Riksbanken påminner om Ebberöds Bank

Centralbankerna har länge anklagats för att skapa pengar ur intet, men det har aldrig varit riktigt sant. Deras skuldsedlar, våra pengar, har alltid backats upp av motsvarande tillgångar, såsom lite guld, valutareserv, samt obligationer och andra fordringar. Men i takt med att deras balansräkningar och intjäning nu snabbt har urholkats så håller de på att förvandlas till rena luftpumpar. De måste pumpa ut nya skulder för att betala räntorna på sina gamla skulder, reserverna.

För med det dramatiska skiftet som skett vad gäller inflationen, och därmed de snabba räntehöjningarna som har genomförts för att försöka dämpa denna, så har centralbankerna skapat stora problem för sig själva och sin funktionsduglighet. Någon, typ Karl Popper om han var i livet, skulle kunna hävda att strategin med stora tillgångsköp, ”kvantitativa lättnader”, som först inleddes i samband med finanskrisen 2008 och sedan accelererade under pandemin, har lett till så kallade ”unintended consequences”.

RiksbankenKrönika

Lindvall: Riksbanken sämre rustad – tack vare egna kvävegödslet

Negativt kassaflöde för Riksbanken

Många centralbanker, inklusive Riksbanken, har nu ett negativt kassaflöde. De kommer att behöva fortsätta pumpa ut skulder för att betala räntorna på sina reserver, vilka snart inte backas upp av några andra tillgångar än deras implicita statsgaranti. En inte helt okvalificerad gissning som följer av denna utveckling är att centralbankernas självständighet och oberoende lär bli alltmer ifrågasatt.

GeopolitikKrönika

Lindvall: Kommer USA inse att de missgynnas av dollarsystemet?

Det som har hänt är att avkastningen på de obligationer som centralbankerna köpt till mycket låga löpande räntor, inte längre räcker för att täcka räntekostnaderna på de egna skulderna, ”reserverna”. För räntekostnaderna har stigit raskt, i takt med att styrräntan klättrar uppåt.

Utifrån sett så påminner centralbankernas balansräkningar om jättelika varianter på den havererade amerikanska banken Silicon Valley Bank, SVB. Denna bank kollapsade genom att trampa snett på den knivsegg som är banksystemets huvudfunktion och samtidigt dess ständigt möjliga dödssynd: Alltför riskfylld hantering av det som kallas ”löptidsomvandling”.

Dyrbara obligationsköp

Banker som SVB finansierar sig kort genom inlåning för att köpa/skapa tillgångar och låna ut långfristigt. Centralbankerna skapar sina skulder, reserver, genom att köpa långa tillgångar. SVB hade precis som centralbankerna köpt på sig obligationer under pandemiåren, när deras korta skulder, inlåningen, skenade. När räntorna började stiga sjönk värdet på obligationerna, samtidigt som räntekostnaderna på inlåningen drog i väg. Hela denna förlust behövde de inte bokföra, men när oron spred sig och företag snabbt började plocka ut sin inlåning kollapsade banken.

Centralbankerna har i likhet med SVB gjort stora förluster på sina obligationsköp. För Riksbanken ledde prisfallen under hösten till att den redovisade ett resultat för helåret på mer än minus 80 miljarder kronor för 2022. Den förlusten kan ställas mot ett eget kapital på 63 miljarder kronor. Riksbanken hade vid årsskiftet visserligen en ”värderegleringsreserv” på 116 miljarder kronor, främst en effekt av det sjunkande värdet på kronan, som har ökat värdet på valuta- och guldreserven. Det gör att Riksbankens ”eget kapital” fortfarande är positivt, om än instabilt.

Det blir knappast vackert

ECB har inte redovisat sin konsoliderade resultat- och balansräkning för 2022, men vi kan utgå ifrån att den inte är vacker. Tittar vi på tyska Bundesbank så var marknadsvärdet på deras obligationsinnehav motsvarande 1568 miljarder kronor (139 miljarder euro) lägre än det bokförda värdet vid årsskiftet. Bundesbank uttrycker i text stor oro för ränterisken i sin balansräkning, men de har inte resultatfört denna förlust.

Den orealiserade förlusten kan ändå ställas i relation till det egna kapitalet på 5,5 miljarder euro samt en omvärderingsreserv på 182 miljarder euro. Med en balansomslutning på 2904 miljarder euro, är Bundesbanks kapitalbas rejält uttunnad. Och Bundesbank är ganska central för hela ECB:s vitalitet.

Med fortsatt stigande räntor kommer många centralbanker snart att ha negativt eget kapital. Visst, en centralbank kan fortsätta sitt uppdrag, att bedriva penningpolitik, även om den har ett negativt eget kapital. Bankerna är ju skyldiga att ta emot centralbankernas reserver som betalning och de kan som kollektiv inte göra sig av med dessa fordringar. Därför finns det inte någon risk för en likviditetskris, eller ”bank run”, som i fallet SVB och även havererade Credit Suisse.

Bankerna har heller inga incitament att göra sig av med dessa reserver. För de kan göra stora arbitragevinster genom att sitta på dem. Detta illustreras av Riksbanken, som betalar 3% i ränta på sina reserver medan bankerna för Riksbankens skuld som matchar denna tillgång, inlåningen, betalar i snitt 1,2%, enligt SCB:s senaste rapport. Fordringar på Riksbanken ses dessutom som riskfria och har noll i kapitaltäckningskrav.

Oberoendet har kollapsat

Däremot, och det är också mycket viktigt, blir det allt mer tveksamt om centralbankerna kan betraktas som självständiga aktörer om de inte längre är finansiellt självständiga. Riksbanken beskriver det så här: ”Det grundläggande skälet är att förse Riksbanken med ett finansiellt oberoende som är en förutsättning för att på ett självständigt sätt kunna utforma penningpolitiken.”

Men centralbankernas finansiella oberoende har kollapsat. De har nu har ett stort negativt kassaflöde. ”Seignioraget”, centralbankernas klassiska intäktskälla som kommer av att deras lika klassiska skuldinstrument, sedlar och mynt, har en lägre ränta än deras tillgångar, är bortspelat.

Riksbanken kan återigen tjäna som exempel. Riksbankens utestående skulder, ”penningpolitiska instrument” (reserver och certifikat) uppgick till 1158 miljarder kronor, enligt den senaste veckorapporten. Dessa skulder löper nu med 3% ränta. De matchande tillgångarnas avkastning var i fjol 0,75%, och den lär inte öka. Riksbankens kan därmed beräknas ha ett löpande negativt räntenetto, ”seigniorage”, på årsbasis på runt 25 miljarder kronor. Därtill ska läggas kostnaderna för att dra runt Riksbanken på cirka 1,2 miljarder kronor. Lika eländigt ser det ut för Bundesbank. Riksbankens och Bundesbanks finansiella oberoende påminner nu om Ebberöds Bank, vad den nu heter på tyska.

Och även om Riksbankens negativa kassaflöde kommer att krympa i takt med att balansräkningen krymper, så är även dess långsiktiga intjäningsförmåga och därmed finansiella oberoende skadat i grunden. Det skulle behövas massiva kapitaltillskott för att ändra på det. Ett annat alternativ är förstås att sänka räntorna på reserverna, men då har man avväpnat sin egen möjlighet att bedriva penningpolitik. Vad säger Erik Thedéen och vad säger Elisabeth Svantesson?

Per Lindvall är frilansjournalist och hemmansägare.