”Sverige tappar mark – nu måste politikerna skifta fokus”

Vi har nyligen fått aktuell ranking av välståndet i världens länder och kan notera att Sverige som väntat fallit i listan och nu platsar som nummer 12 i välståndsligan. Vi har successivt tappat mark från att ha varit bland de tre högst rankade.

Begreppet i detta sammanhang är BNP per capita, vilket är det internationellt vedertagna måttet för att mäta just välstånd. Att denna information inte får någon större uppmärksamhet i vårt land kan ha flera orsaker. Kanske finns en nöjdhet med att vi ändå är bland de mer framgångsrika. Andra hävdar att måttet inte mäter korrekt (det finns ju de som till och med menar att man ska övergå till andra mått, som till exempel Nepals system att i stället mäta ”lycka”). Det är dock ovedersägligt att vi har tappat mark – och varför ska vi överhuvudtaget falla i ranking? Vi har väl egentligen inte sämre förutsättningar i form av råvaror, teknologi än exempelvis Schweiz eller för den delen Danmark som just har gått om oss.  

Så vad är orsaken till att vi halkat och halkar efter? Det finns ett antal faktorer, en del är externa, men det finns också de som beror på vårt eget hanterande, och då är det vår politik som avses. Det handlar om våra politikers fokus, det handlar om valutapolitiken och om migration/integration.

POLITIKERNAS HUVUDUPPGIFT

Det borde vara varje riksdags och regerings huvuduppgift att se till att landets invånares välstånd ökar och att vi även internationellt behåller en hög ranking. Det är till exempel rimligare att framstå som humanitär stormakt om man upprätthåller en topplacering, likaså är det tveksamt att stå för världens högsta bistånd per capita om vi samtidigt själva faller i välståndsligan.

Problemet är att med långa tider av vänsterstyre så har fokus varit på välfärd, inte välstånd. Det är en viktig distinktion. Välfärd fungerar genom främst omfördelning via skattesystem och bidragssystem – det är ett system för utjämnande, men det är inget system som skapar nya resurser och tillväxt. Tillväxt har inte varit högprioriterat i svensk politik på länge.

Bland annat har den offentliga sektorn tillåtits växa mycket snabbt, och den har relativt låg produktivitet.  Välstånd däremot innebär att ekonomin tillåts växa och att kakan därigenom blir större att dela på. Det borde vara en självklarhet i borgerlig politik. Därför är det oroande att vår statsminister nyligen hävdat att höstens budget ska prioritera välfärden – inte ett ord om välståndet.

STORA BRISTER I SVERIGES INFRASTRUKTUR

Vad krävs då för ökad tillväxt? En mycket viktig del är att ha fungerande infrastruktur. Sverige lider av stora brister i underhåll av energisystem, vägar och järnvägar, vatten- och avloppssystem. Allt kräver stora investeringar framöver. Nedläggningen av fungerande kärnkraft slår direkt mot tillväxt i ekonomin. Den bromsar vår tillväxt – det räcker att se på tilltänkta satsningar i norra Sverige, som mest liknar önsketänkande eftersom elen knappast kommer att finnas.  Svenska Kraftnät förklarar att vi till och med kan komma i ett läge där elen tidvis måste ransoneras. Eftersom vi aldrig under senaste 50 åren varit i en sådan situation så kräver det nytänkande vad gäller prioritering av Sveriges energi- och effektresurser. Att tillväxten och därmed välståndet drabbas är högst sannolikt.  

SkolanKrönika

Thunholm: Se på järnvägen och skolan – det finns mycket som är dumt

Hur har det blivit så? Det finns två enkla förklaringar. När finansminister Gunnar Sträng en gång i tiden slog samman investeringsbudget och driftbudget försvann med en gång fokus på infrastruktur. Anledningen till att detta gjordes var troligen att Sverige gjort mycket stora investeringar och ”kändes färdiginvesterat” – framöver skulle investeringar och avskrivningar gå på ett ut. Men så är inte läget längre, utan investeringarna har under lång tid eftersatts.  

Det andra skälet är att politiker väljs för fyra år i taget och kortsiktigheten präglar beslut. Det blir då viktigare att satsa på ”välfärden” – mer statliga utgifter, ökade bidrag, vanligt valfläsk etc. Vem vinner val på infrastruktursatsningar som med statens begränsade budget tar utrymme från just ”välfärdssatsningar”?  Därför bör staten snarast återinföra investeringsbudgeten och hantera den separat från driften. Även finansieringen av infrastruktur kan hanteras separat.

EN SKANDAL AV RIKSBANKEN

Punkt nummer två är valutapolitiken. Den är i princip avskaffad sedan 10-15 år. Med en valuta som Christer Gardell betraktar som skvalpvaluta och med en under flera år svag kursutveckling så är det självklart att det påverkar landets välstånd i internationell jämförelse. Att låta Riksbanken ha endast ett mål att arbeta mot, inflationen, är minst sagt endimensionellt. Lite mer borde kunna begäras av statens hantering – kanske kunde man klara av att tänka i två dimensioner?

Gardell nämnde även i intervju att Danmarks valuta var kraftigt övervärderad (mot svenska kronan åtminstone). Han fick svar på tal av danske centralbankschefen som påpekade att valutan var en viktig del i deras agerande och att man håller en ”dirty float” kopplad till euro.

Att så till den grad ignorera valutan som svenska Riksbanken gjort är inget annat än en skandal – allt gick ut på att öka inflationstakten mot 2% samtidigt som man bortsåg från en mycket hög tillgångsinflation. När sedan inflationen tog fart igen så gavs den en extra skjuts av den svaga kronan. Agerandet må ha gynnat inhemska svenska exportföretag, men folkets välstånd har fått lida. Det är som att driva ett företag med bara en enkel resultaträkning och helt strunta i balansräkningen. 

ETT STORT UTANFÖRSKAP

En tredje punkt (det kan säkert finnas fler) är vår kraftiga befolkningsökning under senare år. Den må vara av godo förutsatt såklart att den bidrar med tillskott till vår BNP, det vill säga att tillskottet i % är större än ökningen i befolkningen (täljaren i BNP per capita bör ju öka mer än nämnaren). Det är inte självklart att det är på det viset. Vi har ett stort utanförskap och bidraget till vår samlade ekonomi är rimligen inte tillräckligt för att vi ska kunna behålla eller helst förbättra vår position i världens välståndsliga.  

Slutsatsen är att det krävs ett ändrat fokus från våra politiker – att tala och agera i termer av ökat välstånd för befolkningen i stället för välfärd.  

Matts Ekman, ordförande för Ekman & Co, tidigare CFO på Vattenfall och finansdirektör på Electrolux, med mera.