Geopolitiken en pyrande brasa

Kombinationen pandemi, ett polariserat amerikanskt val och en aggressivare geopolitik eroderar den globala stabiliteten. Var vaksamma.
Osäkerheten i det amerikanska valet bidrar till en instabil geopolitisk situation. Foto: TT

I takt med att det amerikanska presidentvalet nalkas har media helt naturligt börjat vakna till i sin bevakning.  Om nyhetsflödet förut dominerats av covid-19 relaterade nyheter så ökar nu flödet av kommentarer avseende amerikansk inrikespolitik. Den första debatten mellan Donald Trump och Joe Biden – ett historiskt lågvattenmärke vad avser etikett, retorik och innehåll – lovar tyvärr inte gott för fortsättningen.  Med en pågående pandemi, ett amerikanskt presidentval och en sittande president i karantän, är det lätt att glömma bort en allt argare geopolitik som inkluderar alla världens stormakter med såväl religiösa som territoriella och ibland pikanta ingredienser.  Gör inte det.

För att börja i närområdet så har temperaturen i hela Östersjöområdet stigit som en konsekvens av oroligheterna i Belarus.  Rysslands president Vladimir Putin kan inte acceptera ett folkligt inducerat maktskifte i Belarus.  Det skulle kunna ge impulser och idéer till den ryska befolkningen.  En kvittens på den ökade temperaturen är kränkningar av svenska farvatten och svenskt luftrum från såväl Nato-länder som från Ryssland. Att Vinga fyr får oanmälda flottbesök från främmande länder hör inte heller till vanligheterna.

Ett annat oavslutat kapitel rör den påstådda förgiftningen av den ryske oppositionspolitikern Alexei Navalny.  Sist ut i raden av statschefer att hota Ryssland med konsekvenser är Frankrikes president Macron.  Tidigare har såväl Boris Johnson som Angela Merkel också krävt förklaringar.  Förutom politiska konsekvenser har det också höjts röster om att skrota North Stream-projektet; ett av framförallt Ryssland och Tyskland samägt projekt vilket syftar till att leverera rysk naturgas till stora delar av norra Europa.  De ekonomiska konsekvenserna för alla inblandade torde inte bli marginella om projektet skrotas – tvärtom.

Naturgasfyndigheter utanför det som såväl Cypern, Grekland och Turkiet uppfattar som ”sina” hemmavatten har sedan ett tag också lett till att Natoland ställs mot Natoland.  Franska flottstyrkor har börjat samöva med Greklands.  Cypern hotade med att utnyttja sin vetorätt och sabotera EU-sanktioner mot Belarus om inte Turkiet viker ned sig. Turkiet kontrar och hotar med att öppna portarna för migranter till Europa. Inte bästa reklamen för varken Nato eller EU. Turkiet är för övrigt inblandat i flera geopolitiska oroshärdar, den senaste i området runt Nagorno-Karabach. Låter det bekant?  Det är ett område som såväl Armenien, uppbackade av Ryssland, som Azerbajdzjan, nu med Turkiet vid sin sida, har bråkat om i tiotals år. Inte utan förvåning befinner sig också Ryssland och Turkiet på varsin sida vad gäller oroligheterna i Syrien där Ryssland backar upp Assad-regimen och Turkiet rebellerna.  Börjar det bli rörigt?  Sedan lång tid pågår också ett proxykrig i Libyen. Rebellgeneralen Haftar stöds av bland annat Ryssland och – sägs det – Frankrike. Regeringen i Tripoli stöds av Turkiet. Om konflikterna verkar svåra att beskriva är de tyvärr ännu besvärligare att lösa.

Konflikten mellan sunni och shia (Iran) i Mellanöstern har redan lett till ett proxykrig i Yemen och är ett ständigt ökande geopolitiskt hot. Donald Trump lyckades nyligen få såväl Förenade Arabemiraten som Bahrain (bägge sunni) att erkänna Israel som stat.  Fler väntas ansluta.  Min fiendes fiende är min vän.  Polariseringen mellan de två muslimska grenarna ökar.  Innan jag blir för deprimerad måste jag slutligen också peka på oroshärdar ännu längre österut; i gränslandet mellan Kina och Indien i Himalaya samt förhållandet mellan Taiwan och Kina.  Retoriken mellan USA och Kina har hårdnat betydligt hela året och i potten ligger bland annat det i januari ingångna handelsavtalet.  Men även militärt utmanar Kina och skjuter fram sina positioner i hela Sydostasien. I takt med att med att Kinas ekonomiska och militära muskler – och även geopolitiska ambitioner får man anta – ökat utmanar man alltmer USA inom områden, såväl ekonomiska som territoriella, där USA sedan andra världskriget slut varit dominerande.  Detta är absolut det viktigaste temat att bevaka under lång tid framöver.

I takt med att autokratiska ledare blir alltmer aggressiva hade det varit önskvärt med ett starkt och enat EU.  Så är dessvärre inte fallet.  Bland annat Brexitprocessen – där det mesta nu pekar mot ett avtalslöst utträde – och interna stridigheter vad avser migrationspolitiken, innebär att EU arbetar mer inåt än utåt.  Ett svagare EU gynnar såväl ett expanderande Kina, ett mer isolationistiskt USA och Ryssland.  Förhoppningsvis är sommarens återhämtningsplan som EU lanserat ändå en kvittens på ambitionen om att uppnå en långsiktig och stabilare integration på flera plan. Det behövs redan och kommer behövas än mer i framtiden.

Det ska sägas; geopolitiken är, och har alltid varit, en pyrande brasa.  I de flesta fall lyckas man lösa konflikter innan stubintråden når tändhatten.  Rimligtvis kommer flertalet av de ovan beskrivna konflikterna också att dämpas.  Men just nu är oroshärdarna fler än vanligt och tonläget är hårdare än på länge.  Pandemin och en högst osäker utgång i ett aggressivt polariserat amerikanskt presidentval, med en dessutom coronasmittad sittande president, är ingredienser som tillsammans med en argare geopolitik eroderar den globala stabiliteten. Var vaksamma.

Olof Manner är senior rådgivare på Swedbank.

    Annonstorget Premium i samarbete med King Street Media Annonsera här