Valets segrare

Politiker i alla läger tar henne på orden. Löften om skattesänkningar lyser med sin frånvaro i årets valrörelse. Redan nu kan vi utnämna Mona Sahlin till valets segerdam. Oberoende av vilken regering som kommer att ta plats i kanslihuset i höst så har den nuvarande regeringen vunnit valet på devisen att “det måste bli häftigt att betala skatt”. Så tycker numera alla svenska politiker, möjligtvis med undantag för några panikslagna moderater som i dagarna försöker hitta en annan fråga att profilera sig på inför valet. Något så politiskt dött som att sänka skatter tycks inte existera i årets valrörelse.

Skrubba lite på ytan även på den mest rabiata skattesänkarmoderat och du kommer att upptäcka att den offentliga sektorns välbefinnande också ligger denna person varmt om hjärtat.

Det här är en stark opinion som politikerna naturligtvis har identifierat och förstått att tillmötesgå. Nu senast var det Lars Leijonborg som drog tillbaka ett antal reformförslag för att därmed visa att även folkpartister kan värna om nationens finanser.

Finns det då inget utrymme för skattesänkningar?

Sett till Sveriges ekonomiska läge och enligt de flesta prognosmakare, inte bara regeringens, borde vi nu stå inför ett gyllene tillfälle. Enligt ekonomernas förutsägelser kan Sverige se fram emot en relativt hög tillväxt under de kommande åren. Något som borde betyda utrymme för skattesänkningar (eller utgiftsökningar).

Utgiftstaket sätter stopp

Möjliga utgiftsökningar begränsas dock av utgiftstaket som i kronor och ören bestämmer hur stora resurser som kan satsas på reformer. Så länge regering och riksdag håller fast vid utgiftstaket måste en statlig utgiftsökning på ett område paras med motsvarande besparing på ett annat område.

Men med hög tillväxt borde också statens inkomster öka i en sådan utsträckning att det ger utrymme för vissa skattesänkningar. Den starka ekonomiska tillväxten under 1998-2000 har exempelvis varit den enskilt viktigaste orsaken till att skatterna faktiskt har kunnat sänkas under senare år. Dessa skattesänkningar är en bidragande orsak till att Sverige klarat den internationella lågkonjunkturen så bra.

Men att fortsätta på det inslagna skattesänkarspåret tycks inte längre intressera politikerna. Sparnit och en lätt landsfaderlig framtoning är det som gäller för närvarande. Eventuella överskott i de offentliga finanserna ska därmed i huvudsak användas för att klara de framtida pensionerna, vilket i realiteten betyder att man fortsätter att betala tillbaka på Sveriges statsskuld.

Överskottet i den offentliga sektorn finns faktiskt fortfarande men det ska tydligen inte användas för att sänka skatterna. En sådan utveckling skulle annars kunna bidra till att vi fick fart på den långsiktiga ekonomiska tillväxten, genom att fler skulle lockas till arbete.

Summan av den tragiska skattekalkylen blir att svenska löntagare i princip inte kan räkna med några större sänkningar under de kommande 40-50 åren. Möjligtvis skulle en fortsatt internationell lågkonjunktur parat med starkare krona också kunna göra susen, eftersom det då skulle krävas betydligt mer av politikerna än att spara i ladorna inför framtiden.