Välkommen svalka i svensk ekonomi

Försvagningen av konjunkturen drabbar förvisso en del, mest i industrin, i form av arbetslöshet. Men nedgången kommer paradoxalt nog, åtminstone på kort sikt, att gynna den absoluta majoriteten av löntagare och konsumenter.

Regeringen har redan gripit tillfället som skapats av konjunkturförsvagningen till att sänka fastighetsskatten och förmögenhetsskatten. Säkert kommer det att uppfattas som rent valfläsk. Men det är nu samtidigt befogat att av samhällsekonomiska skäl sänka skatterna mer än vad som var tänkt. LO:s chefekonom Dan Andersson har för övrigt föreslagit en momssänkning om konjunkturen skulle bli alltför svag.

Sänker inkomstskatten

Det står också klart att regeringen planerar att fortsätta att sänka inkomstskatten nästa år, i form av så kallad kompensation för egenavgifterna till pensionen. Skattesänkningarna i Sverige blir som andel av BNP faktiskt rejält större än de sänkningar som president Bush genomfört i USA, som kallats gigantiska och som väntas bidra till en vändning av konjunkturen.

De svenska hushållens inkomster har redan ökat rekordartat under några år och kan väntas fortsätta öka starkt både i år och nästa år. Även på något längre sikt kan man räkna med att utrymmet för privat konsumtion blir avsevärt större än tidigare, som följd av att de offentliga utgifterna inte längre tillåts växa lika snabbt. Om den offentliga sektorn begränsar sin andel kan, närmast definitionsmässigt, en motsvarande större del av resurserna gå till hushållens inkomster och konsumtion.

Behöver inte bromsa

Om konjunkturen i år och nästa år hade fortsatt att vara lika stark som tidigare, med BNP-ökningar kring tre-fyra procent, hade regeringen sannolikt tvingats bromsa in ekonomin, genom nedskärningar av offentliga utgifter eller skattehöjningar. Men i stället sker nu motsatsen.Inflationen har redan börjat närma sig den gräns som riksbanken har satt upp. Med oförändrat högt varv i ekonomin är det troligt att både inflationen och räntorna skulle ha tagit fart. Regeringen hade då tvingats skrinlägga planerna på skattesänkningar. Den hade knappast heller vågat utlova framtida offentliga utgiftsökningar eftersom detta skulle ha skadat förtroendet på bland annat valutamarknaden.

Det hade inte minst blivit riskabelt att, som nu, sänka villaskatten. Med lägre fastighetsskatt kommer villapriserna att stiga, vilket också ger en förmögenhetsökning för hushållen (vilket i sin tur bidrar till att villaskatten senare höjs igen, dock inte lika mycket).

Tack vare konjunkturdämpningen slipper således regeringen driva en impopulär ekonomisk politik. I stället kan socialdemokratin koncentrera sig på att försöka vinna tillbaka missnöjda väljare. Den slipper också, eller kan åtminstone vänta med, att vidta åtgärder för att förb��ttra arbetsmarknadens sätt att fungera, åtgärder som skulle reta upp LO-folket och ge ännu fler röster åt vänsterpartiet.

Den borgerliga oppositionen föreslår flera så kallade strukturella åtgärder, som att avreglera arbetsmarknaden, för att förbättra ekonomins sätt att fungera och minska inflationsbenägenheten. De borgerliga kallar regeringen ”passiv” och hävdar att Göran Persson tagit semester inte bara under några sommarveckor.

Bakgrunden är förstås att socialdemokraterna kämpar av alla krafter för att vinna tillbaka vänsteranhängarna, och därför inte vill genomföra vad som nog en del inom partiet annars skulle anse vara befogade ekonomiska åtgärder. Men samtidigt har konjunkturdämpningen, åtminstone för tillfället, minskat behovet av denna typ av politiska ingrepp som de borgerliga föreslår. Göran Persson kan alltså faktiskt luta sig tillbaka och ta det lugnt.

En konjunkturnedgång har tidigare nästan alltid missgynnat den sittande regeringen i valen, medan en uppgång har gynnat den. Det finns bara ett undantag under de senaste decennierna, nämligen då de borgerliga förlorade makten 1994, trots tecken på en konjunkturförbättring. Men detta var efter den djupaste krisen under efterkrigstiden med fortsatt rekordhög arbetslöshet och ett skrämmande budgetunderskott.

Troligen är oppositionens framgångar i en konjunkturnedgång i hög grad en följd av att den då brukar vinna debatten. Regeringen sägs antingen ha misslyckats eller tvingas sätta in åtgärder som drabbar medborgarna ekonomiskt. Den måste ägna en stor del av valrörelsen åt att försvara sig. Socialdemokraternas förlust av regeringsmakten har varje gång skett efter försök att bromsa en allvarlig kostnadskris.

Men dagens konjunkturförsvagning är annorlunda än de andra som Sverige har genomgått sedan 1960-talet. Det är första gången som den inte orsakas av överhettning, inflation och kostnadskris i ekonomin. Förut har det, sedan slutet av 1960-talet, alltid varit nödvändigt med inhemsk ekonomisk-politisk åtstramning för att bromsa löne- och prisspiralen och ibland för att minska underskottet i bytesbalansen.

Ingen inhemsk kris

I dag är det inte tal om att svensk ekonomi råkat in i någon inhemsk kris efter några års högkonjunktur, som under de föregående decennierna. Konjunkturen bromsas i stället av att den internationella efterfrågan blivit svagare. Risken för en djup nedgång är liten. Om efterfrågan vänder uppåt i främst USA kommer också konjunkturen i Sverige att förbättras ganska snabbt.

Precis som regeringen säger står Sverige väl rustat för att möta en nedgång. På sätt och vis är problemet i svensk ekonomi det motsatta mot vad det brukade vara.

Sverige har tidigare i regel drivit en alltför expansiv politik, som medfört mycket hög sysselsättning, men också högre inflation än i omvärlden och därför tvingat fram både en rad devalveringar och ekonomiska åtstramningar. I dag är politiken i stället mycket stram. Trots stora skattesänkningar blir årets budgetöverskott större än summan av den statliga inkomstskatten, kapitalskatten och fastighetsskatten. Det som regeringen kan göra nu är alltså egentligen att lätta på trycket, snarare än att driva någon i egentlig mening expansiv politik.

Utrymme för konsumtion

De stora överskotten i de offentliga finanserna motsvaras av överskott i bytesbalansen. Innebörden av detta är att Sverige håller tillbaka den inhemska efterfrågan. Vi producerar mer än vad vi förbrukar. Samhällsekonomiskt sett skulle det i dag finnas utrymme för en kraftig ökning av den inhemska konsumtionen, som i så fall skulle kunna komma till stånd genom en rejäl skattesänkning.

Det viktigaste skälet till de stora budgetöverskotten är att regeringen inte vågat släppa loss köpkraft, särskilt inte under de år då tillväxten ändå varit hög och sysselsättningen ökat kraftigt. Följden kunde ha blivit ökade lönekrav och stigande inflation.

Kanske skulle man genom så kallade strukturella åtgärder ha kunnat minska inflationsbenägenheten – och skapa förtroende på finansmarknaderna för att så skett. I så fall hade man kunnat öka köpkraften ännu mer och därmed få högre tillväxt och sysselsättning.

För stor industri

Regeringen har alltså medvetet dämpat den inhemska konsumtionen, genom att skatterna har varit långt högre än vad som motsvarat de offentliga utgifterna. Samtidigt har industrin gynnats av en svag kronkurs, viket medfört att vi för tillfället kan sägas ha en onödigt stor industrisektor.

Under 1970- och 1980-talen användes oftast hela det utrymme som skapades av de årliga produktionsökningarna till ökade offentliga utgifter. Det blev inget utrymme över till höjning av reallönerna, och det hjälpte inte de fackliga organisationerna hur mycket de än begärde i nominella påslag.

När den offentliga sektorn minskat sina anspråk på resurserna har i stället reallönerna och den privata konsumtionen kunnat öka på ett sätt som inte skett sedan 1960-talet. Troligen är detta en viktig orsak till att inflationen har hållits nere under senare år. Löntagarna har kunna nöja sig med låga krav och har ändå fått historiskt stora reallönehöjningar.

Detta har varit avgörande för att vi kunnat hålla så hög tillväxt under senare delen av 1990-talet utan att inflationen tagit fart. Den kritiserade uppbromsningen av de offentliga utgifterna har därför starkt bidragit till – och kanske varit avgörande för – att levnadsstandarden har kunnat öka så starkt under en följd av år.

Huvudmotiveringen till den strama finanspolitiken har, åtminstone tidigare, varit omsorgen om budgeten. Men Sverige har i dag bland de största budgetöverskotten av alla industriländer. Vi har ingen statsskuld i egentlig mening, eftersom de offentliga finansiella tillgångarna är större än skulderna.

Riksbanken vakar

Det finns i dag knappast någon risk att Sveriges ekonomi skulle råka in i en allvarlig kris som åter skapar stora budgetunderskott. Med en självständig riksbank går det inte att som tidigare ackumulera växande obalanser i ekonomin tills en jättebubbla så småningom spricker. Tendenser till inflation kommer att angripas omedelbart, vilket kan jämföras med att 1990-talskrisen hade byggts upp av nästan ett årtionde med högre inflation än i omvärlden.

Det har sagts att den svenska budgeten är extremt konjunkturkänslig. Men om så är fallet är det desto mer befogat att försöka möta en internationell nedgång med inhemsk stimulans. Om konsumtionen och sysselsättningen hålls uppe förbättras ju också det offentliga budgetsaldot.

Risken med ett försämrat budgetsaldo är annars att det kan vara ett tecken på att politiken är för expansiv och att inflationen kan ta fart. Detta är egentligen det enda som finansmarknaden behöver bekymra sig om. Risken för svagare budgetsaldo finns kvar, även om budgeten skulle fortsätta att visa överskott. Men risken skulle ha varit ännu större om BNP hade fortsatt att öka med tre till fyra procent i årstakt.