Vem ska rädda Ericsson?

Kunde Leif Johansson inte räkna? Mer än en reporter studsade till när Ericssons ordförande på en presskonferens på bo­lagets huvudkontor i Kista den 25 juli gav en bakgrund till varför vd Hans Vestberg fick gå på dagen.

– Han är på sitt åttonde år som koncernchef, inledde Johansson och avrundade i nästa mening tjänstgöringstiden uppåt till tio år.

Vestberg tillträdde som telekomkoncernens vd i januari 2010. När han fick gå var Hans Vestberg med andra ord inne på sitt sjunde år.

– Visste ordföranden inte ens hur länge hans vd haft jobbet? Hur ska vi då lita på att Leif Johansson vet något om ­bolagets strategier, säger en analytiker till Affärsvärlden.

Turbulensen i Ericsson nådde nya höjder i somras. Inte på grund av yttre omständigheter – som ökad konkurrens eller tilltagande prispress – utan i huvudsak på grund av ett illa skött ledarskap.

Totalt har 15 personer, alla män, haft vd-posten sedan Lars Magnus Ericsson lämnade sitt bygge år 1900. Hans Vestberg är den andra som får foten. Den första var Sven-Christer Nilsson år 1999, efter bara ett år.

Att Hans Vestberg har hamnat i onåd hos anställda och ägare undgick få. Kritiken rörde stort och smått. Kostsamma resvanor med Ericssons affärsflyg – såklart. Att Hans Vestberg ansett sig ha tid att vara ordförande i Sveriges Olympiska Kommitté en annan. Men i botten har allt handlat om hur Ericsson under Vestberg hanterat den mördande konkurrensen och minskande efterfrågan. Under de senaste 16 månaderna har Ericsson-aktien tappat nästan hälften av sitt värde.

För att förstå indignationen gäller det att inse att Ericssons betydelse för Sverige knappast kan överdrivas. Antalet anställda i Sverige har visserligen mer än halverats – från över 42 000 år 2000 till strax över 17 000 vid senaste årsskiftet, men Ericsson är fortfarande en plantskola för svensk ­industri. Bolaget investerade under fjolåret 35 miljarder kronor i forskning och utveckling och trevar sig ständigt fram i teknikens utmarker. I Ericssons laboratorier har generationer av ingenjörer fostrats i teleteknik och trådlösa förbindelser.

Mot den bakgrunden är det obegripligt hur det försprång som bolaget möjligen har inom radioteknik nu ser ut att slarvas bort av ledningen. Ericsson och mobilsystemkonkurrenterna Nokia och Huawei slåss om beställningar på en marknad där efterfrågan krymper. Ericsson kan aldrig konkurrera med pris utan det gäller att vara först med innovationer.

Varför avsätta Vestberg utan att ha någon permanent efterträdare på plats? Det resulterar i ett maktvakuum där inte bara sälj­organisationen utan också just utvecklings­arbetet blir lidande.

Styrelsen godkände av oklar anledning den omfattande omstuvningen i ledningsgruppen som genomfördes så sent som 1 juli i år. Då satte Hans Vestberg in sitt eget folk på toppjobb. Nu kommer de högsta cheferna, som Vestberg handplockat, slå stopp i maskin i väntan på nya direktiv från en ny chef.

Leif Johansson säger att tajmingen var den rätta – men det är svårt att förstå. Ord­föranden betonade också att den tillförordnade vd:n, finanschefen Jan Frykhammar, inte kandiderar till vd-jobbet. Det gör Frykhammar till ett rundningsmärke.

I gissningarna om vem som får vd-uppdraget, när Leif Johansson mot slutet av året tänder påveröken, utgår de flesta från att det blir en svensk man, troligen en intern kraft. Ericsson har alltid haft svenska vd:ar och har nästan alltid rekryterat internt. Enda undantaget inträffade år 2003, med Carl-Henric Svanberg, som hämtades från Assa Abloy.

Det finns en stor fördel med interna lösningar. En utomstående måste börja med att lära sig bolaget och värdefull tid går förlorad. Mot det resonemanget talar det faktum att få, om ens någon, av de nuvarande toppcheferna i Ericsson är tillräckligt rutinerade för att komma i fråga.

Så det kanske blir utländskt trots allt. Störste ägaren, Wallenbergarnas investmentbolag Investor, ryggar numera sällan för utländska vd:ar i portföljbolagen. Atlas Copco, ABB, Electrolux, SKF, Astra Zeneca och Sobi har eller har haft utländska vd:ar, liksom helägda Mölnlycke.

Återstår att se hur näst största ägaren, Handelsbankssfärens investmentbolag Industrivärden, agerar. I portföljen är det bara Skanska som på senare år har haft en utländsk kraft i toppen.

Till de mer återkommande namnen i spekulationerna återfinns SAS-vd:n Rickard Gustafson, som imponerat på Wallenbergfamiljen med sina hårda nypor. Han är ingenjör men har aldrig jobbat på Ericsson.

En som gjort just det är vd:n vid Vestas, svensken Anders Runevad, som under de tre senaste åren genomfört en framgångsrik omsvängning av det danska vindkraftsbolaget.

Vem än den nye vd:n blir kan uppdraget formuleras med två ord: rädda Ericsson.

Ericsson har i flera år försökt med en tvåstegslösning som innebär att gasa med ena foten och samtidigt bromsa med den andra. Ericsson-topparna har i det sammanhanget under ett par års tid talat om särskilda targeted areas och dragit i gång samarbetsprojekt med amerikanska Intel och Cisco.

Samtidigt har Ericsson i flera år försökt att med återkommande varsel och uppsägningar svälta sig till högre lönsamhet. Det har inte fungerat.

Bolagets framtid är därför troligen ytterligare specialisering inom radioöverföring. Annan verksamhet riskerar att hamna på säljlistan.

Näste vd behöver snabbt hitta en strategi som ger ägarna och marknaden framtidshopp om Ericsson. Risken är annars överhängande att hela Ericsson sväljs av en utländsk konkurrent. Om det blir ett vänligt eller fientligt bud avgörs av styrelsen. Jacob Wallenberg bedyrade i Affärsvärlden så sent som i juni att Investor är ”långsiktiga ägare” i Ericsson. Men inte ens Wallenbergarnas tåla­mod är oändligt.