Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

”Jag köper det mest intressanta”

2017-03-07 22:00

För fyra år sedan bildades konstfonden Noco. Det är fortfarande osäkert om verken har stigit i värde, enligt inköparen Göran Christenson.

Det är hösten 2013 som ett tjugotal investerare träffas i ett konferensrum på en advokatbyrå i centrala Stockholm. Jan Hansen, tidigare vd på Stockholms Auktionsverk, är en av deltagarna. Anledningen till mötet är att han och investerarna precis har startat konstfondbolaget Nordic Contemporary Art Collection (Noco). Affärs­idén är att investera i skandinavisk samtidskonst under en period av fem till sju år.

En annan som är med på mötet är Göran Christenson som nyligen hade slutat som museichef på Malmö konst­museum efter 25 år. Han ska fungera som Nocos konstförvaltare och med sin gedigna erfarenhet från branschen leta upp tänkbara inköp och investeringar.

– Jag ville fortsätta det arbete som jag hade påbörjat på Malmö konstmuseum – köpa intressant konst. Samtidigt ville personerna i bolaget åt mitt sätt att se på konstvärlden.

Förutom Jan Hansen och Göran Christenson sitter också Johan Hessius i styrelsen för bolaget. Han är delägare på advokatfirman Lindahl och har även varit involverad i styrelsearbetet för en rad andra bolag, däribland i börsnoterade Scandinavian Clinical Nutrition (numera Medica Nord). Det är Göran Christenson som företräder Noco offentligt. Personerna som har investerat i fonden vill vara anonyma.

– Det intressanta är inte vilka personer som står bakom utan hur vi agerar med samlingen och vilka konstverk som köps. Det är inte för den ekonomiska investeringen i sig, utan för att man vill komma in i ett sammanhang där man diskuterar samtidskonst, säger Göran Christenson.

Gruppen träffas fortfarande en gång i kvartalet och då berättar Göran Christenson om vilka inköp som han har gjort. Det är han som föreslår investeringarna, men om oenighet skulle uppstå har Jan Hansen och Johan Hessius sista ordet. Göran Christenson har hittills spenderat ungefär 10 miljoner kronor på cirka 100 verk från ett åttiotal konstnärer, ofta yngre och oetablerade aktörer på väg uppåt. Konst­verken finns samlade i ett lager i Stockholm.

I samlingen finns till exempel skulptören och videokonstnären Runo Lagomarsino (född 1977) och installationskonstnären Sofia Hultén (född 1972). Men även mer etablerade namn som Berlinverksamme Alfred Boman och dansken Olafur Eliasson, vars International Career Lamp hör till ett av samlingens dyraste verk. Att köpa och lägga konst i ett lager för att sedan vänta ett par år och se om verken har stigit i värde är kontroversiellt i konstkretsar.

– Jag köper de konstverk som jag anser är mest intressanta och om det bidrar till att konstnärskapet utvecklas och att värdet stiger ser jag inget fel i det. Det är klart att investerarna måste få tillbaka sina pengar, även om det inte är min primära utgångspunkt.

Oavsett om det är en privat eller offentlig samling hamnar konstverken på lager. Det viktiga är hur pass generös man är med att låna ut sin samling.

– Jag vet om stora institutioner som bara har möjlighet att visa någon procent av sina samlingar. Om man vill låna verk därifrån är det ofta svårt på grund av regler. Men vi ska till exempel visa samlingen i sin helhet i Vestfossen utanför Oslo i år och även i Finland nästa år.

Om Nocos arbete har varit lönsamt utifrån ett investeringsperspektiv återstår att se. När tidsperioden har löpt ut är ett alternativ att konstverken säljs till privata eller offentliga samlare, och delägarna kan därmed dela på eventuellt överskott. Två andra alternativ är att konstverken delas upp mellan ägarna om inte fonden fortsätter ännu en tid.

Tomas Nilsson

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom