Vågar vi spela andra halvlek?

När tecknen på en global ekonomisk avmattning har blivit allt tydligare har också diskussionen om hur den ska bekämpas blivit allt livligare. Penningpolitiken kämpar på, i den mån det finns någon penningpolitisk ammunition kvar, och där det är tomt i patronbältet höjs nu i stället rösterna för finanspolitisk stimulans. Detta berörde jag delvis i min senaste krönika. Sedan dess har såväl den amerikanska centralbanken Fed som ECB sänkt styrräntorna. Men, förutom i USA:s fall, börjar nu räntorna ta slut. Däremot fortsätter man med sina obligationsköp. Nu höjs röster om att obligationsköpen är kontraproduktiva, att de gör mer skada än nytta om de får fortsätta.

En mängd prominenta tidigare centralbankschefer i Europa gav uttryck för detta i en skrivelse för ett par veckor sedan. Man menar att obligationsköpen skapar finansiella bubblor och därmed ökar riskerna i det finansiella systemet, ökar det finansiella sparandet (tvärtemot vad man vill), försämrar lönsamheten för banker samt lockar till oaktsamhet vad avser statsfinanserna hos länder med löpande budgetunderskott. Vid ECB:s senaste penningpolitiska möte hade nio av 25 medlemmar i styrelsen invändningar mot de fortsatta obligationsköpen. Och vissa centralbanker har också börjat agera. Den japanska centralbanken BOJ ska köpa färre obligationer med långa löptider och fler med korta löptider för att göra avkastningskurvan brantare – vilket, allt annat lika, leder till förbättrad lönsamhet hos banker. Fed-chefen Powell betonade nyligen noga att de amerikanska obligationsköpen inte är att betrakta som penningpolitisk stimulans utan endast görs för att säkerställa likviditeten i det amerikanska banksystemet som nyligen drabbats av störningar. Är vi på väg emot slutet av en tio-årig period av obligationsköp från centralbankerna? Jag skulle önska det, men är tveksam till att modet finns.