Vägen ur skolmoraset

En bättre skola handlar inte om rocket science. Det handlar om mer av lärarauktoritet, studiero och katederundervisning.
Studenter på Nacka gymnasium springer ut ur skolan på examensdagen. Foto: Jessica Gow / TT

Att Sveriges relativa klättring i PISA visade sig vara en potemkinkuliss, överraskade inte oss föräldrar. Tvärtom. När yngstingen nu tar studenten, är det med en djupt surrealistisk känsla jag ser tillbaka på alla dessa år:

  • Utvecklingssamtal i årskurs 3: resultat i friidrott redovisas på centimetern och hundradelen. Men på min fråga hur dottern ligger till i matte får jag beskedet: – Sådant mäter vi inte, för vi tänker inte på det sättet.”
  • Historieuppgift i högstadiet, en längre hemmauppsats: “Jämför franska revolutionen och arabiska våren ur ett informationsteknologiskt perspektiv.” Hade någon lärarledd kunskapsgrund lagts? Nix. Ut på nätet, barn!
  • Utbredd acceptans för att uppsatser lämnas in månader efter deadline. Det oavslutade arbetet tynger samvetet, belastar arbetsminnet och gör prokrastinering till en vana. Jämför med ett klassiskt prov kl 10 på tisdag. Kl 11 är det klart, och livet kan fortsätta.
  • En total nedvärdering av faktakunskaper. Citat lärare: “Att behärska fakta ger er inte höga betyg. Citat dotter, nyligen: “Jag minns inte när jag hade ett prov på fakta senast.”
  • Estetiskt gymnasium, delmomentet novellkonst i ämnet svenska på tapeten. Kommer eleverna att skriva egna noveller? ”Nej, vi sysslar inte med skönlitterärt skrivande, det finns inga betygskriterier för det.”
  • Maj förra året: uppsamlingsprov för de andra-ringare som riskerar underkänt i matte. Läraren delar ut provtalen en vecka i förväg! Bara att fråga pappa hur man gör och memorera – man är väl inte dum!
  •  De för svenska skolan så typiska kvasi-akademiska inlämningsuppgifterna, produceras till stor del hemma. Inte sällan står en bjussig curlingförälder där, tjänstvilligt lånandes ut sin penna för att vässa en formulering. Inlärd hjälplöshet blir förstås följden. För att inte tala om den klass- och språkkompetensmässiga orättvisan mellan, säg, Botkyrka och Bromma.

Vem tar studenten, egentligen? 

Många är vi föräldrar som stilla undrar: Vem är det som tar studenten, egentligen? Min telning eller jag? Förhoppningsvis väcker PISA-gate viktiga aktörer ur Törnrosa-slummern. Högskolelärarna är sedan länge på banan med varningar, tack för det. I en Novus-undersökning ansåg hela 46% av svarande lärare att deras studenter har svårt att uttrycka sig i skrift.

Statsministern fortsätter dock sova. I Agendas partiledardebatt uppmuntrade han sina motdebattörer att sluta sura, och hänvisade till andra mätningar som påstods bekräfta förbättrade resultat.

Och sant är bland annat att en högre andel elever blir godkända. Fast vad säger den siffran, egentligen? Betygen sätts ju inte på externt utförd examination, utan av skolorna själva, vilka har ett egenintresse att framstå som duktiga.

Och att faktakunskaper prioriteras så lågt till förmån för reflexion, skrivförmåga och dylikt, försvårar objektiv resultatmätning.

En starkt tillkrånglande faktor för att hamna i rätt analys om den svenska skolans problem, är den snabba förändringstakten. Kommunalisering, vinstintresse, fritt skolval, hög invandring, ökande boendesegregation, intåget av smartphones, täta byten av betygssystem, deklassering av lärarna (mätningar av iq och ledarskapsförmåga på lärarutbildningar har gett skrämmande resultat).

Hur utvärdera output när så många inputvariabler ändras så snabbt?

Är mer pengar svaret? Tidningen Kvartal har grävt i skolornas svårgenomskådade ekonomi. Flera omständigheter är slående. Som variationen i elevintäkt, från 70 000 till 170 000. Den dyraste skolan ligger i Rinkeby och är socioekonomiskt problematisk. Men i exempelvis Landskrona finns problematiska skolor med bara drygt 70 000 i elevintäkt. Och hyfsade resultat. Kopplingen mellan insatta resurser och skolresultat ter sig generellt väldigt svag. Mycken internationell skolforskning bekräftar detta.

Tänkande utan vetande

Hur ska vi då tänka kring det fria skolvalet och segregationen? Jo, att det är en politisk återvändsgränd. Medelklassen bevakar sitt fria skolval benhårt, liksom socialt mobila invandrare. Och om vi skulle börja med “bussning” eller kraftigt förstärkt närhetsprincip, kommer det bara att driva på boendesegregationen ännu mer. Får jag inte välja skola åt mitt barn, får jag väl flytta.

Finns då ingen väg ur moraset? Jo, det hoppfulla är att det faktiskt gör det! Och den behöver inte kosta en enda extra krona. Det handlar om en pedagogik grundad i relevant forskning och beprövad erfarenhet. Läraren och skoldebattören Isak Skogstad skriver i Kvartal (2018):

“Vi vet mer i dag än någonsin förr om hur inlärning går till. /…/ Rön från hjärnforskningen har kullkastat flera av de teorier om lärande som tidigare hållits för sanna av många pedagoger. Ett exempel är idén att elever lär sig bäst genom att själva söka kunskap. Detta har visat sig helt felaktigt; metoden riskerar att överbelasta eleverna rent kognitivt.”

En bättre skola handlar inte om rocket science. Det handlar om mer av lärarauktoritet, studiero och katederundervisning. Om att det finns ett erkänt kunskapsstoff att förmedla, och att täta prov och lätt genomförda läxor, typ plugga glosor, gör under för inlärningen. (Repetition är kunskapens moder.)

Och inte minst om insikten att förmågan att tänka kritiskt förutsätter att långtidsminnet bär tydliga faktakunskaper. Tänkande utan vetande är som hockey utan puck.

Allt detta vet vi. Gör om. Gör rätt. Sedan kan vi sjunga om studentens lyckliga dar.

Erik Hörstadius är frilansjournalist, författare och samhällsdebattör.