Värdet av en uppgång

I måndags börsstoppades internetföretagen Connecta och Information Highway. När Affärsvärlden gick i press var anledningen till börsstoppet för de båda bolagen, som håller på att fusioneras, ännu inte känd.

Sannolikt rör det sig om ännu en företagsaffär: Connecta/Information Highway verkar vara på väg att göra ännu ett köp. Det är i så fall anmärkningsvärt. När tjänsteföretag går samman brukar det vara av största vikt att ledningarna jobbar hårt för att gjuta ihop organisationerna. Ytterligare strukturaffärer utgör en distraktion.

Men en nödvändig distraktion, uppenbarligen. För de skyhögt värderade internetkonsulterna gäller endast en sak: tillväxt. Tillväxten måste dessutom ske genom köp eftersom organisk expansion anses gå för långsamt. Det företag som slutar att presentera affärer i snabb takt riskerar att tappa i medial uppmärksamhet och börsvärde.

Oroande likhet

Här finns en oroväckande parallell med en tidigare framgångsperiod för börsen, 1980-talets senare del. Det var en

tid då en likaledes feberhet bransch, fastigheter, värderades efter liknande måttstockar. Fastighetsaktierna gick lika lite som IT-bolagen idag att räkna hem med traditionella metoder.

Det finns viktiga skillnader mellan dessa företeelser. Många av dagens IT- och telekomstjärnor är internationella tillväxtföretag som har framtiden för sig. 1980-talets fastighetsboom var däremot en kortvarig bubbla som blåstes upp i den tidens finansiella drivhusklimat.

Relativvärderingar

Men likheterna mellan gårdagens fastighetsaktier och dagens IT-aktier är också stora. I båda fallen har traditionella värderingsmodeller fått överges. I båda fallen anges relativvärderingar som motiv för att köpa aktier

(“det har ju gått upp så mycket på Nasdaq att Stockholm måste följa efter”). Och i båda fallen förändras företagens struktur så snabbt att externa bedömare får svårt att följa bolagen (en årsgammal årsredovisning från Icon Medialab är lika obsolet som motsvarande dokument från Pronator eller Gamlestaden var för elva-tolv år sedan).

Därtill kommer fusionsraseriet. Visst kan det finnas argument för att snilleföretag inom internet ska smida medan järnet är varmt och köpa bolag ute i Europa medan deras shoppingvaluta (de egna aktierna) står högt i kurs. Men det höjer förstås risken i aktierna.

Spekulativa aktier

En del bedömare menar att detta inte gör så mycket. Internetföretagen är ju spekulativa placeringar som mest lockar riskvilliga investerare. Jo, förvisso. Men tack vare sin storlek på börsen finns bolag som Icon, Framfab och Cell i allt fler normalplacerares ägo. En hög värdering leder alltså till en ännu högre värdering eftersom placerarna tycker att de måste vikta upp i internetaktier när dessa väger tyngre i index.

Den logiska konsekvensen av ett sådant obehagligt pyramidspelsresonemang blir – om man översätter det till sent 1980-tal – att en internationell placerare då borde ha haft hela 45 procent av sitt innehav på Tokyobörsen. Så stor var nämligen Japans andel av det globala börsvärdet i slutet av 1989. Idag är siffran cirka 10 procent, en av flera lärdomar från den epoken.