Bettina Kashefi: Valfläsk på kredit

Hösten 2025 går vi in i valfläskets tid.

Nästa år hålls val till riksdag, regioner och kommuner. Ordet “effektivitet” lär inte användas – åtminstone inte i positiv bemärkelse. Om en politiker mot förmodan skulle säga “effektivitet”, kommer oppositionen och medierna att anta att hen egentligen menar “nedskärning”.

Löften driver politiken. Några exempel från senaste valrörelsen är löften från (S) om gratis kollektivtrafik för ungdomar, högre personaltäthet i skolan och vården. Från (M) hördes löften om fler poliser, höjda löner och gratis utbildning och kompensation för höga elpriser.

För att framstå som trovärdiga redovisar de nästan alltid en prislapp, men talar sällan om vem som ska betala eller hur det påverkar den framtida tillväxten. Att någon betalar är dock en matematisk nödvändighet. Visst kan det bli dagens skattebetalare som får stå för notan, genom höjda skatter eller avgifter. Men oftast utelämnas den detaljen, vilket gör det oklart om notan hamnar hos dagens eller morgondagens skattebetalare.

Vem betalar kalaset?

Historiskt har framtida generationer ofta fått betala notan. Men framtiden blir inte som förr. Födelsetalen sjunker, och den framtida generationen – som ofta fått bära bördan av politikernas löften – kanske inte kommer att finnas i lika stort antal.

Att låna från våra barn är illa nog – att göra det när vi kanske inte ens får några barn är rent av obegripligt. Om morgondagens skattebetalare blir en utrotningshotad art – vem ska då betala kalaset?

Kritiken mot att låta framtida generationer bära skulder är inte ny, men i dag uppstår ett unikt dilemma: framtidens generationer krymper.

Sverige har rekordlågt barnafödande – i snitt 1,43 barn per kvinna, jämfört med cirka 2,1 som krävs för att befolkningen ska upprätthållas. År 2024 föddes färre än 100 000 barn, den lägsta siffran någonsin.

Födelsetalen faller globalt

Välfärdens ekvation går inte ihop och effekten syns redan: skolor krymper medan äldreomsorgens behov exploderar.

Nyligen tillsatte regeringen en utredning om hur barnafödandet kan öka. Enligt direktiven ska utredningen identifiera hinder för högre födelsetal, främja jämställdhet och sysselsättning, samt föreslå åtgärder som stärker familjebildningen och skapar ett mer familjevänligt samhälle. Den ska också analysera hur detta påverkar ekonomin på kort och lång sikt.

Så låter politikers problemformulering när det talas om sjunkande födelsetal. Men om bonusar, sysselsättning och ekonomiska villkor är lösningen – varför faller då födelsetalen i hela världen samtidigt som fattigdomen minskar?

Enligt FN-prognoser kommer endast 11 länder år 2100 att ha ett födelsetal över den kritiska nivån 2,1.

Många länder har försökt påverka födelsetalen. Sydkorea och Finland har infört barnbonusar – med marginell effekt. Inte ens det statskapitalistiska Kina tycks kunna öka viljan att skaffa barn.

Sverige något över krisnivåerna

I Sverige lyfts barnbidraget och en generös familjepolitik ofta fram som en förklaring till att födelsetalen steg efter andra världskriget. När barnbidraget infördes 1948 var det unikt generöst – motsvarande över 2 500 kronor per barn och månad i dagens penningvärde.

Men faktum är att födelsetalet redan låg stabilt kring 2,6 barn per kvinna då. Även här faller födelsetalen nu. Bland svenskfödda ligger nivån bara några tiondelar över krisnivåerna i Tyskland och Sydkorea.

Kanske måste vi acceptera att färre barn kommer att födas och planera samhället därefter? Janan Ganesh skriver i Financial Times:

“Varför är det så svårt att acceptera att människor inte vill ha många barn – om ens några alls? Alla förklaringar till bebiskrisen, utom den som handlar om frivilligt val, får oförtjänt mycket uppmärksamhet. En av dem lyder att praktiska hinder – som brist på barnomsorg – hindrar människor från att skaffa de barn som de i undersökningar säger att de vill ha. Så Tchad har alltså ett födelsetal på 6,1 på grund av subventionerade daghem, eller hur? Delat ansvar för barnuppfostran och gratis IVF förklarar Afghanistans 4,8? Finland (1,3) borde alltså skicka en forskningsdelegation till Mali (5,6)?”

Då har de förstått allvaret

När vi accepterar att arbetskraften krymper globalt och att färre måste göra mer, blir diskussionen om effektivitet oundviklig. Vi måste föra debatten annorlunda.

Effektiviseringar måste upphöra att likställas med nedskärningar och sluta utmåla den som inte vill ösa pengar över offentlig sektor som syndabock. Först när politikerna går till val med budskapet “Färre händer i vården, men bättre vård” vet vi att de har förstått allvaret.

Annars är vi på ett sluttande plan där medborgarna struntar i att politikernas löften saknar täckning.

Planetär skuldsnurra

Det är frestande att betrakta Sveriges krympande barnkullar och växande utgifter som ett lokalt bekymmer. Men världens största ekonomi har ännu större hål i plånboken. USA kör nu med ett permanent budgetunderskott på drygt 6% av BNP – 1 800 miljarder dollar bara i fjol – samtidigt som statsskulden passerat 120% av BNP, det vill säga över 36 000 miljarder dollar. Räntan på den skulden är snart större än hela USA:s försvarsbudget.

USA är heller inget undantag. FN-organet UNCTAD varnade i juni för att världens samlade offentliga skuld stigit till rekordhöga 102 000 miljarder dollar, och att över tre miljarder människor lever i länder som lägger mer på räntor än på utbildning eller sjukvård.

IMF uppskattar att den globala skuldkvoten närmar sig 100% av världens BNP redan före 2030. Det innebär att ett helt års global produktion i princip är belånad i förskott.

Lägg därtill att befolkningen åldras snabbare i de flesta rika länder – med färre skattebetalare och högre pensionsutgifter – så har vi ingredienserna till en skuldsnurra som inte bara är nationell utan planetär.

Sluta sälj drömmar på kredit

Vi kan inte påverka USA:s kongress, men vi kan visa att ett rikt välfärdsland med rekordlågt barnafödande ändå kan föra en rationell politik. Det kräver tre saker.

1. Sluta sälja drömmar på kredit. Varje krona som i dag lovas utan finansiering för morgondagen är ett moraliskt skuldbrev som skickas vidare – och kanske aldrig kan lösas in.
2. Börja mäta politiken i effekt i stället för volym. När arbetskraften krymper måste varje skattekrona ge maximal nytta. Effektivisering är inte ett skällsord utan en överlevnadsstrategi.
3. Inför ett demografiskt stresstest för statsbudgeten. Precis som banker måste klara finansiella påfrestningar, måste statsbudgeten tåla scenarier med ännu färre barn och ännu högre räntor.

Till politikerna: Våga säga nej till nästa runda gratisluncher. Erkänn offentligt att alla “reformer” på minuskontot i slutänden är skatter – antingen öppna här och nu, eller dolda i form av högre räntor, inflation och sargad tillväxt.

Till väljarna: Belöna ärlighet i stället för ännu mer konfetti av skattepengar. Kräv en plan som håller även om nativiteten fortsätter ned mot 1,2 och kapitalkostnaden stiger till fem procent.

Globalt finns inga vuxna i rummet förrän några reser sig. Vi måste kunna kräva av våra politiker att de är ärliga med vad deras löften kostar och vem som kommer att stå för notan.

Sverige är stort nog för att visa att långsiktigt ansvar är möjligt i en demokrati.

Bettina Kashefi är tidigare statssekreterare och har även varit chefsekonom på SKR och Svenskt Näringsliv. Hon är för närvarande VD för bolaget Skattenytta 2.0.