Statens roll i Northvolts och Facits kriser – en skillnad och en likhet

Northvolt meddelade i måndags att 1 600 anställda måste lämna bolaget. Det dröjde inte många timmar innan opinionsbildare, politiker och direktörer började diskutera stöd från staten. Miljöpartiet har öppnat för statligt ägande i Northvolt men finansminister Elisabeth Svantesson (M) meddelade i torsdags att statliga stöd inte kommer på fråga.

Northvoltkrisen är varken den första eller sista industrikrisen i Sverige. Vid en jämförelse mellan Northvolt och 70-talets mest spektakulära dikeskörning – kalkylmaskinstillverkaren Facit – går det skönja en viktig skillnad och en likhet.

Med Facit i hand

Jag satt själv i Facit-arkiven i Åtvidaberg våren 2009. Arkivstudier och intervjuer blev grund för ett antal vetenskapliga publikationer om bolagets öde.

Facit hade varit lönsamt i flera decennier och en del av den svenska efterkrigstidens ekonomiska guldålder. Med skiftet till elektronik under slutet av 60-talet och början av 70-talet kollapsade bolaget sedan på rekordtid.

En skillnad mellan Facit och Northvolt

Den mesta uppenbara skillnaden är nog att Facit var en etablerad aktör medan Northvolt är en ny spelare.

Facit hade dominerat mekaniska kalkylmaskiner men i skiftet till elektronik satt man fast i utdaterad kompetens och blev ifrånsprungna av japansk konkurrens.

Northvolt är snarare ett försök att bygga ett nytt bolag i en framtidsbransch.

En likhet: loppet är kört

Med olika utgångspunkter hamnade båda bolagen på rekordtid i en helt hopplös situation.

Northvolt har blivit ett Facit så till vida att man är ifrånsprunget av större och tekniskt överlägsna konkurrenter alltmedan man själv inte ens tagit sig ur startblocken. Harald Mix och Peter Carlssons försök att skapa en industrijätte från scratch har misslyckats. Sorgligt men sant.

Med skulder på omkring 60 miljarder kronor, produktionsproblem och enorma förluster är det svårt att se någon utväg. Jag vet att parallellen till Facit uppfattas som anstötlig, men enligt en expert verkar inte ens rekonstruktion framstå som ett realistiskt alternativ för Northvolt.

Statliga stöd är konstgjord andning

När Facit föll samman krävde bland andra SSU att staten skulle ingripa. Statsminister Olof Palme (S) höll öppet för ett “samhällsingripande” men i slutändan höll Palme emot och Facits spillror köptes av Electrolux. Under 1970-talet skedde därefter brysk nedläggning och omstrukturering av verksamheten.

I efterhand är det uppenbart att skattepengar till Facit hade cementerat gamla strukturer istället för att bidra till någonting nytt.

Då även Northvolt ligger långt efter i en globalt konkurrensutsatt bransch vore mer industristöd till bolaget lika framtidsbejakande som att följa SSU:s uppmaning till statlig räddning av Facit.

I en konkurs kommer nya ägare och en ny ledning in samtidigt som tillgångar säljs vidare.

Politikernas sunk cost fallacy

Inom nationalekonomin används begreppet sunk cost fallacy för en situation där bra pengar kastas efter dåliga pengar. När stora investeringar har gjorts blir det svårt att erkänna misstaget och allokera nya medel till mer produktiv användning.

Inom politiken förvärras dilemmat då beslutsfattare kan kasta mer av någon annans pengar efter någon annans pengar.

Aldous Huxley, författaren till Brave New World, skrev “reality cannot be ignored except at a price: and the longer the ignorance is persisted in, the higher and more terrible becomes the price that must be paid.”