Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Storföretagsledarnas eviga högkonjunktur

2019-07-05 15:23
Ingen ekonomi växte så snabbt som Japans. Snabbtågen Shinkansen var långt före sin tid i snabbhet, komfort och säkerhet. Foto: Petr Svarc/imageBROKER/REX/TT

I  slutet av 1954 träffade Grängeschefen Erland Waldenström statens förhandlare på ett första möte. Den unge företagsledaren, tidigare framgångsrik skogskemist, var 43 år och hade just efterträtt sin far Martin Waldenström som chef för det stora gruvbolaget. Det var ganska vanligt i en patriarkalisk tid att söner följde direktörsfäder. ”Kände man fadern så kände man sonen.”

Förhandlingsturerna med staten blev mycket märkliga. Waldenström försökte ju hejda staten från att lösa in den andra hälften av LKAB för ett bra pris, flera gånger Grängesbolagets börsvärde. Det var den Lindmanska högerregeringen som 1905 hade stipulerat att inlösen skulle kunna ske i mitten av 1950-talet till för privatbolaget rättvisa villkor. Socialdemokraterna kunde inte gärna gå emot en sådan schemalagd ”socialisering” från högerhåll. 

Ytterligare en sak var Koreahaussen och att den svenska stålindustrin, ja hela basindustrin, redan var inne i en massiv utbyggnad. Det skulle inte skada med en del planekonomiska inslag i den expansionen, menade regeringsföreträdare. Staten kunde ju på ett helt annat sätt än aktieägarna i Gränges bygga ut förädlingen av rikedomarna i Norrbotten. Det olycksaliga stålprojektet i Luleå hade väckts upp trots att det var ovanligt olönsamt att transportera kol till Nordsverige.

Så staten löste in LKAB och Grängesledningen satt med drygt 900 miljoner kronor i likviditet, jämförbart med värdet på de flera större börsföretagen eller kontrollposter i hela topplistan. Waldenström och hans välutbildade direktörer började metodiskt satsa på att köpa företag efter företag i den tunga verkstadsindustrin och att bygga ut kapacitet i stålindustrin. 

Stålverket i Oxelösund – ett nytt valsverk, nytt stålverk och nytt koksverk – skulle invigas sommaren 1961. Grängesflottan byggdes ut så att den omfattade 37 fartyg, ett av landets största rederier. Järnmalmsbrytningen i gruvan vid Stråssa återupptogs efter att ha legat nere tre decennier. Ett glasföretag i Danmark, ett belgiskt stålverk, Bröderna Hedlund i Stockholm med tunga stålkonstruktioner, ett liknande företag i Västerås, Pulmax, Svenska Metalock, belgiska företaget Graver, svenska bruket Nyby och en stor gruvsatsning i Liberia. En monumental investering i en blivande krisbransch gjorde att landets rikaste företag var på väg mot konkurs.

Det är lätt att vara efterklok. En sak var ju både statliga och privata företagsägare eniga om. Efterfrågan på malm och stål kunde bara öka. Inget annat land byggde därför ut snabbare än Sverige och en del av förklaringen var alltså denna stora malmsocialisering.

Investeringsyran fortsatte att styra praktiskt taget vartenda svenskt basindustriföretag. Stora Kopparbergs bruksdisponent Håkan Abenius lät bygga ut stålkapaciteten i Domnarvet med en årstakt av ungefär 10 procent. Efter den senaste beslutade investeringen, en stor stålugn, skulle Domnarvet få en kapacitet på en halv miljon ton att jämföra med 200 000 ton före kriget. Det investerades också i snabbstål och hårdmetall i dotterbolaget Söderfors. 

Uddeholm i Värmland var ungefär lika stort som Stora Kopparberg. Nils Danielsen hade varit i farten några år. Styrelsen uppmanade vid flera tillfällen sin expansive vd att avgå, något som han vägrade göra. I stället gick han till motangrepp och lyckades 1949 på bolagsstämman byta ut hela den gamla styrelsen för att kunna gå vidare med sitt mäktiga utbyggnadsprogram. 

I Sandviken gjorde den tekniske inflytelserike chefen Carl Sebardt från ägarfamiljen en upprustning tidigt, låt vara att han misslyckats att få alla bruksdisponenter i Mellansverige att samarbeta i ett klokt samprojekt för de tyngre förädlingsleden. Sandviken drog på sig finansproblem av detta och Sebardt drog vidare till nämnda Oxelösundprojektet. En ny företagsledning i Sandviken lyckades etablera företaget både i kvalificerade stålprodukter och i hårdmetallsprodukter.

Även i Fagersta utbyggdes stålet så kraftigt att man släppte in Sandviken på hårdmetallområdet. Efter kriget kom en sjuårsplan där ståltillverkningen skulle ökas med 40 procent. Ett stort stålverk sattes i drift 1949, ett rörverk uppfördes i Fagersta, och ett bandvalsverk startades 1951.

Av skogsföretagen framstod den forna ”rishögen från Norrland” SCA som spektakulärt. Företaget hade visserligen mer skogsmark än Modo, Korsnäs, Stora Kopparberg och Uddeholm tillsammans, men skogen växer långsammare i Norrland och det handlade om en rad skilda dotterbolag med splittrad produktionsstruktur från 1800-talet. Det fanns väldiga resurser men de plottrades bort. Den nye vd:n Axel Enström var en långvägare i företaget. Nu började han en revolution och organiserade om företaget. Gamla verk moderniserades och ersattes med nya, och förädlingsgraden i företaget ökades när koncernledningen tog hela makten. Rationaliseringsarbetet fortsattes av hans efterträdare Eije Mossberg, och SCA blev landets intressantaste skogsbolag. 

Basindustrin i alla ära, men intressantast var ändå industrijättarna i en tid då världen skrek efter produkter och komponenter. Det mest etablerade av dem, SKF, stod på höjden av sin multinationella bana, knappast något företag i världen var så internationellt, även om de många politiska turerna under andra världskriget tärt på företagets renommé. Svårigheten blev efter kriget att styra självständiga nationella dotterbolag i Tyskland, USA, Frankrike och England som tillverkade praktiskt taget allt för sina hemmamarknader. Att företaget var en koloss på lerfötter började företagsledningen ana redan på 1950-talet, men det skulle behövas en kris på 1970-talet så att de radikala greppen kunde göras och företaget långsiktigt räddas. Tre japanska lågpriskonkurrenter tryckte på.

Mindre men formidabelt var Åtvidabergs Industrier. Detta företag skulle heller inte klara den japanska konkurrensen, men fortfarande var detta investerarnas favorit.

Facit, som det senare skulle heta, hade rötter ned i 1800-talet. Ur en konkurs 1922 hade nya Åtvidabergs Industrier rest sig med Elof Ericsson, en 35-årig smedson från Värmland. Han lät bredda verksamheten från möbler till räknemaskiner. De första dotterbolagen utomlands bildades och på 1930-talet släpptes världsnyheten, en räknemaskin med tangenter. Halda skrivmaskinsfabrik kom in i koncernen och breddade sortimentet. På 1940-talet köpte Åtvidaberg Original-Ohdner, som tillverkade multiplikations- och additionsmaskiner. Namnet Facit kom från en liten fabrik som Elof Ericsson fick ta över för betalning av en skuld. 

Den snabba mekaniseringen av allt kontorsarbete gjorde företaget mycket konsoliderat. Vinsterna var så stora att bolaget kunde finansiera expansionen med egna medel. ”Åtvidaberg har nu börjat konsolidera sin konsolidering”, skrev Affärsvärlden 1967 då aktiekursen stor i zenit.

Affärerna i Tändsticksbolaget hade gradvis sorterats upp och aktieägarna har efter en lång väntan fått utdelning. I mitten av 1950-talet arbetade cirka 30 000 personer i den stora tändstickskoncernen, som var anonym och rätt ointressant. En herrklubb i Indien hade spelat stor roll under överlevnadsåren. Tändstickor var ingen framtidsprodukt men värdena på kontor och fabriker var ansenliga. Vem skulle frigöra dessa resurser och styra om företaget?

LM Ericsson leddes av marknadsföraren Sven Ture Åberg i en stark expansion. Nu öppnades marknaderna i Italien och Frankrike för Ericsson-produkter, och man sålde serviceengagemangen i Italien och Mexiko för att koncentrera resurserna på tillverkning. Nya Ericsson-fabriker öppnades i Frankrike, Brasilien, Italien, Venezuela, Norge och Mexiko. I Sverige fyrfaldigas antalet anställda under den här epoken. Pågrund av det ansträngda arbetsmarknadsläget tvingades företaget splittra produktionsresurserna på en rad små orter med ett stort antal satellitverkstäder. En vice-vd vid namn Hans Werthén ledde det projektet.

Till den här lyckosamma fasen hörde att styrelseordförande Marcus Wallenberg lyckades lösa ut den amerikanske konkurrenten ITT:s stora aktieinnehav i företaget. Det skedde 1960, då företagets börsvärde ökat ett bra tag.

I gamla Atlas Diesel hade den civilingenjörsstyrda dieselverksamheten lagts ner och företaget koncentrerat sig på gymnasieingenjörernas produktion av lätta borr-utrustningar, en oglamorös sidogren. Maskinfolket fick bra kontakt med kunderna under den period då svenska företag öppnade gruvverksamhet i Kiruna och i Boliden, och när svenska anläggningsingenjörer sprängde dammar i Norrland.

Ett borrföretag som klarade den svenska graniten framstod oemotståndligt, särskilt som man hade fått ensamrätt på Sandvikens borrstänger. Den företagsledare som sett att förutsättningarna förändrats var Walter Wehtje, från cementfamiljen i Skåne.

Separator döptes om till Alfa-Laval. Unge civilekonomen Hans Stahle rensade i strukturerna och började en försiktig omorientering mot livsmedelsindustri. Alfa-Lavals affärsutveckling byggde på de tre grunduppfinningarna separatorn, värmeväxlaren och mjölkmaskinen. Separatorer separerade också dieselolja, i marina tillämpningar. Värmeväxlare användes i energisektorn och från mejerisektorn var steget till livsmedelsindustrin ganska kort. Eftersom allt var innestängt i storföretag var det logiskt att bredda. Många andra breddade också särskilt gamla kanonföretaget Bofors som satsade på allt från flaggstänger till bedövningsmedel. En annan mångsysslare var Aga.

”Aga liknade en indianby på det sättet att varje dåre blev en helig man”, skulle den redan nämnde superteknikern Hans Werthén säga senare om företagets teknikerstyrda kultur. Han skulle bli chef för Electrolux efter produktionsjobbet på LM Ericsson. Men på 1950-talet var han chef för Agas tv-utveckling.

Aga har vuxit och spridit sig i alla riktningar och de anställda fanns i elva länder i Västeuropa, åtta länder i Sydamerika, i USA, Kanada, Mexiko, Australien och Japan. Gasprodukterna fanns på alla ställen i Europa och Sydamerika, och fyrutrustning producerades i Sverige och England. Det var alltså, som framgått tidigare, ett av landets mest internationaliserade företag.

Det fanns två huvudgrupper av produkter, den första vargasprodukter, radiatorer, batterier och svetsprodukter. Här rådde en viss ordning och reda. Problemen låg i de medicinska och elektroniska divisionerna. Stora delar av Aga blödde men det var svårt att lokalisera exakt var de olika såren fanns. 

Ett tag ägde Separator Electrolux. Det var när grundaren Wenner-Gren kastat in handuken. Sveriges enda internationella konsumentföretag såldes vidare till Asea men kom ett tag i bakvatten. Fortsättningen skulle följa med Hans Werthén på 1970-talet. 

Det andra stora konsumentföretaget, Volvo, utvecklades under grundaren Assar Gabrielssons epok. Det såldes till och med Volvobilar på den amerikanska västkusten. Den europeiska marknaden var helt stängd med skyhöga tullar. Under den nye företagsledaren Gunnar Engellau växte Volvo till ett storföretag, låt vara att det inte blev särskilt internationellt. Volvo använde de investeringsfonder som regeringen ställde till förfogande för att klara expansionen. Belåningen ökar snabbare än det egna kapitalet kunde byggas upp. Eftersom Engellau klippte av de sista ägarbanden med SKF och integrerade karosstillverkningen från Separator blev Volvo ett eget maktcentrum i svenskt näringsliv.

År 1968 producerade Volvo 170 000 personvagnar om året, att jämföra med de 100 000 som Volvo producerade totalt under sina första 30 år. Det speglade Sveriges växande medelklass men också ett nytt exportföretag. Det var detta som gjorde att industriregissören Marcus ”Dodde” Wallenberg slog ihop Scania-Vabis lastbilar med Saabs flygplan och olönsamma personbilar 1968. En ny börsjätte.

Sverige var en riktigt bra testmarknad för elektronik och högförädlat livsmedel. Skada var bara den svenska regeringens tröga attityd till tv-reklam och färg-tv och de många regleringarna på livsmedelsområdet som gjorde att inget svenskt storföretag kunde växa upp inom dessa områden.

Synen på svensk byggindustri präglades i hög grad av bostadssektorn, ständigt i den politiska debattens fokus. Sverige hade knappast bostadsbrist, snarare alltför reglerad bostadsmarknad. När inga unga kunde hitta lediga lägenheter blev svaret det gigantiska miljonprogrammet.

Svenska byggare utvecklades till världsmästare på bergteknik och storskaligt elementbygge med stora projekt i infrastruktur. Lite som dagens Kina.

Nya storföretaget Skånska Cementgjuteriet bidrog till utvecklingen med metoder att förstärka tunnlar med sprutbetong och mycket annat. Dominant på cementmarknaden var Skånska Cement som konkurrerade med Gullhögen. Ifö i Bromölla med lättbetong var särnoterat på börsen, men hade samma ledning som Skånska Cement. De svenska byggbolagen hade redan ganska lång erfarenhet av projekt utomlands men den verksamheten vägde ännu inte tungt. 

Pionjär var Svenska Entreprenad AB som bildades 1933 för olika utlandsuppdrag. En rad svenska företag var engagerade som ägare då företaget återuppväcktes efter kriget innan Cementgjuteriet tog över. Cementgjuteriet blev internationellt och mycket framgångsrikt. 

En rad bolag nyintroducerades på börsen under 1960-talet, sådana som Hyltebruk, Asken, Mölnlycke, investmentbolaget Öresund, Algots, Götaverken, Ahlsell & Ågren, Trelleborg, Skånska Cementgjuteriet, Dagens Nyheter, Armerad Betong, med flera.

Så dynamiskt och samtidigt reglerat var det i svenskt näringsliv under de så kallade rekordåren.

***

Sovjet hade i mångas ögon kämpat på den goda sidan mot fascismen. Att stalinisterna i Sovjet och de nya maoisterna i Kina var grymma förtryckare som dödade oliktänkande människor var inget som slog igenom i media. Unga intellektuella i hela världen började ett långt och romantiskt förhållande med kommunismen. Det var lätt att känna frändskap med en rörelse som hade så klara och tydliga teoretiska linjer. Marknadsekonomin och demokratin var ju mer oklara till sin natur eftersom de framkommit under lång evolution. 

Men i medelklassens företagarvänliga USA utbröt kommunistskräck. Kina var i kommunisternas händer och i Korea utkämpades snart en kraftmätning med kommunister som förvisats till den norra delen. Det stora onda kom inte längre från höger, från fascismen eller nazismen, utan från världskommunismen. Man tyckte sig se en pandemi som kunde drabba intellektuella av alla slag, även nära, särskilt judar, ateister och homosexuella. Filmstaden Hollywood sågs av somliga som en smittohärd. En häxjakt med fängslanden och svartlistningar började. 

Den här dramatiska omkastningen i opinionen fick stor betydelse för världspolitiken. 

Det positiva blev att efterkrigsrevanschismen försvann, som genom ett trollslag. Tidigare fiender i Västtyskland och Japan blev USA:s bundsförvanter. De fick chansen att starta om med demokratisk förvaltning och generösa krediter i stället för ständiga förhandlingar om krigsskadestånd och olika brott begångna under världskriget. Undreninträffade när försoningspolitiken fungerade. 

Det negativa blev att världen gick in i en period av tyst kraftmätning mellan USA och Sovjet, det kalla kriget. Den sovjetiska kolonisationen av Östeuropa blev omöjlig att bryta upp. 

När andra världskriget slutade hade USA häpnadsväckande 60 procent av världens industrikapacitet. Den andelen skulle krympa till 25 procent på mindre än trettio år, inte för att den amerikanska ekonomin slutade växa utan för att återhämtningen var så stark i Västeuropa, Japan och Sovjet. 

De råvaruexporterande länderna fick tillgång till världsmarknaden på ett helt annat sätt när de byggde moderna hamnanläggningar, men de fick också se priserna falla i hårdare konkurrens.

Japan, som knappt hade några egna råvaror alls, kunde bygga upp en storskalig basindustri som blev konkurrenskraftig på exportmarknaden. Kol, olja och malm forslades till Japan från alla upptänkliga håll. Mellanöstern raffinerade inte sina produkter i samma utsträckning, råoljan pumpades bara i allt större tankfartyg för att förädlas i kundländerna. Därifrån gick sedan produkter som gasbensin, bensin, fotogen, dieselolja och asfalt vidare i mindre produkttanker. Fattiga shejkdömen hamnade i ett guldregn. 

I slutet av 1960-talet skulle japanerna fortfarande vara fattiga, men på ett annat sätt än ryssarna. Människor var välklädda och även om bostäderna var små framstod det mesta som prydligt och välskött. Äldre krumma och småväxta japaner i bomullsmantel (yukata) kontrasterade mot storväxta ungdomar i västerländska kläder. Medellängden steg dramatiskt mellan generationerna med mer protein i kosten, bland annat daglig skolmjölk i svensk tetraförpackning. Tetra Pak hade lyckats få makthavarna med på en fri utländsk etablering av dotterbolag.

Vart man än såg reste sig nya byggkranar. Små bilar, som ofta kördes av ungdomar, skapade trängsel. Restaurangerna visade en mångfald som överträffade Europas, mat i alla prisklasser från billiga nudelsoppor till dyraste och möraste kobebiff. Varuhusens mångfald påminde om USA:s. Hemma hos nästan varje japan fanns redan en färg-tv och olika vitvaror, även om dagvattendiken och slamsugningsbilar påminde om att riktiga VVS-system fortfarande saknades på många håll.

Snabbtågslinjen Shinkansen mellan Tokyo och Osaka var ett tekniskt mirakel, aldrig en olycka eller försening, en resekomfort som överträffade passagerarflygets. Trängseln på Tokyos många järnvägsstationer var obeskrivlig, men utan att vara aggressiv.

Miljöförstöringen blev samtidigt allvarlig. Redan det första andetaget på flygplatsen Haneda smakade en blandning av kolrök och petrokemi. Det var omöjligt att se det heliga Fujiberget från Tokyo annat än enstaka klara dagar på vintern. Men debatten var öppen och ny teknik på väg.

Västtysklands stora återhämtning efter andra världskriget kom att kallas Wirt-shaftswunder, ”ekonomiska undret”, en industriell expansion som förde en krigshärjad ekonomi upp till världstoppen igen på mindre än två decennier. Under de första ockupationsåren monterade de allierade styrkorna i stort sett ned den tyska kol- och stålindustrin. Segrarmakterna konfiskerade också i stort sett de tyska patentlagren och forskningen i Västtyskland stod stilla i flera år, eftersom det inte lönade sig att ta fram fri teknik för konkurrenter i Storbritannien och USA. Men från och med 1948 fick Västtyskland sin egen valuta och åter herravälde över sitt näringsliv. Uppbyggnaden kunde börja i en snabb takt. Framför allt fanns det ett stort överskott på kvalificerad arbetskraft och tolerans för att sparande gick till investeringar snarare än konsumtion. 

Den amerikanska Marshallhjälpen betydde mycket. Men att förse de 150 000 amerikanska soldaterna i landet med förnödenheter var nog ännu viktigare för näringslivet. Västtyskland kunde återerövra sin gamla roll som Europas exportnation, något som symboliserades av den tidigare nazistiska symbolen Volkswagen. Här liksom i Österrike startades tillverkande familjeföretag som inriktade sig på internationella nischmarknader, ”Mittelstand”.

I Österrike tyngde dock förstatligandet av de stora företagen, som de allierade var med om att genomföra.

Italien drogs med av den internationella efterfrågan. Ekonomin växte med närmare 6 procent om året mellan 1951 och 1963 – vilket endast överträffades av Japan och Västtyskland. Verkstadsindustrin spelade en framträdande roll. En tid med vespor, långfilmer, världsschlagers och designade tvättmaskiner har fortfarande ett skimmer över sig för italienska väljare.

Frankrike gick in i ”Les Trentes Glorieuse”, trettio år av tillväxt med 5 procent om året. Efter den tidigare svaga befolkningstillväxten tog barnafödandet fart, vilket räckte för att kompensera för längre utbildningstider. Den provisoriska regeringen under general de Gaulle med kommunister, socialister och ”gaullister” nationaliserade energi, flygtransport, detaljbanker, försäkringsbolag och vissa större industriföretag, samtidigt som man skapade socialförsäkringar och arbetarråd. Precis som i en planekonomi sjösatte regeringen femårsplaner, med Jean Monnet som eldsjäl. Ganska olika riktningar i Västtyskland och Frankrike alltså.

Storbritannien var ingen ekonomisk ledarnation längre. Den nya Labourregeringen fortsatte att inrätta sin ekonomi för imperiet, med ett särskilt ”sterlingblock” inom vilket kapital och varor rörde sig fritt. Det gjorde att industrin, som inte blev lika utsatt för konkurrens, släpade efter. I likhet med fransmännen drev Labourpartiet ett program där nationaliseringar av industrier och statlig styrning skulle få fredsekonomin att blomstra. Särskilt viktigt var det att få fart på kolgruvorna, som jämfört med år 1890 stod på 20 procents sämre produktivitetsnivå. Under kriget hade situationen försämrats.

Den nya politiken fungerade dåligt. Brittisk ekonomi hängde inte med när krigsdrabbade länder attackerade med både ny utrustning och lägre löner. Europas sjuke man hade Turkiet kallats på 1800-talet, nu var det Storbritanniens tur att bära detta öknamn.

Om Sovjets och Kinas planekonomier behöver i dag inte ordas så mycket. Visserligen var Stalins efterträdare Nikita Chrusjtjov säker på att Sovjet skulle växa ikapp men övergången från tunga industriinvesteringar till konsumtionssamhälle var inget som hans centralstyre kunde klara av. 

Kinas Mao Zedong försökte attackera Sovjets problem med en hemkokt modell, ”folkkommuner”, det vill säga lokala industriföretag och jordbrukskollektiv i förening, skulle ta ”det stora språnget” för att få loss resurser till Kinas fabriker, kraftverk, järnvägar och kanoner. Människor byggde dammar, grävde kanaler, planterade skog och tillverkade stål med primitiva metoder. En ny människa skulle utvecklas. Hela folkets liv skulle organiseras om.

Men Kina föll mitt i sitt språng när tiotals miljoner människor drabbades av svältdöd. Förskönad statistik låg till grund för de ökade skatteuttag som genomfördes med hårda metoder, bönderna fick behålla för litet för att kunna överleva. Det lilla som blev kvar förstördes sedan i Maos kulturrevolution, en ny präriebrand över Kina avsedd att svepa undan motståndarna och förändra hela folkets tänkande. Miljontals unga radikala ungdomar från storstäderna höll massmöten och fick rätt att åka gratis med tåg runt landet för att sprida en fönumstig röd pocketbok med den store rorsmannens tankar innan de förpassades till landsbygden för omskolning genom fysiskt arbete. 

Det gamla Kina blev rensat, allt från godsägare och köpmän till västerländskt sinnade intellektuella. Ekonomin var tillbaka på medeltida nivå och utbildningen slagen i spillror. En kuvad befolkning önskade mest lugn och ro efter ordförande Maos död.

***

I Sverige blev det trots allt fredliga år i politiken. Statsminister Tage Erlander bildade 1951 en ny koalitionsregering med den pragmatiske politikern Gunnar Hedlund i bondeförbundet. Den koalitionen höll till 1957, då den stora stridsfrågan om ATP aktualiserades. En ännu hetare strid blev det om införandet av omsättningsskatt 1959, motiverad med att den offentliga sektorn behövde byggas ut.

År 1949 valde regeringen att devalvera kronan för att stärka exportindustrin och stävja importen. Samtidigt knöts kronan till Bretton Woods-systemet. Förändringen kom alltså vid en olycklig tidpunkt. Devalveringsvinster dolde sedan underliggande problem vilket bidrog till att 1950-talets Sverige i många avseenden blev borgfredens tid.

Det går heller inte att komma ifrån intrycket att de privatägda svenska storföretagen byråkratiserades i en tid då efterfrågan på deras produkter ökade år efter år. Långtidsplanering blev på modet. Alla trender pekade ju framåt och uppåt.

På aktiebörsen i Stockholm gick kurserna upp och ner men ett ganska litet intresse ägnades åt detta. På marknaden fanns inga pengar att få. Man talade om en ”kapitalism utan ägare” eller om direktörer som var ”funktionssocialiserade”. 

Det kallades ”blandekonomi” när staten och storföretag i samarbete attackerade framtidsområden. Den enskilde företagaren var däremot en närmast misstrodd person.

Kriget hade koncentrerat utvecklingssatsningarna åt vissa håll. I Sverige blev jetflyg, kärnkraft och kemikrackrar inget för nya företagare utan kapital.

Entreprenörerna levde ett farligt liv med problem att skaffa riskkapital och att överföra företag mellan generationer. En skattemässig ”substansvärdering” av företagare gjorde små privata företag till högskattebetalare i jämförelse med de stora börsnoterade företagen som i praktiken inte betalade skatt på annat än sina utdelningar. Inte så konstigt att nya företag bildades i branscher med små kapitalbehov, till exempel Ikea och H&M.

År 1965 nådde Sverige den relativa toppen som industrination. Det lilla landet i norr stod för 2,4 procent av världshandeln och hade den högsta industrisysselsättningen relativt sett i världen. Sysselsättningen i Sveriges privatägda företag var totalt fler än 3 100 000, en nivå som därefter aldrig nåtts.

Detta framstår i dag som arbetarnas skördetid. På 13 år fram till år 1960 hade reallönerna fördubblats för dessa. Tjänstemännens löner hade under samma tid bara ökat med 50 procent. Det speglade en epok då nya metoder i produktionen lyfte lönsamheten och betalförmågan i storföretagen. Vanliga familjer fick wc, tv och Volvo PV.

Efter mitten av 1950-talet började en ny socialdemokratisk ideologi formas. Den handlade inte om socialisering utan snarare om det ”starka samhället”. Den handlade ytterst om demokratin som princip även i ekonomin. 

År 1960 hade inte den offentliga andelen och utgifterna ännu nått en tredjedel av BNP. De var betydligt större i till exempel Tyskland. Men detta var ju bara början.

I slutet av 1960-talet var också festen slut. En allt högre inflation i Sverige gröpte ur företagens konkurrenskraft och soliditet. En allt större del av BNP-ökningarna kom från olika statliga investeringar. Det svenska självförtroendet hade växt i takt med alla delegationer som anlänt till huvudstaden för att studera hur man bygger en industriell mönsterstat. Det fanns varnande röster men få lyssnade på dem. l

Ronald Fagerfjäll

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom