Jämställdhetens olidliga ofrånkomlighet

2017-07-04 22:00

Det är inte överklassen som är hindret mot ett mer jämlikt samhälle. Den riktigt stora klasskillnaden i vardagen skapar de välutbildade kvinnorna.

Kombinationen kvinnor, barn och pengar är inte accepterad ännu”, deklarerade ­Annika Falkengren tidigare i vår som gäst i det nordiska kändisprogrammet ”Skavlan”. Män och kvinnor måste börja dela på ansvaret för barn och familj annars kommer kvinnor aldrig att kunna göra de operativa chefskarriärerna och nå de allra högsta positionerna i näringslivet.

Skratten, som varit många, tystnade för någon minut. ­Falkengren, en flickaktig kvinna med impulsiv och humoristisk talang, blev plötsligt seriös, hon vet förstås vad som verkligen är viktigt. Jämställdheten kommer inte att stanna här. Det behövs mycket mer.

Som kvinna har hon gjort en nästan unik och spikrak ­karriär till chefsposten i ”finaste banken” SEB, från att ha börjat som vanlig praktikant med universitetsexamen. Medan andra banker ofta bytt chefer, har hon stretat på och fått fortsatt förtroende, ända tills hon själv den här våren ­bestämde sig för att nappa på ett externt erbjudande, partnerskap i en liten schweizisk bank.

Det är förvånansvärt få kvinnor i världen som har gjort den här sortens karriär, från botten till absoluta toppen i ett klassiskt storföretag.

Kvinnor har visserligen redan 50 procent fler akademiska grundexamina än män i de rikaste länderna. De närmar sig stadigt den andel av arbetsmarknaden som män har haft, och av dem alla blir numera klart fler än 20 procent chefer förr ­eller senare. Av männen har alltid cirka 30 procent nått ­någon sorts chefsposition. Eftersom det tillsätts fler kvinnliga chefer än manliga varje år så är den sortens jämställdhet bara en tidsfråga.

Så långt är allt glasklart. Kvinnorna surfar framgångsrikt på den nya kunskaps- och serviceekonomin. Antalet kvinnor i arbetslivet ökar medan antalet män minskar. Kvinnorna tar obevekligt allt större makt. Möter man slumpvis unga ­kvinnor och män på gatorna i Stockholm eller New York, är det sannolikt att jämnåriga kvinnor har bättre jobb och högre lön.

Kvinnor har i minst lika stor utsträckning som män yrken som jurist, ekonom, läkare, utbildare, revisor, informatör, förläggare, journalist och hotellchef. På manuella tjänstejobb tränger mer kvalificerade, kanske överkvalificerade, kvinnor ut männen.

Ända upp i 30-årsåldern har kvinnor minst lika bra jobb och lön, men sedan händer något. Först familjen och barnen, och sedan glastaket. Bitterheten är väldigt tydlig bland de karriärkvinnor som nu går in i pensionsåldern. Väldigt få nådde ända fram.

Det är svårt att tro, men chansen att en kvinna ska få de högsta toppjobben i de största företagen är fortfarande bara en på 33(!), även i USA. Det är därför Falkengren brukar vara med så högt upp på listan över världens mäktigaste kvinnor. Att bli en Annika är nästan lika svårt som att bli en Zlatan.

Hon hette Bolin som ogift och syntes i karriärreportagen redan på 1990-talet. ”En typisk cheerleader”, sade en avundsjuk skolkamrat från internatet i Sigtunaskolan. Annika Bolins familj arbetade utomlands. Hon intervjuades i Affärsvärlden år 2002 när hon var 40 år och ganska nybliven chef för Corporate & Institutions, den riktigt tunga delen av banken SEB. Den här chefen hade rykte om sig att kunna ta beslut så lätt att även en del smått hängde med av bara farten.

I intervjun kom fram att hon i amerikanen Jim Collins undersökning av riktigt hållbara direktörer hittat ”igelkott­strategin”, om hur man envisas med att driva en stor långsiktig idé när kortsiktiga intressen vill ha ständiga opportunistiska avvikelser. På kort sikt kan man inget göra, på lång kan man flytta berg.

Hon fick också frågor om sitt rykte som extrem tävlingsmänniska och om hårda nypor. Inte alls ovanligt i topp­jobben, snarare normalt, konstaterade hon kallt. Det som skilde bra och dåliga ledare var i hennes värld snarare förmågan och envisheten att ständigt försöka skapa ett bättre team av medarbetare.

Familjeliv, villa, sommarställe och långa semesterresor var inte hennes lott, konstaterade hon senare. ”Du kan inte få allt.” Nåja, lagom till högsta chefsjobbet på SEB gifte hon sig, köpte villa och fick en dotter som nu hunnit bli tolv år och som fått mer tid med pappa än med mamma. Det ska hon försöka balansera i fortsättningen.

Debatten i politiken och media om jämställdhet på toppen handlar ofta om bolagsstyrelser, kanske för att politiker och allmänjournalister vet ganska lite om företag och därför tror att marknadsekonomins styrelsemedlemmar är lika mäktiga som politikens. Ungefär en tredjedel av styrelse­ledamöterna i de stora börsbolagen är i dag kvinnor, och ­utsikterna att nå 40 procent inom ett decennium är goda.

Men det är ju inte här som skon klämmer. Utan kvinnor på vd-jobb rubbas inte maktordningen i näringslivet. Först måste kvinnorna erövra en mycket större del av de operativa chefsjobben. Kvinnor behöver förebilder för att våga gå utanför juridik, ekonomi, HR och information, där de redan haft stora framgångar. Falkengren är förstås en tydlig sådan. Men det finns också problem när förebilderna hamnar för långt från de karriärsugnas verklighet.

I Asien vimlar det till exempel av kvinnliga toppledare i politiken, från indiska Indira Gandhi till burmesiska Aung San Suu Kyi. Men dessa kvinnor fungerar inte som förebilder så länge de bara företräder gamla maktklaner. Allt förblir vid det gamla.

På Fortunes lista finns däremot ”superkvinnorna” av samma sort som Annika Falkengren. De visar vad som krävs. A hard act to follow! Vem tror sig kunna mäkta med något så krävande och uppoffrande? Precis som Falkengren hävdar, så tyder allt på att vägen mot toppen måste gå över arbetsfördelningen i familjerna. Den jämställda elitfamiljen är vår tids kanske mest spännande sociala projekt, och kanske det mest omskakande politiskt sett. Reaktionens politiker gillar kvinnomakt lika lite som främlingar.

Jämställdheten har alltså bara nått två tredjedels väg, också i världens mest jämställda land Sverige. Under de närmaste decennierna kommer den att förändra arbetslivet ytterligare. Det effektivaste sättet för en region att bli rikare är att satsa mer på kvinnor i arbetslivet på alla nivåer. Ju fler av medborgarna som deltar i den mest komplexa arbets­fördelningen, desto större BNP. Kvinnorna står för hälften av all förmåga och kreativitet, om den tas tillvara blir hela systemet effektivare. Ekonomin och tekniken är genusblind.

Är då inte män och kvinnor olika, lämpade för helt olika typer av jobb? Så såg till och med den blivande Nobelpristagaren och nationalekonomen Gary Becker på saken i början av sin banbrytande karriär på 1960-talet då han studerade familje­ekonomi. Det som sedan hände fick honom att ändra sig. Fördomarna försvann en efter en. Män kallas inte längre ­familjeförsörjare av någon ekonom.

Hjärnforskningen har också kommit längre. Fram till ­åttonde veckan har alla foster likadana hjärnor, sedan utsätts, något förenklat, de blivande männens hjärnor för hormonbehandling, men det uppstår ändå inte riktigt skarpa gränser. En del män får mer kvinnliga hjärnor och tvärtom. Skillnaderna i prestanda mellan könen framstår genomsnittligt som överraskande små när de testas i vuxen ålder.

Män blir visserligen mer riskbenägna och hanterar geografin på ett annat sätt. Män är också oftare särbegåvade till priset av fler förståndshandikapp. Män visar större självförtroende oavsett om det är sakligt motiverat. Allt är nog inte genetiskt nedärvt.

Kvinnor får tidigt mer fokus på människor runt omkring, är bättre psykologer. De har mer kritisk, läs saklig, syn på den egna förmågan. De har större drift att kontrollera risker. När det gäller matematik och naturvetenskap visar de så kallade Pisatesterna numera att männens försprång har försvunnit.

Det finns knappast något från biologiska forskningsresultat som stänger ute kvinnor från toppositioner. Toppledare som är bättre på att läsa människor och är mer lagda åt att kontrollera risker i nationer och företag vore nog inte så dumt. De senaste decennierna har präglats av två finans­krascher som delvis kan skyllas på för stor riskvilja. De ­politiska projekten ”Trump for President” och Brexit framstår inte som underbyggda av erfarenheter, utan snarare som språng ut i det okända.

Med fler högutbildade och hög­avlönade kvinnor har en ny sorts familjer uppenbarat sig, en ny övre medelklass ­eller överklass, helt enkelt. Kvinnor gifter sig nämligen ­sällan med män som upplevs ha lägre status. Åtminstone så här långt.

Man kunde vänta sig att de nya jämställda familjerna med starkt kassaflöde skulle återgå till den gamla överklassens sed att ”outsourca” barnen till ”nannies”. Men så sker inte alls. I stället har dessa familjer, samtidigt som de fått mindre och mindre tid utanför arbetet, ägnat mer och mer av sin knappa fritid åt barnen. Amerikanska mödrar ägnade 12 timmar åt sina barn på 1980-talet och fäderna bara 4 timmar. I dag ägnar väl­utbildade mödrar och deras välutbildade män 22 respektive 10 timmar åt sina barn. I Sverige är nog skillnaden ännu tydligare.

Barn ses som det gifta parets gemensamma projekt, kanske till och med som familjens statusbärare. Lyckade barn eller lyckliga barn är frågan när förväntningarna på elit­utbildningar, friskolor och sportaktiviteter ställs högt. Det är inte uteslutet att utvecklingen går från det ena till det andra.

Det välutbildade parets barn har större relativa fördelar än den gamla överklassens barn hade. De får höra miljontals fler ord under sina första levnadsår, de lär sig sedan att aktivt använda fler aktiva ord i tal och skrift. Jämställdheten tycks förstärka polariseringen i samhället.

Sverige är det land som har högst marginalskatter, det ­lönar sig bäst att slå av på takten för båda makarna under barnperioden. Priset är förstås att båda hamnar efter i karriären jämfört med dem som står på. Som kompensation får de bra levnadsstandard och lättare livspussel.

Sedan länge finns det strävsamma paret, där båda har höga befattningar och övriga livet får maka på sig bäst det går. Läkarparet, advokatparet, konsultparet och andra. Långa arbetsveckor, höga löner, mycket hemservice, dyra semesterresor och stora belopp i skatt. Vad händer om räntorna för högbelånade bostadsrätter börjar stiga brant? Oavsett hur de högutbildade parens strategier ser ut så förändras ekonomin av att de finns.

Marxistiskt orienterade forskare har svårt att släppa tesen att överklassen förblir det största problemet och att ytterligare ­beskattning är receptet på ett bättre samhälle. I den franske ekonomen Pikettys skola av forskare betonas därför betydelsen av ärvda pengar.

Men den riktigt stora klasskillnaden i vardagen skapar snarare alla de kvinnor som erövrar de nya kunskaps­jobben och bildar pakter med likasinnade män.

Samhällets verkliga problem kan dock knappast vara strävsamma föräldrapar, utan de ganska många män som har svårt att anpassa sig till arbetsmarknadens nya krav. Gifta par med låga inkomster såg sig ofta som lyckliga på 1960-talet, inte nu längre trots att de jobbar färre lagstadgade arbetstimmar och konsumerar mer. Paradoxen är att ­välutbildade par, som jobbar fler timmar än i industrialismens barndom, säger sig vara mycket lyckligare. Detta trots att de betalar mer än hälften av sina löner i skatt.

Vad är det för fel på mannen med dålig utbildning? Sämre hälsa, större drogproblem, mer våldsrisk och tidigare död kännetecknar en grupp som släppt taget när industri­jobben försvunnit. Tonårspojkar löper tre gånger så stor risk som flickor att inte få godkänt i något av de viktiga ämnena, matte, läsförståelse och naturvetenskap, på grund av svaga ­förebilder.

På 1960-talet arbetade 90–95 procent av männen i västvärlden, i dag har den andelen sjunkit till 75–80 procent, ­visar OECD-statistiken. Den minskningen kommer helt från män med svag utbildning. Kvarvarande ”manliga” ­yrken som kräver kort utbildning har dock högre löner än motsvarande ”kvinnliga”, som en följd av fackliga strukturer.

Det finns mer motstånd mot jämställdhet bland svagt utbildade män. Närmare en fjärdedel av männen i Sverige stöder Sverigedemokraterna, ett parti som är främlingsfientligt och nationalistiskt. I Grekland finns Gyllene Gryning, i Ungern Jobbik, i Nederländerna PVV och i Frankrike Front National med liknande väljare. Många av dessa partiers medlemmar är antifeminister och drömmer sig tillbaka till en tid då män beskrevs som familjeförsörjare.

Pojkar är osäkra och problematiska i tonåren. De underskattas kanske av övervägande kvinnliga lärare. Män under 24 år står för hälften av USA:s krimina­litet. Men inte alla trender är negativa. Ju mer ett samhälle åldras, desto lugnare blir det. Ju färre ensamma tonårsmödrar, desto lägre kriminalitet. Och de som vill bli gifta måste lämna gänget och bjuda till hemma. Vem vill bli kvar på ­ljugarbänken?

Allt med manligheten är kanske inte så illa som det ser ut. Ta till exempel alla vältränade tatuerade överarmar och definierade magrutor som kombineras med parfymer, ­krämer och åtsittande kläder. Denna ”extremmaskulinitet” är i sin strävan efter idealvikt, onaturliga proportioner och lågt ­kaloriintag knappast en hyllning till muskelarbetet, utan snarare ett lån från modevärldens kvinnliga stereotyper. Det viktigaste av allt är ändå att bli vald av någon kvinna.

Jämställdheten påverkar samhället överallt, på de mest förunderliga sätt.

Av: Ronald Fagerfjäll

Läs kapitel 4 - När makthavarna tar religionen till hjälp här.

Arbetsfördelning och kvinnokraft

Etnografer har i detalj studerat stamfolks arbetsfördelning mellan könen. Den visar sig vara reglerad i minsta detalj efter tiotusentals år. Kvinnor bygger bostäder, sköter hemmen, samlar 60 procent av kalorierna och en del annat. Männen jagar, bränner av marker för att locka vilt, försvarar gruppen, brygger alkohol och sköter ritualer.

Med jordbruk och boskapsskötsel kom för 12 000 år sedan successivt en ny arbetsfördelning. Översvämningar, tork­perioder och ständiga plundringar vid skördetid tvingade fram stads­riken där jordbrukarna fick skydd i utbyte mot beskattning.

Staden öppnade för många nya specialister. Ingen kan öppna en serviceverksamhet eller hantverkarbutik utan att ha hundratals tänkbara kunder i närheten. Kunskaps­inhämtningen, kreativiteten och yrkesskickligheten ökade också naturligt när folk från olika kulturer möttes i handelsstäder och korsbefruktade sina idéer.

Steg för steg byggde de upp den arbetsfördelning som kännetecknar alla städer med specialiserade hantverk, marknader och serveringar. En medelklass började växa fram.

Men det var först under den mogna industrialismen som efterfrågan på muskeljobb försvann i arbetslivet och den urgamla uppdelningen i manligt och kvinnligt helt tappade sin logik.

Synen på kvinnan har i grunden handlat om den ekonomiska arbetsfördelningen. Ju modernare ekonomi, desto mer jämställt samhälle blir logiken över generationerna. Att de snabbt omställda olje­ekonomierna i Mellanöstern ­hittills har vägrat att ge kvinnorna fulla rättigheter beror nog mer på kulturell tröghet än något annat.

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet

Alla Tjänstebilar

ANNONS