Hur svårt kan det vara?

Ett kvarts sekel har gått sedan Hassan-sketchen där Fredrik Lindström bus­ringer organisationen Ja till Europa. ”Min kompis säger att det kommer hit tio tusen tyska bögar om vi går med i EU. Är det sant?”

Den unga kvinnan i kampanjstaben finner sig efter omständigheterna rätt bra:

”Ingen tänker stå vid gränsen och kolla folks sexuella läggning. Det kan komma noll, det kan komma hundra tusen.”

”Oj!” säger Fredrik. ”Men hundra tusen, det är absolut tak även för er?”

Det var kul då och är kul fortfarande. Det var också politiskt träffsäkert. Hallelu-ja-till-Europa-stämningen låg i luften. Alla invändningar framstod som provinsiella. Mycket riktigt vann ja-sidan folkomröstningen med hygglig marginal.

Det skakiga 2018 finns anledning att återvända till 1994. Sverige tog medalj i fotbolls-VM, det glömmer vi aldrig. En symbolisk vändpunkt efter fyra års kristrauma med överhettning-krasch-sanering-reformer vars historiska betydelse stod klart långt senare.

Öppningen mot EU blev ett inslag i omorient­eringen. För första gången stod Sveriges två dominerande partier på samma sida. Socialdemokraterna försökte rädda vad som räddas kunde av folkhemmet. Moderaterna, då marknadsliberala, var däremot inställda på revolution. Europas öppna gränser för människor, varor och kapital skulle tvinga Sverige att normalisera sina abnorma skatter och välfärdsåtaganden. Kontinentalt rättstänkande skulle säkra ägandet som utmanats av löntagarfonder och socialistisk konfiskation.

I Ingvar Carlssons ögon skulle EU hjälpa oss att förbli de vi var. I Carl Bildts ögon skulle EU befria oss.

Dagens S & M befinner sig i helt andra världar. Arbetarpartiet administrerar en svensk köpfest som saknar motstycke – utan att få en millimeter av väljarna. Högern värnar välfärdsstaten genom att hålla tio tusen utländska våldtäktsmän borta. Den politiska efterfrågan på fri rörlighet är lika ymnig som valårets försommarregn.

Sådär kan man raljera om rockaden. Mer konstruktivt är kanske att ta fasta på allt som pekade framåt 1994. Vid den tiden hade svenska reallöner stått och stampat i tjugo år, ett lika osannolikt som självförvållat ras i välståndsligan. De senaste tjugofem åren har svenskens köpkraft tvärtom exploderat.

Folk börjar tröttna på att åka till Thailand, det är för banalt. Heminredningsmagasinen säljer inte lika bra längre, eftersom så många redan har renoverat sig till Fredrik Eklund-nivå. Bilar och båtar börjar bli tröttsamt, enklare att hyra.

Om du hade skissat denna samhällsutveckling 1993 – när kronan var en skämtvaluta, man betalade 18 procent i bostadsränta och inte en enda byggkran svävade över Stockholm – hade du avfärdats som delirisk. För att inte tala om 1973, då en ny täckjacka, en rostig Volvo eller en Mallorca-vecka imponerade på grannen.

Många av katastroftankarna som präglar valrörelsen 2018 kan härledas till denna resa mot stjärnorna. På behovstrappans ­översta steg är det lätt att få svindel.

Den öppna ekonomins dynamik har oundvikligen haft en mörk sida av segregation. Brister i sjukvård, skola och brottsbekämpning smärtar så mycket mer när den materiella tryggheten är total. Hur svårt kan det vara? som vi säger i Sverige.

Så: Hur svårt kan det vara att få till nästa våg av politiska reformer för att kommande kvartssekel ska bli lika lyckosamt?

Hur svårt kan det vara för moderater och socialdemokrater att begrava sina daterade fiende­bilder och lösa den parlamentariska knuten genom att regera ihop?

Ni har mycket mer gemensamt nu än ni hade 1994, och kolla hur bra det gick den gången.

Författare och kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Sova med fienden

Barack Obama fick kritik från höger för att han gosade med USA:s fiender och stötte bort dess vänner. Vad ska han svara Fox News och republikanerna efter Donald Trumps surrealistiska uppvisning på G7 och det nordkoreanska toppmötet? Lägg er ner innan ni gör er illa.