Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Den moderna finansbranschen

2019-07-07 07:23
Foto: Yichuan Cao/TT

Olof Stenhammar gjorde en av 1980-talets stora bedrifter när han startade optionshandel. Om detta hade han lärt sig något som ung i New York. Så småningom förstod han att det inte gick att lagligt stoppa optionshandel i Sverige, eftersom inget juridiskt begrepp fanns.

Därför lämnade han sitt arbete, bildade ett 50 000 kronors-bolag och började jaga intressenter. I inget annat land fick optioner en så snabb och bred acceptans på marknaden som här. Nya Optionsmäklarna, med officiell start år 1985,  lade sig volymmässigt mellan Chicago och Amsterdam. Från ingenting blev det en företagsgrupp med ett börsvärde på mer än en miljard kronor på fem år, och samtidigt förändrades investeringsbeteendet hos kapitalplacerare och aktiesparare, inte bara i Sverige eftersom, OM expanderade utomlands. 

Men under 1980-talet fick inte bara aktier renässans; handeln med räntepapper återupplivades över hela linjen. Den svenska penningmarknaden hade under många decennier varit mer eller mindre död med undantag för premieobligationshandeln. Nu kom den tillbaka. Centerledaren Thorbjörn Fälldins första regering började underbalansera statsbudgeten och behövde finansiera. Riksgälden prånglade ut så många statsobligationer som det bara gick. 

Kreditmarknaden likvidiserades. Det blev möjligt att börja handla med dessa papper i andra hand. I början av år 1980 kom bankcertifikat, för snabbare handel. SHB ville komma åt S-E-Bankens specialinlåning från storföretagen, och enda sättet att göra detta var att försöka åstadkomma en marknad i anonyma räntepapper.

En lärotid för bankernas penningmarknadsavdelningar, och nyanställda civilekonomer kom in. Flera av dem förstod att de kunde tjäna mer pengar på egen hand än i banken. Penningmarknadsmäklarna (PM), Transferator och United Brokers erbjöd delägarskap och vinstdelning. De nya entreprenörerna backades upp av försäkringsbolag, byggbolag och olika storföretag.

Industrikoncernerna fick mycket stora kassor med sina devalveringsvinster som behövde placeras kortsiktigt, och valutaregleringen gjorde statsobligationer och statsskuldsväxlar till självklara alternativ.

Börsens nyemissionsvolym steg till ett tiotal miljarder kronor om året, och omsättningen var tio gånger större än under 1970-talet. Det blev en extremt lönsam hantering och stort personalberoende. Flera  av de traditionella fondkommissionärerna ryckte upp sig. Bäst gick det för två riktigt gamla, Alfred Berg och Carnegie (som tidigare hette Langenskiölds).

Världens valutamarknader, aktiemarknader, obligationsmarknader och råvarumarknader började snurra i elektronisk dygnetrunthandel. Svenska börsen på stortorget blev snart elektronisk. 

Det utvecklas nya instrument för dem som antingen vill ta mer eller mindre risker. Det ena förutsatte det andra. Det internationella kreditsystemet tänjdes för att klara och trycka på globaliseringen av världsekonomin. Utan ett kreativare banksystem hade inte utvecklingsekonomierna kunnat växa så snabbt.

Det bildades jättelika fonder framför allt i de anglosaxiska länderna som förvaltade pensioner eller sparande, en del fördelade sparandet billigt med matematiska formler. Vissa fonder försökte mer systematiskt tjäna pengar oavsett om börsvärdena på marknaderna gick upp eller ner, de kom att kallas hedgefonder

Några fonder sysslade med företag som behövde omstruktureras, private equity. Andra skaffade såddkapital till nya företagsidéer, venture capital. De köpte och sålde alla aktier på de vanliga börserna men de bildade också egna stora nätverk, som i Silicon Valley i Kalifornien.

Alla ledare som var i närheten av stora penningflöden fick kraftigt ökade ersättningar. Bakom sådana belöningsstrategier låg ambition hos styrelse och ägare att få företagsledningar helt på sin sida i den snabba effektiviseringen. Avkastning till ägarna skulle alltid gå före organisationernas anställningstrygghet. De nya sparfonderna som förvaltade vanliga människors spar- och pensionskapital snarare förstärkte denna strävan. 

Sparfonderna ville försäkra sig om att de och företagsledningarna åtminstone teoretiskt hade samma mål, rörliga löner till företagsledningar som relaterades till hur väl de klarade olika avkastningsmål, framför allt en högre värdering av aktien på börsen. 

För fonder som kunde sprida kapitalet mellan många olika aktier föreföll riskerna med en sådan modell hanterbara. En snabbt växande kår av finansanalytiker använde den nya datortekniken för att blixtsnabbt räkna ut ”motiverad kurs” för börsföretagen vid varje informationstillfälle. 

Fokus flyttades från företagens olika verksamheter till sådant som redovisningars jämförbarhet, riskanalyser och underbyggda korttidsprognoser.

Grunden för en gynnsam börsvärdering i aktieägarvärdets värld blev ett jämnt och växande kassaflöde. För de företagsledningar som ville vårda sin aktiekurs gällde det att ständigt visa upp en sådan bild utåt. 

Frestelserna att ständigt överdriva framtidens möjligheter var uppenbara, inte bara för bankmän utan för alla företagsledningar.

Ronald Fagerfjäll

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom