Våga prisa misstagen

“Vårt största problem var felrädsla.”

Orden tillhör Palle Lundberg, stadsdirektör i Helsingborg. Han berättar om sitt första intryck som nytillträdd chef för ett antal år sedan. Ett intryck som blev startskottet till ett ambitiöst utvecklingsarbete som gett staden en rad utmärkelser. Bland annat som Sveriges kvalitetskommun, flera år i rad. Palle Lundberg hade tidigare prisats för sitt ledarskap och utnämnts till Årets chef.

Felrädslan är vida utspridd utanför Helsingborgs gränser. I själva verket är den det största hindret för utveckling i offentlig sektor. Så länge det är värre att göra fel än att inte göra något alls, kommer vi inte att prova nya lösningar. Så länge vi inte provar nya lösningar blir vi inte bättre på att möta medborgarnas behov.

Rädslan hindrar oss från att vara nytänkande. De alltför snåriga styrdokumenten som tynger ned organisationerna med onödig administration och granskning fortlever. Som något slags snuttefiltar som ger oss trygghet. För tänk om jag får på fingrarna för att jag inte tagit fram en plan, dokumenterat i detalj hela processen?

Var kommer rädslan ifrån?

En bov är vår övertro på ordning och reda. Vår överdrivna förmåga att styra och organisera. Vi är skolade att sätta upp tydliga och mätbara mål, balansera våra styrkort, bryta ned målen så att varje nivå vet exakt vad de ska göra. Teckna ned processbeskrivningar och planer för varje aktivitet. Mäta och följa upp.

Ju mer vi gör detta, desto viktigare blir det att följa planen och alla styrdokumenten. Samtidigt som det är omöjligt att hålla reda på alla dokumenten eller styra på alla målen.

– Kan vi göra på det här sättet? frågar en nyanställd.

Nja, någonstans finns säkert en policy som förbjuder oss. Och bryter vi mot den kan vi få på fingrarna. Bäst att inte prova nytt. Vi gör som vi alltid gjort. Det har i alla fall visat sig funka ostraffat.

Ibland kallas företeelsen administrationssamhälle. New public management är en besläktad term. Filosofen Jonna Bornemark skriver om fenomenet förpappring och räknemani. Enligt henne härstammar problematiken från vår övertro på ratio, den kalkylerande sidan hos oss.

I sin senaste bok Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde tar hon med läsaren på en fascinerande resa från renässansen till i dag, då vårt fokus alltför mycket har kommit att vara på det vi ser och därmed vet, snarare än på det vi ännu inte vet. Det som inte går att kvantifiera och mäta, det räknas inte. Det professionella omdömet nedvärderas, eftersom det så ofta bygger på en svårdefinierbar fingerspetskänsla snarare än en på förhand given riktlinje.

Det sorgliga är att när det professionella omdömet inte uppmuntras och utvecklas så blir resultatet det jag började med: osäkerhet och rädsla att göra fel.

Ibland klagas det på media. Som sägs spä på dessa rädslor. Visst kan det ligga något i det. Men jag vill slå ett slag för den upplysta oberoende granskningen – vi vill inte se ett samhälle där det inte är en nyhet när ett grovts missbruk uppdagas. Däremot spelar det en viktig roll hur de högst ansvariga hanterar situationer där granskningen hittar fel.

Handlar det om grava oegentligheter ska ansvar utkrävas, med allvarliga konsekvenser. Men att som direkt konsekvens åberopa hårdare generell kontroll och fler detaljerade riktlinjer är inte alltid nödvändigt. Vi måste bli bättre på att skilja enskilda händelser från systemfel. Och det är aldrig bra att skylla på det mediala drevet när man tvingas avgå.

Vad gjorde man i Helsingborg för att komma ifrån felrädslan?

Väldigt mycket. Men en konkret sak var instiftandet av ett pris för årets misstag. Med underrubriken där själva lärandet är det viktiga. Priset ges till en eller flera medarbetare som vågat, testat och lärt sig något nytt.

Hittills har priset visat sig vara allt annat än ett misstag. Jag hoppas vi ser många fler liknande initiativ i vår fina offentliga sektor.

mycket – eller lite – kan leda till innovation

Att ha lite extra utrymme i budgeten kan göra det möjligt att testa nytt. Å andra sidan kan rejält med pengar vara just det som tvingar fram innovation. Forskningen är inte entydig här. Vad är er erfarenhet?