Vem vågar avsluta experimentet?

Det är nu snart sju år sedan den amerikanska centralbanken började sin extrema lågräntepolitik och de kvantitativa lättnaderna, QE. Det följdes av nya värdepappersköp, QE2. Det i sin tur följdes av QE3. Så var är vi nu? Är det en urstark amerikansk ekonomi vi ser, där den första ränte­höjningen sedan kreditkrisen kommer allt närmare? Eller är det QE4 som kommer härnäst – en något nerbantad och förändrad version, men ändå: nya lättnader.

Det USA gjorde har också gjorts i euro-­området, i Japan, i Storbritannien och i Sverige. Och vilka är effekterna? Kanske inga, förutom att en del valutor tappat i värde. Såväl korta som långa räntor ligger på rekordlåga nivåer, men effekterna på realekonomin går inte att mäta – inte bara för att det inte finns några rättvisande sätt att mäta, vare sig i USA eller i Sverige.

Vad som går att konstatera är att om – om – QE och nollräntor/minusräntor har varit lyckat och värt det pris vi får betala i form av uppblåsta bubblor, så hade västvärlden och Sverige varit i fritt fall utan denna politik. Men inte heller detta går att mäta.

Tyvärr står det mesta och stampar. Det mesta är fortfarande bara förhoppningar om att den reala ekonomin ska ta fart (vilket i sig inte behöver innebära att dessa förhoppningar inte infrias – men än så länge vet ingen). USA lyfter inte, inflationen är totalt bortblåst i Europa och i Sverige. Lönerna stiger inte. Och vill man så kan man krydda med en konstant grekisk kris.

Visst går det att hoppas att Kina ska hjälpa till, bara de får ordning på alla obalanser i ekonomin och den på sina håll genomruttna finansmarknaden, och att man på ett relativt smärtfritt sätt lyckas ställa om från den investeringstunga till den konsumtionsinriktade ekonomin. Samt att de kinesiska räntesänkningarna ska hålla deflationsspöket stången. Men kunskapen om hur kommunistiska diktaturer hanterar den här sortens kapitalistiska problematik är minst sagt begränsad.

Förra månaden skakade den globala obligationsmarknaden till ordentligt, och de tyska räntorna steg kraftigt på kort tid. Marknaden tappade några tusen miljarder kronor i värde på ett par veckor. Skälet? Kanske att rädslan för deflation över en natt vändes till rädsla för inflation – och rädslan för att en första amerikansk räntehöjning inte än en gång ska skjutas på framtiden. Kanske för att Kinas centralbank hostade till och oljan drog i väg. Kanske bara lite omflyttningar i några av världens största portföljer. Det kan kort sagt ha varit vad som helst. Men det var en sällsynt kraft i kapitalflödena.

Och kanske ett litet bevis för det som Internationella valutafonden varnat för: att alla bankregleringar har gjort att likviditeten på obligationsmarknaden riskerar att gå upp i rök när det smäller till, och att de allt större obligations­fonderna samtidigt måste sälja av.

Samma oreda hände för två år sedan under det som kallas för Taper Tantrum (”nedskalningshysteri”, fritt översatt), då den dåvarande Fed-chefen Ben Bernanke andades om att QE skulle börja trappas ned. Taper Tantrum och vårens ränterally gav, hävdas det, en försmak om vad som kommer att hända den dagen räntehöjningarna sätter i gång. Och visst kan det vara så.

Det gav däremot ingen försmak av vad som händer om den svaga ekonomin gör att Federal Reserve – liksom Riksbanken och ECB – helt enkelt inte kan höja räntan förrän om tre, fem eller tio år. Eller om en första räntehöjning blir katastrofal. Eller om den svaga ekonomin, och rädslan för finansmarknadens reaktion, gör det omöjligt att normalisera räntepolitiken. Eller om kvantitativa lättnader och nollräntor blir en evig strategi av skälet att ingen vet hur man avslutar den här sortens experiment.

Klubben för de rika

Veckans filmtips blir The Mayfair Set från 1999 av Adam Curtis på BBC. Serien består av fyra timslånga avsnitt och handlar till stor del om hur några medlemmar i spelklubben The Clermont Club (bland annat finansmännen Jim Slater, Tiny Rowland och Jim Goldsmith) stöpte om det engelska näringslivet i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Finns på Youtube.