Krönika: Cocosnötter möter verkligheten

Strategin 1919 för att skapa evig fred var att:

1. Tvinga Tyskland att vara svagt och fattigt
2. Rita om kartan så att fler folkslag känner sig vara ”självbestämmande”
3. På byråkratisk väg, via Nationernas Förbund, ändra hur stater agerar

(Det var ingen bra strategi skulle det visa sig.)

Strategin efter 2009 för att skapa finansiell stabilitet är att:

I skärningspunkten mellan dessa tre har vi den så kallade CoCo-obligationen. CoCo står för ”Contingent Convertible” där ordet ”contingent” inte ska översättas med svenskans kontingent utan med ”betingad” eller ”eventuell”. Det är alltså en obligation som eventuellt konverteras till något annat. Eventualiteten är betingad av om låntagaren hamnar i finansiellt trångmål.

En bank som ger ut ”en CoCo” ger alltså ut en obligation som ger en ränta och i normalfallet återbetalas efter ett antal år. Om inte bankens riskbärande kapital hamnar under en viss förutbestämd nivå. Då omvandlas istället CoCo-obligationen automatiskt till aktier eller i vissa fall till luft. Vitsen för banken är att CoCo-papper är ”det bästa av två världar”. När allt går bra räknas CoCo som lånat kapital, vilket skapar gynnsam hävstång för aktieägarna. Blir det däremot kris så försvinner CoCo-skulden och det egna kapitalet stärks när det som bäst behövs.

Numera finns det mer än 2 000 miljarder kronor i CoCos utgivna av särskilt europeiska banker. Det är mer än börsvärdet av de största bankerna i Spanien, Frankrike, Italien och Tyskland tillsammans. Varför har CoCos blivit så stort?

• Bankerna gillar CoCos eftersom de ger (sken av) kapitalstyrka. (Se punkt 1 ovan)
• Investerare gillar CoCos eftersom de ger en hög ränta i en nollräntevärld. (Se punkt 2 ovan)
• Den primära drivkraften är dock byråkratisk. Det är ju inte en slump att det bara är den hyperreglerade banksektorn som ger ut CoCos. (Se punkt 3 ovan)

Slutet gott allting gott? Nej, knappast. Nu syns nämligen rätt många tecken på att CoCos-partyt kan sluta med att nötterna spräcks.

• Marknaden är illikvid men finansieras av korta pengar. Enligt Financial Times ligger många CoCos i dagshandlade fonder. Att köpa illikvida papper med lång löptid finansierat med sparkapital som kan tas ut över dagen är livsfarlig.
• Någon lever i villfarelse. Enligt reglerare och banker är CoCos jämförbart med eget kapital eftersom CoCos inte har ett formellt slutdatum och inte behöver betalas tillbaka om banken får problem. Enligt investerarna är CoCos obligationer eftersom de ger en ränta och i nästan 100 procent av fallen återbetalas när banken ”lovat” att de ska återbetalas. I värsta fall har alla fel.
• När som helst kan korten synas. I februari valde Europas största bank Santander att inte lösa in en CoCo på det datum ”man lovat” investerarna. I fallet Santander ligger ingen kris precis bakom hörnet men det är en väckarklocka om att det är skillnad på löften och avtalsvillkor. Det finns inget i CoCo-villkoren som skyddar dem från banker som väljer att rulla vidare sina CoCos i all oändlighet.

För investerare som köpt CoCos i fel banker kan det bli ödesdigert. Det kan skapa en kedjereaktion där hela företeelsen blir lika giftstämplad som diverse bolånepapper 2008. Då sitter även bankerna på pottkanten eftersom även friska banker får svårt att refinansiera sig. Ungefär som 2007–2008 alltså.