Därför går det så dåligt för ex-politikernas bolag

Affärsvärlden har i veckan kartlagt ett antal börsbolag där det har valts in prominenta politiker i styrelsen. Eller snarare före detta politiker, men vi återkommer till det. Urvalet är bara 17 börsbolag men tendensen är tydligt negativ. Börsbolag med kändisar från politiken i styrelsen går typiskt sett riktigt dåligt. Vad beror det på? Under rubrikerna nedan resonerar jag kring olika tänkbara förklaringar.

StockholmsbörsenArtikel

Politikernas floppar i börsbolagen – värst för Nuder och Hägglund

LITE TYST I TELEFONEN

Ett första och kanske sorgligt konstaterande är att alla indicier pekar mot att näringslivets efterfrågan på forna toppolitiker är klen. Inget tyder på att det haglar in bra erbjudanden ens över forna ministrar. Visst, några PR-konsulter står nog alltid redo, men de kan som regel inte erbjuda ett liv i sus och dus. Tvärtom är det en ofta påfallande oglamorös tillvaro. Och ingen blir rik på en konsultlön, även om många lever i den villfarelsen.

Ungefär lika blekt är det för de ex-politiker som går till storbolag för att jobba med deras lobbying. Ofta med titeln “samhällspolitisk chef” men utan plats i koncernledningen eller så värst mycket budget, befogenhet eller personalansvar.

I jämförelse med detta är det lätt att förstå de politiker som lockas av styrelseuppdrag som ju åtminstone vid en ytlig anblick erbjuder mer prestige, makt och ofta bättre ersättning per jobbad timme.

KNEPIGA BRANSCHER

Så vilka bolag är det som vill ha in politiker i styrelsen? Det finns inget jättetydligt mönster, men nog kan man skönja en övervikt av bolag som är starkt beroende av myndigheter, politik och/eller offentlig sektor. Det handlar om vård och hälsa, medicinteknik, bygg/fastighet och råvarurelaterade bolag inom skog, kraft och gruvor. Och bank i form av Swedbank. Som för övrigt är ett specialfall där både ordförande och VD är gamla S-höjdare. Det har nog hjälpt till att storägaren Folksam är en del av S-apparaten.

Inte så få av bolagen är förhoppningsbolag där olika offentliga bidrag eller forskningssamarbeten kan vara viktiga. Då skadar det inte med tillgång till ett politiskt nätverk. Det finns inga “lätta branscher”, men får nog ändå säga att det i snitt är relativt hög svårighetsgrad på de verksamheter där vi hittar ex-politiker i styrelserummen.

AzelioArtikel

Azelio rasar – storägarens innehav har sjunkit med 987 miljoner kronor

OCH KLENA BOLAG

Den höga andelen förhoppningsbolag är det värt att stanna vid. För deras viktigaste råvara tenderar att vara nyemissionskapital. Att ha kända affischnamn kan i det sammanhanget ha stort värde. Fast det verkar ju inte ha funkat så bra med Pär Nuder (S) i Azelio (-96%) eller Göran Hägglund (KD) i FRISQ (-72%). Gruvprojektet Kallaks ägare Beowulf Mining (-82%) med ex-minister Sven-Otto Littorin (M) som styrelseordförande är ett annat talande exempel.

MÅNGA DÅLIGA OMDÖMEN

Varför är ex-politiker överrepresenterade i svaga bolag i svåra branscher? Är de särskilt lämpade för den svåra uppgiften? Eller räds de inte riskerna? Eller inser de inte ens riskernas omfattning? Det sistnämnda förekommer alltför ofta. Alltså att ex-politiker visar prov på riktigt dåligt omdöme. Eller “otur” som de själva kanske skulle beskriva det. (Till skillnad kanske från den “tur” som långvägarna på Nibe haft och som nu belönats med 11 miljardförmögenheter.)

NibeArtikel

Markarydsbolaget en miljardärfabrik – här är de som tjänat mest på Nibe-aktien

Ett praktexempel på “otur” är så klart finansskandalen kring Allra. Att verksamheten var moraliskt osund borde varit uppenbar för alla som tog en närmare titt. Ändå hittade man i styrelse och ledning prominenta personer som tidigare justitieministern Thomas Bodström (S), riksdagsmännen Gunnar Axén (M) och Anton Abele (M) samt myndighets- och näringslivsprofilerna Meg Tiveus och Ebba Lindsö (KD).

Den mest välvilliga tolkningen är att dessa var nyttiga idioter och inte insåg att deras kändisskap underlättade för Allra att övertyga okunniga sparare och omvärlden om att firman var seriös.

SVÅRT BYTA BANA FÖR BROILERS

I politiska retoriken ges ibland intrycket att det är “svängdörrar” mellan politik och näringsliv. Det är som mest en halvsanning. Dels är rörelsen från näringsliv till politik väldigt liten i Sverige. Åtminstone bland folk som gjort hygglig karriär. Jämför det med USA där det finns otaliga exempel där höjdare i näringslivet gått direkt från storbolag till att bli ministrar.

Och dörren åt andra hållet är som tidigare beskrivits inte så enkel. Särskilt inte för “broilers”, alltså karriärpolitiker som växt upp i ungdomsförbund och sällan haft någon längre yrkesbana utanför politiken. Och i politisk kultur där ungdom ses som en merit så gör det att det finns alltfler avpolletterade politiska toppar som fortfarande är väldigt unga. Exempelvis är Annie Lööf bara 39 år nu och det är ju lite ungt som pensionsålder.

EXTRA MOTLUT FÖR BORGERLIGA

En tendens är att ledande socialdemokrater som vill gå över till näringslivet har lite lättare att bli mottagna med öppna armar jämfört med sina borgerliga bröder och systrar. En “avhoppad” socialdemokrat är ju för sina nya uppdragsgivare i näringslivet en värdefull tolk och dörröppnare in till den främmande värld som ligger på politikens vänstra planhalva. De flesta företag anser sig inte behöva motsvarande vägledning på den högra planhalvan eftersom det är “hemmaplan”.

GULDSTJÄRNA TILL MILJÖPARTISTER

Summerar man allt ovanstående så är det hur som helst inte konstigt att flertalet ex-politiker, oavsett politisk hemvist, avstår från att söka sig till näringslivets svårare terräng. Desto större beröm förtjänar de som faktiskt lämnar politiken och skaffar sig ett “riktigt jobb”. Här finns faktiskt många miljöpartister, exempelvis Åsa Domeij (hållbarhetschef), Maria Wetterstrand (VD) och Gustav Fridolin (lärare).

MER RYGGRAD BEHÖVS

Den här krönikan kan säkert läsas som lite raljerande, men det är inte huvudsakliga syftet. Det handlar dels om att försöka förstå fenomenet politiker i börsbolag. Men jag vill också betona att det vore väldigt önskvärt med ett större flöde mellan politik och näringsliv. Det bör vara åt båda hållen och gärna i flera former.

Tyvärr skulle det kräva en stor attitydförändring från flera håll. Näringslivet skulle behöva bli mindre fyrkantigt i sina rekryteringar, politiker skulle behöva bredda sin kompetens och partier skulle behöva släppa in fler karriärbytare. Och inte minst skulle alla inblandade behöva lite mer ryggrad så att man inför misstänksamma medier vågar argumentera för att ökat utbyte mellan politik och näringsliv är någonting bra.