En nollvision som kräver mer forskning

Visionen om ett narkotikafritt samhälle – en sedan länge etablerad grundsten i den svenska narkotikapolitiken. Knappast något man med goda argument kan ha invändningar mot. Vem vill inte ha ett samhälle fritt från allt det elände som narkotikamissbruk ställer till med?

Kruxet är att visionen är lika ädel som svår att nå. I själva verket är det mycket som tyder på att utvecklingen går åt det motsatta hållet. Enligt statistik från Brå, Brottsförebyggande rådet, anmäldes förra året omkring 107 000 brott mot narkotikastrafflagen. Jämfört med tio år tidigare är det en ökning på 33 procent.

Hur många som använder droger vet nog ingen säkert. Eget bruk kriminaliserades 1988. Därmed är det svårt att samla tillförlitlig statistik över saken. Men Brå uppskattar att de omkring 40 000 narkotikabrott i form av eget bruk som polisen årligen upptäcker motsvarar endast en halv procent av den totala mängden sådana brott. Närmare en miljon, med andra ord.

Kopplingarna mellan droger och annan brottslighet är välbelagda. De senaste årens ökning i gängkriminalitet och det ökade våldet är också anledningen till att regeringen i slutet av sommaren aviserade nya åtgärder för att skärpa arbetet mot narkotikan. Fokus i det nya programmet kommer att ännu tydligare vara det förebyggande.

Gott så. Men lika viktigt är det att minimera skadorna hos dem som redan har trillat dit. Att många av dem på olika sätt far illa är ett faktum. Liksom att alltför många också dör till följd av sitt missbruk. Närmare bestämt 959 personer under 2017, enligt Folkhälsomyndigheten. Män oftast på grund av överdos, medan kvinnor begår självmord. Bland ungdomar och vuxna under 40 år är dödsfall till följd av skador och förgiftningar, där de narkotikarelaterade dödsfallen ingår, den vanligaste dödsorsaken.

Trots den ambitiösa politiken att eliminera drogerna från samhället har dödligheten utvecklats åt fel håll. Det finns de forskare som menar att det är just på grund av nolltoleransen som arbetet för att minimera skadorna har nedprioriterats. De pekar på Portugal som avkriminaliserat användningen och storsatsat på just skademinimering. Sprutbytesprogram, tillgång till vård och avvänjning utan krav på att vara ren, bostäder, stödåtgärder. Sedan reformen har narkotikadödligheten där minskat till Europas lägsta, utan att farhågorna har besannats om ökat bruk.

Men. Statistiken har sina brister, särskilt på narkotikaområdet. De kausala sambanden är svåra att belägga.

Med detta sagt är det dock både intressant och viktigt att studera det portugisiska exemplet närmare. Det bör sägas att de mer skademinimerande åtgärderna har blivit en allt större del av svensk politik. Ta sprutbytesprogrammen, eller den så kallade bostad först- metodiken som flera kommuner har börjat tillämpa inom socialtjänsten.

Narkotikapolitik är ett känt minfält – vem vill vara politikern som inte förknippas med nollvisionen? Men just för att frågorna är så känsliga är det extra viktigt att politiken bygger på forskning och beprövad erfarenhet. På flera områden måste också forskningen stärkas. Förändringar i regelverk måste systematiskt utvärderas, liksom ändamålsenligheten i olika vårdande insatser. Hur ser det effektiva förebyggande arbetet ut?

Många med drogmissbruk lider också av psykiska problem. Inte sällan hamnar de mellan stolarna hos å ena sidan sjukvården, å andra sidan den kommunala socialtjänsten. Vårens Uppdrag granskning om Sanne med sin anorexia och psykosproblematik var ett tragiskt om än belysande exempel på just detta. Vilka framgångsfaktorerna är för en effektiv samordning mellan olika huvudmän är ytterligare en fråga som behöver beforskas.

Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas. Vi behöver forskning som tar sig an de svåra samhällsfrågorna och vårdande institutioner som öppnar sig för studier. Och så behöver vi kloka modiga politiker som vågar pröva sina gamla sanningar ifall nya fakta och forskning pekar åt ett annat håll.

Men framför allt behöver vi mer dialog alla dessa grupper emellan. Vad tror ni om den visionen?