Inflationen sover bara

Försämrade handelsrelationer, omställning till grön energi och minskad arbetskraft är tre faktorer som på sikt kan väcka liv i inflationen.
Ökad handelsoro kan leda till att bolag i Europa och USA flyttar hem produktion från Asien, vilket kan pressa priser uppåt. På bilden Ericssonfabriken i Nanjing i Kina. Foto: TT

En av de stora snackisarna i makrovärlden är förnärvarande inflationen.  Just nu stiger inflationen snabbt i Euro-området om än av temporära orsaker.  Samtidigt ökar inflationsförväntningarna snabbt i USA med stigande långräntor som följd.  Detta beskrevs väl av min krönikör-kollega Annika Winsth för ett tag sedan på denna plats.  Trots stigande spotinflation och/eller stigande inflationsförväntningar är det ingen som på allvar tror att inflationen kommer att vara ett större hot på kort eller medellång sikt.  Dessutom törstar centralbankerna efter ”lagom” inflation och kommer därför inte att jobba ihjäl sig för att kväsa en modest inflationsökning.  Men hur ser det ut bortom horisonten?  Kan vi komma att få en mer varaktigt högre inflation om några år?

Svaret står väl skrivet i stjärnorna men låt mig ändå skena iväg med tankarna och belysa några områden som i alla fall jag kommer att bevaka med ett allt större getöga.  Västvärldens relationer med Kina har försämrats avsevärt under en period, såväl politiskt som ekonomiskt, ledda av ett fullt utvecklat handelskrig under president Trumps ledning.  Men även striden om 5G-operatörer har eskalerat och kan komma att påverka Kina-relationen inte minst för Sveriges del.  Det kinesiska inträdet som världens verkstadsbod bidrog starkt till det som vi kom att kalla globalisering.  Billig arbetskraft och snabbt ökat tekniskt kunnande i kombination med mer utvecklade logistikkedjor gav billigare förädlings- och konsumtionsvaror till resten av världen. Ta en titt hemma så får du se själv vad du köpt från Kina de sista tio åren.  Kina har haft en överlägsen tillväxt under lång tid.  Med ökat välstånd har lönerna ökat.  En välmående ekonomisk medelklass har byggts upp.  Hemmamarknaden har blivit allt viktigare – för såväl kinesiska som icke-kinesiska producenter.  Men det innebär också att beroendet av västerländska slutköpare eroderar gradvis.  I pandemins kölvatten har också många europeiska och amerikanska producenter börjat se över sina logistikkedjor.  När pandemin bröt ut – och Kina drabbades först – blev det stopp i rören av leveranser för insatsvaror för många producenter i Europa och USA. Och leveranserna kan ju upphöra av andra skäl i ett allt tuffare politiskt klimat. Det gör att många redan idag ser över sina logistikkedjor för att hitta producenter närmare kroppen och dra ner risken för störningar i leveransen oavsett skäl.  Ofta är detta en dyrare produktion.  En minskad globalisering (läs mindre handelsflöden med Kina) skulle kunna ge inflationen fart över tiden.

Ett annat område som över tiden kan påverka är den gigantiska omställningen som sker från kolvätebaserad energi mot alternativa energikällor.  Den är nödvändig, oundgänglig och ofrånkomlig. Stater, myndigheter, företag inom alla sektorer och konsumenter ställer in sig för ett minskat beroende av smutsig koldioxidhöjande energi mot alternativ energi från vind, sol och vatten.  Omställningen har bara börjat och kommer accelerera.  Oljeproducenten Shell prognosticerade nyligen att världens oljeberoende kommer toppa 2025. Ny, miljövänligare teknik är inte alltid billigare att producera.  Kostnaden är ofta högre i det initiala skedet.  Och intäkterna kommer dessutom delvis på det framtida miljökontot.  Omställningen är nödvändig och kommer därför att genomföras oavsett vad det kostar.  Hur mycket det kostar, och under hur lång tid, vet jag inte men det är ett område som eventuellt kan trycka upp inflationen långsiktigt.

Demografiska förändringar är ännu något som jag funderar över. Baby-boomer generationen (vanligen definierade som födda mellan 1946–1964) har sedan 10 år bankat hårt på dörren till pensionen.  Den sista kohorten står redo – jag tillhör dem – och kommer så småningom lämna arbetsmarknaden.  Medellivslängden ökar i de flesta länder världen över samtidigt som, mer bekymmersamt, nativiteten faller; det föds färre nya barn.  Trenden är tydlig. Ett skräckexempel är Japan där varje kvinna föder i snitt 1,43 barn (2,1 barn behövs födas för att hålla en befolkning konstant exklusive immigration/emigration) samtidigt som man har bland den högsta medellivslängden i världen. Nordamerika och Europa har fertilitetstal på 1,7 med stadigt högre medellivslängd. Ju större äldre andel av befolkningen man har, ju fler människor behövs för att ta hand om dem.  Robotar och maskiner till trots, om inte arbetsmarknaden får en påfyllning när fler lämnar och färre kommer in får löntagare generellt större möjligheter att förhandla sig till högre löner. Det gäller i synnerhet som behovet av tjänsterelaterade arbeten inom vård och omsorg ökar.  I grund och botten handlar det om tillgång och efterfrågan – i detta fallet av arbetskraft.  Generellt högre löner skulle, om min spaning besannas, kunna leda till löneinflation. Den har vi inte sett röken av i västvärlden under lång tid som en effekt av globalisering (se där, Kina igen!), digitalisering och, som en konsekvens, svagare fackföreningar.

Inflation i närtid är jag inte orolig över och skulle det ändå komma en dos så är den delvis efterlängtad av de flesta centralbanker.  På lång sikt är jag mindre övertygad.  Jag hör till dem som inte tror att inflationen är för evigt begraven.  Men det lär i alla fall dröja och behöver nödvändigtvis inte uppstå från mina spaningar heller.  Det finns andra bubblare.

Olof Manner är makroekonom och senior rådgivare vid Swedbank.