Löpning i det vilda

Sommaren 2012 genomförde Miranda Kvist sitt första trailrunninglopp. Hon hade under många år sprungit maraton och tävlat i löpning på asfalt. Nu blev hon inbjuden av sportmärket Salomon till ett lopp i fransk-spanska bergskedjan Pyrenéerna. Före tävlingen frågade hon sina medlöpare vilket tempo de brukade hålla och möttes av attityden att hon skulle fokusera på att ta det lugnt och njuta av frihetskänslan i bergen. Redan där kände hon något lockande.

– Först gick det uppför länge och sedan utför länge. I dalen, mellan bergens snövita toppar, betade vildhästar och där låg en vätskestation som serverade vin och salami. Det var något helt annat än de löparupplevelser som jag hade varit med om tidigare, säger hon.

Väl tillbaka i Stockholm, nyfrälst av äventyret i bergen, drog hon i gång en löpargrupp som började springa trail i Lill-Jansskogen på Östermalm i Stockholm. I samma veva grundade hon tränings- och reseföretaget Team Nordic Trail. I dag finns hennes traillöpargrupper på 40 orter runtom i landet.

Vad är då egentligen trailrunning? Enligt Miranda Kvist handlar det om löpning på små naturstigar, i berg och i skog – egentligen allt som inte är på asfalt eller annat tillrättalagt underlag. Till skillnad från terränglöpning, där Lidingöloppet hör till världens största i sitt slag, kan man förenklat säga att traillöpning börjar när personen i fråga viker av från elljusspåret och fortsätter in i skogen.

– Det var någon som sa att traillöpning är när det går snabbare att springa än att cykla. Det måste hända något i underlaget och finnas stenar och grenar att anpassa fötterna till, säger hon.

Även om svenskarna har en lång tradition av friluftsliv som fjällvandring och orientering var trailrunning som idrott och hobby ganska okänt fram till för fem–tio år sedan.

– När jag började springa fjällopp 2011 träffade man alltid samma klick människor. De senaste åren har intresset växt explosionsartat. I dag håller alla på med trail – inte bara nördarna, säger Amanda Mannervik, sportchef på STF Saltoluokta Fjällstation som ligger mitt på Kungsleden i det norrbottniska världsarvet Laponia.

En anledning till det snabbt ökande intresset kan vara träningstrenden i samhället i stort och de senaste årens löparboom i synnerhet. En annan orsak kan vara att flera svenska professionella traillöpare, bland andra Emelie Forsberg, Ida Nilsson och Mimmi Kotka, har blivit stora namn på de internationella tävlingarna och att framgångarna har inspirerat andra på hemmaplan. Populariteten kan också tänkas hänga ihop med att fler stressade stadsbor längtar till naturen med förhoppningen om en lugnande inverkan på sinnet. Den som springer på ett löpband tittar in i samma vägg hela tiden och i ett asfaltmaraton fokuseras mycket på tider. Traillöpning handlar mer om upplevelse än prestation, berättar David Andersson som har en bakgrund som orienterare på landslagsnivå som nu driver webbsidan Trailrunning Sweden.

– De flesta som springer trail är motionärer som vill komma ut och springa i en härlig miljö, säger han.

David Andersson har på nära håll följt hur sporten har tagit sig till Sverige och på kort tid fått en ansenlig summa anhängare. Sedan början på 00-talet har antalet lopp gått från en handfull till upp emot 300 per år. I dag sträcker de sig från naturområden i Skåne till Lappland och varierar i längd och svårighetsgrad.

– När jag gick på högstadiet för 15–20 år sedan skröt man inte direkt om att man sprang runt i skogen på helgerna. Det var något av en töntstämpel. Men i dag anses det häftigt att springa trail. Löpning i naturen har fått en annan status, säger David Andersson.

Är det en sport privilegierad för dem som har tiden att välja skogen framför det närliggande gymmet?

– Ofta behöver man inte åka så långt för att nå naturen. Trailrunning måste inte ske i vildmark, det räcker med ett vanligt skogsområde.

Ska man springa sju mil i skog eller berg krävs förstås en hel del träning och en stark skalle, men de flesta traillopp som arrangeras i Sverige varierar mellan 5 och 10 kilometer och upp till flera mil, där varje löpare anmäler sig till den distans som passar träningsbakgrund och ambitionsnivå. De största svenska loppen har upp emot 2 000–3 000 löpare. Det är en modest siffra jämfört med asfaltsmaraton, men antalet deltagare ökar varje år. Amanda Mannervik på Saltoluokta Fjällstation gissar att intresset för trail fortsätter att växa.

– Många som redan har sprungit asfaltsmaraton och Lidingöloppet vill ha nya utmaningar. Då är traillopp nästa grej. På senare år har trailrunning blivit folkligt och tillgängligt för många. Det är inte längre en sport för en liten klick. ❋

Nästan som längdskidor

I Spanien, Frankrike, Italien, Storbritannien och USA är trailrunning ungefär lika stort som längdskidåkning är i Sverige, och loppen har lockat tusentals deltagare i årtionden.