Harry Flams trams om EMU missar poängen

“Situationen blir mer och mer ohållbar att stå utanför”, säger nationalekonomen Harry Flam till Afv i en intervju från tidigare i somras.

Som ett bevis för den ohållbara situationen lyfts fram att “allt fler nu kliver in” i EMU.

Förebilden Bulgarien?

Vilka är dessa “allt fler”? Jo, det handlar om Bulgarien, som från 2026 blir ett EMU-land. Bulgarien är ett av Europas minst beundrade länder, med en BNP som motsvarar 0,6% av EU. Ungefär som Luxemburgs BNP. Bulgarien står för ungefär 0,1% av Sveriges utrikeshandel. Döm själva om Bulgarien är rätt förebild för Sverige att följa.

Fake news om Danmark

I samma mening försöker Harry Flam göra gällande att Danmark “i praktiken” är med i EMU. Det stämmer att Danmarks Nationalbank har peggat danska kronan till euron och att man driver en penningpolitik med den växelkursen som centralt ändamål.

Men det är en enorm skillnad mellan att som litet land förhålla sig till en större valuta och att helt ge upp sin egen valuta. Danmark är inte med i EMU.

En pegg  är också, som namnet antyder, en liten pinne av trä. Inte ett ankare av järn. En pegg kan man själv bryta närhelst nöden kräver. Att ge upp sin valuta är att låsa fast sig vid ett ankare, kasta bort nyckeln och hoppas att ingen ska kasta ankaret överbord.

Ett uppenbart bevis för att Danmark inte är med i EMU är att man, precis som i Sverige, har en pågående debatt i Danmark om huruvida man borde gå med i EMU eller inte. Så sent som den 27 maj röstade folketinget i frågan och bekräftade att kronan ligger fast som landets valuta.

Danskarna är ett klokt folk och det är bara en liten minoritet runt 20% som vill skrota den danska kronan. Motståndet mot euron ligger stabilt över 55% och har snarare ökat.

Lenins sanning gäller

Men precis som i Sverige finns röster inom danskt näringsliv som ändå förespråkar euron. Det är helt naturligt. Det är ju som Lenin så träffande sa:

“Kapitalisterna kommer att sälja repet till oss som vi ska använda för att hänga dem.”

Innebörden är att det i alla tider finns vissa företagare som enbart prioriterar egna kortsiktiga vinster, även om det är långsiktigt skadligt eller djupt omoraliskt.

Lenins citat förklarar också varför många svenska och västerländska företag inte tvekade att flytta kritisk produktion till Kina. Det gav kortsiktiga vinster men några år senare sitter många i en rävsax där den gamla produktionsstrukturen är borta och den nya överflygs av Kina-konkurrenter som shanghajat avgörande konkurrensfördelar.

Hög risk, låg avkastning

Liknelsen med EMU är att många i exempelvis Svenskt Näringsliv verkade fixerade vid möjligheten för företag att sänka sina kostnader med någon fraktion av en tusendel. Större besparingar än så handlar det nämligen inte om. Kostnaden för att växla och valutasäkra handel är helt försumbar som andel av ett företags totala kostnader.

Men den besparingen kommer till ett mycket högt pris i form av förlorad självständighet. Och tycker man inte att demokrati är ett starkt argument i sig så kan man i ekonomiska termer beskriva det som att man med en egen valuta har ett antal oerhört värdefulla optioner.

Optioner ger handlingsfrihet

Under vissa tider är dessa optioner långt “out of the money”, men eftersom optionerna har evig löptid så kan man vara säker på att man förr eller senare kommer att hamna i ett läge där någon av optionerna får ett stort värde, kanske rent av ett existentiellt värde. Här är några av de optioner jag syftar på:

• Optionen att ha en räntepolitik som är anpassad för svenska förhållanden, även om det skulle vara en annan nivå än den ECB i Frankfurt finner lämpligt som ett genomsnitt för hela EMU.
• Optionen att bedriva en aktiv penningpolitik på andra områden, exempelvis stimulanser/åtstramningar.
• Optionen att lättare kunna säga nej till diverse EU och/eller EMU-initiativ som inte gagnar svenska medborgare.
• Ovanstående punkt kan låta diffus men givet EU:s många vansinniga initiativ de senaste decennierna så är detta en option som tyvärr verkar bli mer värdefull för varje år som går.

Det stämmer som Harry Flam säger att Sverige på sistone inte har haft så enormt stor nytta av någon av dessa optioner. Sverige har legat nära ECB i allt och inte heller satt ner foten mot EU på ett radikalt sätt.

Men optionerna är eviga och likt en olycksfallsförsäkring så kan man inte säga att försäkringen är värdelös bara för att man inte råkat ut för en olycka i närtid.

Förebilden Danmark

Varför säger Harry Flam och andra att det är “ohållbart” att stå utanför EMU? Jag begriper verkligen inte. Om huvudargumentet är att Riksbanken ändå i praktiken måste ligga väldigt nära ECB så är det ju rundgång att säga att vi just därför måste gå med. Om vi redan följer ECB så blir det ju ingen större skillnad om vi går med. Poängen är att vi precis som Danmark kan välja en egen penningpolitik om/när vi vill, så länge vi inte skrotar kronan. En EMU-debatt som handlade om att Sverige kanske borde imitera Danmark vore helt rimlig. Men det är inte de argumenten vi hör idag från EMU-kramarna i Sverige.

All makt åt…?

Det är inte en slump att självständiga stater i tusentals år har satt stort värde på en egen valuta. Det gäller särskilt när ekonomin är så pass avancerad att man inte enbart förlitar sig på klingande mynt av ädelmetall, utan har ett kreditväsende och/eller vissa inslag av “papperspengar”.

Ger man upp sin egen valuta så ger man också upp en mycket stor del av sin nationella frihet. Christine Lagarde och ECB har inte gjort sig förtjänta att ta över den makten från svenska medborgare. En pegg SEK mot EUR kanske vi kan diskutera, men inte mer än det.