Weinstein-effekten

KRÖNIKA. En nyutnämnd rederi-vd:s två ­första veckor på jobbet sammanföll av en slump med det pågående Metoo-uppropet. Vd:n har tidigare haft flera chefsuppdrag. Han slår fast att aldrig har det varit lättare att ­inympa i personalen vilka uppförandekoder som gäller. Ingen medarbetare kan längre säga att han eller hon inte känner till att sexuella trakasserier förekommer.

– Det händer hela tiden, säger företagsledaren, som vill vara anonym.

Förfärliga berättelser om sexuella övergrepp och missförhållanden flyter runt i sociala medier och talar alla samma språk. Chefer beter sig som svin men kommer undan och går vidare till den ena topposten efter den andra. Män håller varandra om ryggen samtidigt som kvinnor lämnar yrket, må det vara journalister, jurister, ­skådespelare eller akademiledamöter.

Vad som beskrivs är förhållanden som är utbredda och som i exempelvis Svenska akademiens närhet tycks ha blivit så normaliserade att ledamöterna inte har diskuterat saken med varandra.

I den här trista verkligheten finns ändå små ljuspunkter. Metoo-rörelsen har släppt loss urkrafter av undertryckt frustration och vrede. Till skillnad från hur det har gått vid mången revolution före denna är chansen stor att förändringarna blir varaktiga och att förhållandena inte återgår till den ordning som rådde innan revolutionen tog sin början, det vill säga innan den amerikanske filmproducenten Harvey Weinstein i början av oktober i år fick den tvivelaktiga äran att symbolisera sexuella trakasserier.

Om det normala fram till hösten 2017 var att offret skuldbelades eller skuldbelade sig själv har den intensiva debatten nu medfört att skammen har flyttats dit där den rätte­ligen hör hemma: från offret till förövaren.

Hittills har inga anmält sig som frivilliga för att mildra chockerna av den här summariska justisen, som är helt ny för Sverige. Vem eller vilka som ska ta ansvar för att inte fler personer i början av sin karriär, oftast unga kvinnor, ska råka illa ut om ett halvår eller ett år när mediestormen bedarrat, är oklart. För även om det just nu, när stormen rasar som värst, förefaller omöjligt att allt ska återgå till det gamla, kan den utvecklingen inte uteslutas.

För att få en känsla för hur långsamt utvecklingen går framåt räcker det med att påminna om skandalen med läkemedelsbolaget Astras USA-chef Lars Bildman. I december 1995 började den amerikanska affärstidningen Business Week skriva om sexuella trakasserier på Astras USA-kontor. Kostnaderna slutade på 100 miljoner kronor i en förlikning med de kvinnor som den gången blåste i visselpipan. Bildman erkände skatte­brott, satt i fängelse men krävde också skadestånd och avgångsvederlag från sin före detta arbetsgivare. En domstol i Massachusetts har senare dömt Bildman att betala Astra, numera Astra Zeneca, motsvarande knappt 50 miljoner kronor. Lars Bildman säger till Boston Globe att han är besviken över ­domen och att det inte finns några pengar att hämta för bolaget.

En sak står klar. Det har inte blivit billigare med åren för företag i USA att betala sig fria från processer där anställda anklagas för sexuella trakasserier. I dessa höga förlikningsbelopp finns också en del av förklaringen till att det finns ekonomiska motiv till att sätta stopp för sexuella trakasserier.

Tyvärr är det ovanligt att utkräva ansvar i Sverige, något som märks inte minst i personalärendefrågor. Inom det här området finns tvärtom en tradition av att sopa problemen under mattan, i stället för att lämna över till utomstående utredare. Prislappen för att anlita en jurist kan förefalla avskräckande. Men det är ett intet jämfört med de skador på anseendet som riskerar att drabba bolag som inte har gjort tillräckligt för att avstyra kända missförhållanden.

I USA utkrävs ansvar mer direkt genom stämningsansökningar. Försäkringsbolaget AIG är branschledande på att ansvarsförsäkra styrelseledamöter och toppchefer. AIG märker redan av en ökad skadefrekvens kopplade till Metoo.

– I USA har vi sett att skadorna ökat och det beror på krav från Metoo-rörelsen. Man riktar krav mot ledande befattningshavare exempelvis för att händelser har tystats ned, säger Mattias Fritz, Sverigeansvarig vid AIG:s Stockholmskontor.

AIG hade i fjol cirka 150 skadeanmälningar för vd- och styrelseansvarsförsäkring i Norden, vilket är lika många som under ­finanskrisåret 2009. AIG har cirka 6 000 kunder i Norden.

– Tidigare år har skadefrekvensen sjunkit när konjunkturen blivit bättre. Men sedan finanskrisen har vi sett samma frekvens på skadeanmälningar trots att antalet konkurser sjunkit och konjunkturen varit starkare.

Försäkringsbolaget har också noterat en ökning av skador i samband med myndighetsingripanden, exempelvis konkurrensskadeärenden, när bolaget träder in och ­finansierar försvaret.

Mattias Fritz nämner tre skäl till att skadefrekvensen ökar.

 Kraven på styrelserna ökar och leda­möternas ansvarsområden blir större. Hållbarhetsredovisning, mångfaldspolicy, miljölagstiftning och det nya dataskyddsreglementet GDPR, som träder i kraft vid nyår, är några exempel på vad styrelseledamöter måste hålla koll på i dag.

 Större kunskap om försäkringar. Numer har i stort sett alla noterade bolag på stora och små listor styrelseansvarsförsäkringar. Så var situationen inte för fem år sedan.

 Samhället utkräver ansvar i större utsträckning än tidigare. Detta kan drivas av ökad transparens generellt eller influenser från den anglosaxiska världen.

Än är det för tidigt att säga om Metoo verkligen leder till att fler utsatta i Sverige utkräver ansvar. Men förhoppningsvis blir det så.