Moderaterna är på väg att skaffa sig en ny partiledare. Och som alltid när en palatskupp lyckats, infinner sig ett lugn. Lugnet är inte bedrägligt, men det innehåller en komponent av överraskningens obehag. Ledaren gick verkligen att avsätta! Vad gör vi nu?

När den politiska mitten är stark rör sig partierna dit och försöker ta motpartens frågor, kallat triangulering. De nya moderaterna tog i valet år 2006 Socialdemokraternas bästa gren, kampen mot arbetslöshet, och vann på att adressera utanförskapet.

Nu är den politiska mitten inte längre stark. Vi har en flank i SD, ett parti vars syfte naturligtvis är att närma sig mitten, och en annan i V och FI. Det har sagts en del om att SD:s väljare skulle vara unga outbildade män. Men enligt professorn i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, Henrik Ekengren Oscarsson, handlar det om värderingar. Sverigedemokraterna har blivit lite av en lägereld för elitmisstro, välfärdsmissnöje, protester mot ett mångkulturellt samhälle och ökad globalisering, säger han. Till det kommer, enligt SOM-undersökningen i fjol, vad man kallar en stor minoritet som främst består av sympatisörer till Sverigedemokraterna, men också återfinns bland anhängare till Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ, som är klart mer negativa till hur Myndighetssverige sköter sig än vad medelsvensken är.

Det finns efter avsättningen av Anna Kinberg Batra en misstro i och mot Moderaterna. Men det riktigt allvarliga för alla politiker är misstron mot eliterna. För snart femton år sen höll borgerlighetens kanske ende husgud, Hans Zetterberg, ett anförande kallat ”Borgerlighetens framtid – Kan krisen leda till utveckling?”. I det påpekade han att de gamla eliternas maktbas var kompetens, kapital eller säkra offentliga tjänster. Det gjorde att landet hade flera självständiga centra för makt och kultur: jurister, professorer, präster, militärer, godsägare, affärs- och banksläkter. De baserna försvann när socialdemokratin under större delen av 1900-talet regerade Sverige. Och makten koncentrerades i politiska, socialdemokratiska, händer.

När DN/Ipsos ställde frågan ”Vad, om något, betyder svenska värderingar för dig?” svarade en tredjedel ett de inte visste, en av tio sa att det är ett ”nonsensbegrepp”. Men fyra av tio nämnde jämlikhet, allas lika värde, demokrati, frihet, mänskliga rättigheter, jämställdhet. Och en fjärdedel talade om att följa svenska regler, lagar och traditioner, göra rätt för sig, betala skatt och ta seden dit man kommer.

Hans Zetterberg ledde en idégrupp som tog fram ett framtidsprogram som antogs på moderatstämman år 1990. Det talar om att stärka den lilla världen och försvara civilsamhället. Det är precis vad många av de grupper som i dag känner sig marginaliserade skulle behöva. En annan tanke var att marknadsekonomin skapar större ekonomiska resurser att hantera problem och utveckla projekt, men den förlöser inte kulturens olika yttringar och kan aldrig vara hela lösningen på välfärdens, civilitetens och kulturens problem. Marknadsekonomin kan varken ersätta eller organisera det civila samhällets mångfald: politiken, vetenskapen, religionen, konsten och etiken.

Trianguleringens tid kanske inte är ute, men metoden har visat sig fungera mindre bra på lång sikt. Och sannolikt skapar taktiserandet misstro. Troligen skulle misstron i Sverige minska om eliterna inriktade sig på att analysera de mest brännande problemen i civilsamhällets olika delar. Och kanske allra viktigast är att titta på ämbetsmannaidealet och en fungerande polis, rättsväsende och socialtjänst.

Det brukar vara en bra idé att bygga på arbete man redan gjort. Och att man inte lyckades göra politik av Hans Zetterbergs tankar första gången, betyder inte att man måste misslyckas andra gången.

Kalkonen flyger

Det är intressant att konstatera att numera når svenska filmer – utanför Sverige. Efter att ha sett The Square och Borg känns det som om man inte behöver skämmas för svensk film längre. Så otroligt skönt att ha sluppit ur kalkonburen.