Den nye kungen av Wall Street

På lördagen den 15 mars ösregnade det på Manhattan.

Men när Jamie Dimon sprang fram och tillbaka över Park Avenue, mellan huvudkontoren för JP Morgan Chase och Bear Stearns, höll han sig alldeles torr, eskorterad av en assistent med ett enormt paraply.

Under hela den här ekonomiskt turbulenta vintern har det också verkat som om Jamie Dimon haft ett symboliskt paraply över sig, ett skydd som räddat JP Morgan Chase från de katastrofala förluster som drabbat så många andra banker i New York.

Det var två år sedan Jamie Dimon blev vd för JP Morgan Chase. Under det här årets tre första månader har finansinstitutionen för första gången på 2000-talet visat bättre resultat än sin främsta rival Citigroup, Dimons tidigare arbetsgivare.

Ironiskt nog var Citigroups logotyp, ända fram till nyligen, just ett illrött paraply.

Det var just eftersom JP Morgan Chase varit i stort sett ensamma om att undvika de fällor som fångat så många andra amerikanska banker det senaste halvåret, som det var möjligt för Dimon att påbörja en av de största affärerna i hans liv – övertagandet av Bear Stearns, en finansinstitution med 14 000 anställda.

Bear Stearns aktiekurs hade störtdykt veckorna innan affären. På fredag den 14 mars bestämde sig USA:s finansminister Henry Paulson att gå in med ett statligt stöd för att rädda Bear Stearns från konkurs, något som skulle riskera att få katastrofala följder för finansmarknaden i USA. JP Morgan Chase var den enda bank som ansågs tillräckligt stark för att hantera ett sådant köp. Paulson garanterade att stå för 29 miljarder dollar av Bear Stearns skulder – JP Morgan Chase fick ta resten.

Efter en helg av panikslagna möten slutade det med att amerikanska affärsmedier, på måndagen den 17 mars, kablade ut att Dimon köpt Bear Stearns för ofattbart låga 2 dollar per aktieandel.

Bland de anställda hos Bear Stearns kallades Dimon för en ”gam”, ”halshuggare” och ”plundrare”. Men i resten av New Yorks finansvärld kallades han plötsligt för den nya kungen av Wall Street. När New York Magazine intervjuade Jamie Dimon veckan därpå basunerade tidningen ut att han just uträttat ”århundradets deal”.

För dem som tidigare kände till Jamie Dimon kom det inte som någon överraskning att han var kapabel till den här typen av snabba, till synes brutala affärer. I New Yorks finansvärld hade Dimon länge varit känd för sin hårdföra attityd och sin burdusa, testosteronstinna personlighet. Folk som suttit i möten med honom har i tidningsartiklar talat om knytnävar i bordet, pekfingrar i luften och svärord och förolämpningar mot såväl under- som överordnade.

När han blev vd för JP Morgan Chase 2006 utnämnde Time Magazine honom till ”en av Wall Streets verkliga rockstjärnor” och beskrev Dimon som en man som präglas av en sällsynt ”drivkraft och frispråkighet”.

Den hårdföre bankchefens bakgrund har skildrats i flera amerikanska tidningar efter den fantastiska Bear Stearns-affären. Jamie Dimon växte upp i ett medelklassområde i Queens, någon halvtimmes tunnelbanefärd från Manhattans glittrande skyskrapor. Hans farfar hade invandrat till USA från Grekland i början på 1900-talet, och lyckats bli framgångsrik börsmäklare.

Dimons pappa, Theodore, följde i samma fotspår, och tog jobb på dåvarande Citibank (numera en del av Citigroup). När Dimon var 19 år gammal hade pappa avancerat tillräckligt högt för att flytta från Queens till en tjusig våning vid Park Avenue, på Manhattans Upper East Side.

Dimon utbildade sig på Tufts university och Harvard Business School och fick snart jobberbjudanden från finansjättar som Goldman Sachs och Morgan Stanley. Men han lät sig i stället övertalas till att ta ett lågavlönat jobb som assistent till den karismatiske Sandy Weill på American Express. Det blev början på ett nästan tjugoårigt samarbete, där Weill snart fick rollen som ett slags fadersfigur för Dimon.

Det fanns också flera likheter mellan dem. Varken Weill eller Dimon kände sig särskilt hemma i New Yorks mondäna finanskretsar. Dimon hade fortfarande en gatusmart attityd, präglad av uppväxten i Queens. När Weill lämnade American Express 1985 följde Dimon med, och tillsammans startade de kreditfirman Commercial Credit, som snart köptes upp av Citigroup.

Som duo utvecklade Dimon och Weill en tydlig dynamik. Weill var den diplomatiske förhandlaren som skötte möten och hade stora framtidsvisioner. Dimon var den rättframme pragmatikern som skötte siffrorna och kom med ständiga förslag på nedskärningar och effektiviseringar. Redan i början av 1990-talet var Weill och Dimon ett berömt och fruktat radarpar, kända för att ta stora lån för att köpa upp företag, där Dimon sedan gick in och gjorde drastiska nedskärningar, för att öka värdet och minska utgifterna.

Efter nästan två decennier vid Weills sida började dock Dimon bli frustrerad över sin roll som ständig sidekick. När Citibank gick ihop med Travelers 1998 – den fusion som skapade USA:s då största finansinstitution, Citigroup – tjatade Dimon under ett berömt möte om att få bli vd. När han inte fick sin vilja igenom bestämde han sig för att leka tysta leken under resten av mötet, enligt New York Magazine.

Från att ha varit ett radarpar med en idealisk mentor-och-lärling-relation hade Dimon och Weill mer börjat likna en dysfunktionell familj. En gammal kollega från den tiden säger till New York Magazine att Dimon ”kunde säga saker till Weill som fick alla på mötet att tappa hakan”.

I november 1998 fick Dimon sparken från Citigroup av Weill. Han erbjöds vd-jobb för bland andra Amazon och Home Depot, men bestämde sig i stället för att flytta till Chicago och bli vd för Bank One, som då var USA:s femte största bank.

Där fulländade han sin talang för kostnadseffektivisering och nedskärningar. Det fanns ingen utgift som var för liten för att undgå Dimons röda penna. I artiklar om Dimon pratar frustrerade kollegor om hur han kunde gå in och strypa små utlägg som tidningsprenumerationer, mobiltelefonräkningar och ”onödiga” program på de anställdas datorer.

Strax efter att Dimon tagit vd-jobbet för Bank One förklarade han för en förbryllad företagsledning att de numera fick finna sig i att betala sina Wall Street Journal-prenumerationer ur egen ficka.

När en journalist från Financial Times häromåret undrade om det inte var småsint av Dimon att ägna sig åt sådant mikromanagement svarade han att minsta slarv med små utgifter är ”början på en väg som leder rätt ner i helvetet”.

Oavsett vad man tyckte om Dimons affärsmetoder så talade resultaten för sig själva. Under 2000-talets första fyra, turbulenta år lyckades Dimon fördubbla Bank Ones värde. År 2004 sålde han företaget till JP Morgan Chase för 58 miljarder dollar, vilket ansågs vara en succéaffär för Dimon.

Vid förhandlingarna erbjöd han sig att sälja företaget för 51 miljarder dollar, förutsatt att han fick bli vd, vilket han inte fick igenom. Men två år senare var han vd ändå. Dimon hade därmed definitivt tagit steget in bland New Yorks finanselit.

År 2006 listade Time Magazine Dimon som en av världens 100 mest inflytelserika personer. Det var en tid av överflöd och risktagande på Wall Street, men Dimon var konsekvent i sin försiktiga, men hårdföra affärsstrategi. I sin jakt på att maximera varje anställds potential sänkte han lönerna på företaget, men ökade provisionen.

Medan andra banker lockades av riskabla, men väldigt lukrativa, högriskinvesteringar – som så kallade SIV:s (structured investment vehicles) och CDO:s (collateralized debt obligations) – fokuserade Dimon på säkra kort. Yngre anställda anklagade honom för att vara omodern och onödigt försiktig, men hans säkra spel väckte respekt hos mer erfarna finansmän.

– Ett av de svåraste jobben som vd är att titta på alla dumma påhitt som andra ägnar sig åt, och bestämma sig för att inte prova på något av dem. Man löper alltid risken att själv bli den som framstår som dum, säger Citigroups före detta vd Bob Willumstad till New York Magazine.

När turen vände på Wall Street och bolånekrisen inträffade förra året visade det sig att Jamie Dimon blev en av de stora vinnarna. Eller snarare lite mindre av en förlorare än alla andra. De flesta amerikanska finansinstitutioner har tagit enorma smällar det senaste året. Mellan juli och februari förlorade exempelvis Merril Lynch 22 miljarder dollar, Citigroup 20 miljarder och Morgan Stanley 10 miljarder. Men JP Morgan Chase förlorade däremot bara 2,9 miljarder. Återigen verkar ett symboliskt paraply hänga över Dimon.

När USA:s riksbankschef Ben Bernanke i mars började leta efter någon som kunde köpa ut Bear Stearns blev Dimon det naturliga valet.

– Om det inte vore för oss vet jag inte vem han skulle ha vänt sig till, säger Dimon till New York Magazine.

Det är svårt att förutspå hur illa finanskrisen hade utvecklat sig om Fed och Dimon inte hoppat in och ”räddat” Bear Stearns. En förvaltare på en svensk bank i New York säger till Affärsvärlden att effekterna hade kunnat bli katastrofala.

– Det här är början på en långt utdragen recession. Om inte Bear Stearns hade räddats hade det kunnat uppstå en ringar-på-vattnet-effekt där finansinstitutionerna rasade en efter en. En konkurs hade gjort att vi omedelbart hade börjat leta efter nästa konkurs.

The Economist skriver att ”hela den globala finansmarknaden hade kollapsat” om Bear Stearns hade tillåtits gå under. New York Magazines ekonomireporter Duff McDonald skriver att Dimon och Bernanke ”hjälpte till att avblåsa den största paniken på Wall Street sedan 1929”.

Ursprungligen såg det ut som om Dimon skulle kunna köpa Bear Stearns för 2 dollar per aktie, en siffra så osannolikt låg att Bear Stearns anställda i New York trodde att det var ett korrfel när de såg siffran rulla fram på Bloomberg News. Men tanken från Federal Reserve var att bankens aktieägare verkligen skulle få känna av haveriet, att det i praktiken handlade om att sätta banken i konkurs.

Men efter de senaste veckornas förhandlingar ser det ut som om affären snarare kommer att landa på omkring tio dollar. Bara fastigheten som Bear Stearns sitter i sägs motsvara det värdet.

– Det är inte den fantastiska affär det först såg ut att bli för Dimon, men det är ändå ett stort kap, säger den svenske förvaltaren i New York.

Vid det första mötet på Bear Stearns, helgen efter att förhandlingarna påbörjades, togs Dimon emot som en skurk. Under en konferens med 400 Bear Stearns-anställda, varav många sett sina besparingar gå upp i rök de senaste veckorna, ställdes ursinniga frågor där Dimon anklagades för att bara premiera företagsledningen, och strunta i alla andra. Dimon gjorde sitt bästa för att framstå som sympatisk.

– Ni har inte gjort något för att förtjäna detta. Mitt hjärta tillägnas er, sade han, inför sporadiska burop, enligt New York Magazine.

Det nya, högre priset får däremot Dimon att ”framstå som en pragmatiker, snarare än en plundrare”, skriver The Economist. Trots att Dimon i dag är vd för ett företag med mer än 170 000 anställda (och som snart kommer att ta över en majoritet av Bear Stearns 14 000 anställda) verkar han ha lyckats behålla en opretentiös image.

Hans röst beskrivs fortfarande bära tydliga spår av uppäxten i Queens, en New York-stadsdel som alltid varit känd för frispråkiga personer – från Donald Trump till George Costanza i Seinfeld. Dimons utåtriktade, stundtals gränslösa personlighet har även gjort honom till något av en medieälskling i USA. Hans status som uppkäftig uppstickare har blivit allt tydligare i kölvattnet av Bear Stearns-affären, och det är inte alltid snälla adjektiv som strös kring Dimons namn.

– Han är inte så aggressiv som alla säger. Men han är opportunistisk, säger förvaltaren på den svenska banken.

När Financial Times gjorde en lunchintervju med Dimon, strax efter att han tagit över JP Morgan Chase 2006, berättade han att han undvikit de flesta av de traditionella Wall Street-sysselsättningarna och lyxnöjena. Han äger ingen yacht, inga lyxbilar och inga semesterhus. Han spelar inte ens golf. På fritiden gillar han att spela tennis med sina tre döttrar och att läsa historieböcker. Det adrenalin han arbetar upp under dagarna tar han ut genom att träna boxning på kvällarna. Och varje söndag försöker han hinna med en gitarrlektion.

Dimons fru, Judith Kant, är en av New Yorks stora filantroper. Till skillnad från många av Dimons kollegor lägger de inte välgörenhetspengarna på museer eller konstnärliga initiativ, utan på USA:s fattiga, sjukvård och på detaljer som att köpa dyrbara, mörkerseende kameror till hela Chicagos brandkår.

Dimon har en del pengar att spendera. Efter sitt första år som vd för JP Morgan Chase hamnade han på Fortune Magazines 19:e plats över landets högst avlönade män, med en inkomst på 41 miljoner dollar. Efter Bear Stearns-affären, som påbörjades tre dagar efter Dimons 52:a födelsedag, kommer han nog att klättra ännu lite högre.

Affären har inte bara cementerat Dimons status som en av Wall Streets största spelare. På ett mer personligt plan verkar den dessutom ha åstadkommit något viktigare: han kan äntligen kliva fram ur Sandy Weills stora skugga. I The Economists analys av Bear Stearns-affären heter det: ”Det råder inget tvivel om att JP Morgan är i bättre skick än Citigroup nu”. JP Morgan Chases aktiekurs ökade med 25 procent i mars, och Dimons egen andel är nu värd över 200 miljoner dollar.

I New York Magazine säger en före detta kollega, som känner både Weill och Dimon: ”Det enda positiva som skrivs om Weill numera är att Dimon lärde sig allt av honom”.

MARTIN GELIN

redaktion@affarsvarlden.se