Kom tillbaka, kära fastighetsskatt – du behövs!

Er redaktör beklagade sig redan i september 2006 i krönikan Rör inte min fastighetsskatt! över Alliansens förslag om att skrota fastighetsskatten. Men för att citera influencern Friedrich von Schiller (1759-1805): ”Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves.” Så 2008 försvann fastighetsskatten och ersattes av en löjligt låg (och i praktiken regressiv) fastighetsavgift.

Idén att skrota fastighetsskatten motiverades med en massa dum populism om ”rättvisa” och att man ville ”sänka boendekostnaderna”. Argumentet om rättvisa verkar till stor del ha vilat på idén om att det skulle vara särskilt synd om pensionärer som bodde i hus med sjötomt i attraktiva lägen. I debatten framställdes det som väldigt orättfärdigt att just dessa stackare fick sina förmögenheter naggade i kanten av den hemska fastighetsskatten. Snyfthistorierna handlade om stackars änkor som på grund av fastighetsskatten inte hade råd att bo kvar i sina mångmiljonvillor. Det gränsar dock till rättshaveri att tolka ”rättvisa” som allas okränkbara rätt att aldrig tvingas ändra sitt leverne. Det är galet att låta människor sväva i den vanföreställningen. Så som världen ser ut idag måste alla vara beredda på lite flexibilitet. Det gäller inte bara arbetslösa i glesbygden utan även pensionärer med mångmiljonvillor. Det är inte en mänsklig rättighet att aldrig behöva flytta.