Aktivare roll

På 1970- och 1980-talen var bilden av de prestigefyllda investmentbankerna ofta identisk med bilden av några få personer med nära nog kultstatus, som ensamma drog in stora vinster till bankirfirmorna, som de kallades på den tiden.

Stjärnor finns det fortfarande i denna personberoende bransch, men utrymmet för soloåkningar har säkert minskat. Utan att förringa betydelsen av individuella insatser betyder lagarbetet mycket mer i dag. Personliga relationer och nätverk är fortfarande viktiga förutsättningar för framgång, men det räcker inte med det.

Specialistarmé

Nej, investmentbankerna får knappast de stora flödena enbart på goda relationer. Det krävs också stora resurser. För att få de fetaste mandaten, till exempel uppdraget att föra Telia till börsen, eller att genomföra komplicerade företagsaffärer, krävs att investmentbanken kan ställa upp med en hel liten armé av personer med specialistkompetens och dessutom att den kan ge aktierna en vid spridning. Det stänger i praktiken ute de mindre firmorna.

Det som hänt, inte minst under 1990-talet, är att branschen har professionaliserats och internationaliserats. Från att ursprungligen ha varit huvudsakligen mäklarföretag har ledande nordiska firmor som Alfred Berg, Carnegie och Enskilda Securities utvecklats till fullfjädrade regionala investmentbanker, som, enligt vad de säger själva, håller internationell klass. Det har varit en nödvändig utveckling, dels därför att de stora internationella investmentbankerna konkurrerar om delvis samma kunder, dels därför att även kunderna har blivit mer krävande.

Strategiskt stöd

Analysverksamheten har fått en allt viktigare roll, där Alfred Berg var pionjären. Analyserna har blivit strategiska och något som stöder både mäkleriet och den växande och mycket lönsamma corporate finance-verksamheten. Analyser ska inte bara generera aktieaffärer utan också kunna leda till nya uppdrag att hantera börsintroduktioner eller företagsförvärv. Det är så det är tänkt.

Alltid när ett företag lägger ett bud på ett annat så finns det minst en investmentbank i bakgrunden som rådgivare. Men det är en roll som inte alltid spelas så passivt som det kan låta. Även om de inte skyltar med det utåt, kan det mycket väl vara investmentbanken som har varit idégivare till hela affären.

I dag arbetar firmorna med ganska väldefinierade processer från marknadsföring till genomförande av uppdrag, man kan tala om en industrialisering. Det har skett samtidigt som branschen expanderat mycket kraftigt. Carnegie, exempelvis, har mer än fördubblat antalet anställda på fem år, från 300 till 700 personer.

Tillväxten gör att det ständigt pågår en jakt på nya högt kompetenta medarbetare. Numera är det vanligt att investmentbankerna lockar till sig personer från andra industrisektorer för att förstärka kompetensen i viktiga branscher. Det är ingen ovanlighet med till exempel läkemedelsanalytiker som har medicinsk eller farmaceutisk utbildning.

Detta är nu ingen tillfällighet. Kompetens är och förblir investmentbankernas största tillgång. Inte så konstigt då att bonusutbetalningarna blir jättelika när det har gått bra för firmorna, som i fjol. Ägarna måste helt enkelt dela med sig av vinsten till nyckelpersonalen, sådant är konkurrensläget.

Gungor och karusell

Priset på tjänsterna gentemot kund, i varje fall vad gäller corp-affärerna, är knappast det avgörande konkurrensmedlet. Däremot har det länge funnits en klar prispress i aktiehandeln och med e-handelns snabba expansion riskerar trycket att öka ytterligare på courtaget.

Skillnaden är att aktieaffärer är frekventa, köp- och säljbeslut fattas ibland flera gånger om dagen, och är därmed ofta ganska odramatiska. Det finns också många konkurrerande leverantörer. Corp-affärerna, till exempel företagsförvärv, är däremot som regel stora och så betydelsefulla händelser för kunden, att det kan gälla företagets hela framtid.

Prisokänsligt

Det gör, säger man i branschen, att det framstår som viktigare för kunden att det är rätt lösning än att det är den absolut billigaste. Men säkert finns också risken för att kunderna alltför lätt låter sig imponeras av de pålästa specialisterna från de prestigefyllda investmentbankerna.

När det gäller corp-affärerna kan man också konstatera att branschen har oligopolistiska drag, vilket inte heller brukar främja prispress. Det är alldeles uppenbart att det har skett en klar koncentration, både om man ser till den globala marknaden och den regionala nordiska marknaden. I båda fallen är det tre firmor som dominerar med några få ytterligare som aspirerar på att komma in i A-laget. I Norden utgörs detta A-lag av Enskilda, Alfred Berg och Carnegie.

Det är svårt för utmanarna att slå sig in i toppskiktet. Det kräver väldiga investeringar, inte minst i sådant som inte syns i balansräkningen, till exempel bonussystem, erfarenhet och renommé. Och det krävs givetvis dyr personal. Att köpa sig storlek genom förvärv har visat sig vara svårt.

Detta är ett område där storleken faktiskt har betydelse, eftersom det krävs kritisk massa för att firman skall kunna hålla den heltäckande service med all den kompetens som krävs. Det gör att de som finns i toppskiktet kan hamna i en positiv spiral, medan de mindre firmorna riskerar att få känna av motsatsen.