Bästa bubblan

Vintern 2008 blev jag bjuden till en lunch med George Soros i Davos. Miljardärens budskap var dystert: ”Vi står inför ett historiskt skifte i världsekonomin, slutet på sextio års kreditexpansion. Den här gången kan inte krisen överbryggas med stimulanser.” Soros hade fel, skulle det visa sig. I alla fall om decenniet som följde.

Skuldsättningen har ökat som aldrig förr sedan finanskrisen. I spåren av corona tänjer världen gränserna på nytt. Ingen väntar sig att USA, Japan eller Italien någonsin ska kunna betala sin statsskuld, men ingen ser något alternativ till att rulla surdegen framför sig.

En bättre metafor är kanske kedjebrev, men den bästa är bubblan. Vad gjorde marknaden med pengarna?

Historiskt har bubblor kännetecknats av eufori kring ny teknik, tjuvstarter där det finansiella dragit iväg före det reella. Elektricitet, telefoni, järnväg … Likt PC-bubblan på 80-talet och IT-bubblan på 90-talet är de ursäktade, eftersom teknologin så småningom uppfyllde sina löften. Det värsta med våra senaste kriser är att bubblorna varit så tomma.

Finanskrisen orsakades som namnet antyder av finansiella innovationer. Den kanske farligaste bubblan idag finns i amerikansk oljeindustri – gårdagens energislag – med banker exponerade mot zombies till företag. Enorma lån och onödigt dyr teknik för en råvara som i april 2020 hade negativt pris.

Under ett svindlande ögonblick fick man betalt för att ta emot Texasolja. Under en svindlarnas period var USA världens största oljeproducent. Den yran kan stå oss alla dyrt.

I lägen som detta brukar man åkalla tulpanbubblan. När febern rasade i Holland på 1630-talet kunde en enda lök kosta lika mycket som ett hus vid Amsterdams finaste kanaler. Till sist gällde handeln optioner på oansenliga, framtida tulpanlökar.

I februari 1637 hände det som alltid händer. Priserna slutade stiga. Marknaden säckade ihop och investerarna haltade tillbaka till den reala ekonomin, fattigare på pengar men rikare på snittblommor.

Lökspekulanterna har hånats sedan dess. Redan dåtidens elit tyckte det var dålig stil att förvandla affärer till hasard. Samma moraliska utgångspunkt fanns i ekonomen John Kenneth Galbraiths beskrivning av börskraschen 1929. Detta var straffet för excesserna på aktiemarknaden, och botgöringen en puritansk livsstil. Tjugotalet blev en fest symboliserad av Den Store Gatsby, trettiotalet en mardröm symboliserad av Adolf Hitler.

Eftersom bubblor nu poppar omkring oss kan det vara värt att skärskåda de tidigare. Gjorde de skada eller nytta på sikt?

Den nederländska tulpanindustrin sysselsätter i dag tiotusentals människor. De giriga Dickenstyper som hukade över lökarna på Hollands värdshus pestvintern 1636-37 var bara för tidigt ute.

Depressionen efter kraschen 1929 blev en större katastrof, men som Milton Friedman och andra ekonomer visat var det inte investerarnas fel utan centralbankers och regeringars. Att strama åt och resa handelshinder gjorde ont värre. De tekniska genombrotten från det glada 20-talet mobiliserades för krig.

En fundamental fråga inför den finansiella avgrunden 2020 blir alltså:

Har denna abnorma kreditexpansion lämnat några lovande bubblor efter sig?

USA:s oljeindustri är i det perspektivet – bokstavligen – lika deprimerande som finansindustrins riskabla uppfinningar på bostadsmarknaden för tolv år sedan. Den som vill tänka positivt kan notera att värdet på Netflix just passerat Exxon. När Hollywood investerar galna 120 miljarder dollar om året i teveserier har vi en tulpanbubbla även på streamingmarknaden.

Krig är bäst på teve.

PS. Ett vanligt tema i svensk debatt har blivit att finländarna gör allt rätt och vi gör allt fel – med virusbekämpning, beredskap, värnplikt, skola, invandring … En fråga i all ödmjukhet: Varför är då Sveriges BNP per capita och medellivslängd klart högre än Finlands?

    Annonstorget Premium i samarbete med King Street Media Annonsera här