Alliansens arkitekter

Moderaternas Anders Borg slog sig ner på sin nötta pinnstol vid det runda träbordet på sitt kontor vid Mynttorget i Gamla Stan i Stockholm – hans rygg klarade inte av den blå soffan och de två matchande fåtöljerna.

Lugnt delade han ut pappersbuntar med kurvor och diagram, OECD-rapporter och statistik till folkpartiets Helena Dyrssen, centerns Anna-Karin Alterå och kristdemokraternas Jakob Forssmed. Alla tre stabschefer för sina respektive partier. Själv var Anders Borg förutom stabschef även kanslichef och chefekonom.

Nu, våren 2006, skulle den lilla preparandgruppen gå igenom ännu en fråga för att utforma alliansens politik. Kvartetten stod maktmässigt precis under partiledarna och hade till uppgift att överbrygga alla olikheter före valet så att partiledarna lätt skulle kunna komma överens. De fyra skulle också förbereda partiledarnas utspel, som så småningom skulle bli 15 stycken.

– Beslut ska bygga på forskning, säger Anders Borg i efterhand och förklarar därmed sin förkärlek för rapporter.

Men centerns Anna-Karin Alterå intresserade sig inte så mycket för Anders Borgs tabeller, i stället ville hon utgå från sin magkänsla. Den 31-årige Jakob Forssmed, som i det liberala magasinet Neo har kallats “Norra Europas skarpaste kristdemokrat”, följde som vanligt tyst med i samtalet innan han kom med sina värderingar. Samtidigt drev den resultatinriktade Helena Dyrssen på för att hitta en lösning.

Erfarenhetsmässigt var Helena Dyrssen och Anders Borg tyngst. De sägs ha ett närmast fotografiskt minne av vad som hände i regeringskansliet under regeringen Bildt 1991-1994 då de båda en period satt i statsrådsberedningen och förhandlade med varandra om den gemensamma politiken i timmar varje dag.

Men var det någon i den blå soffgruppen som inte gav sig förrän en kompromiss nåddes var det centerns Anna-Karin Alterå.

– Allt vi har företagit oss har vi kommit i mål med, säger hon om kvartetten.

Våren 2006 var de redan en sammansvetsad grupp. Efter dagar och nätter av diskussioner, mackor, kaffe, frustration och skratt vågade de lita på varandra.

– Ibland känns det som om man har suttit mer i Anders Borgs rum än i sitt eget, säger Jakob Forssmed, som tidigare var ordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet, KDU.

Anders Borg hade det största rummet – ett hörnrum med utsikt över Helgeandsholmen, Stallkanalen och slottet – och moderaterna hade den största partiapparaten och kunde därmed lättast ta fram beräkningsunderlag.

För kvartetten har jobbat med tunga frågor. Trots att gruppen har förberett partiledarnas utspel, till exempel om familjepolitiken, har de fyra inte varit spinndoktorer som har lagt upp valtaktik, enligt Helena Dyrssen. Om frågan föll här skulle partiledarna få reda upp den – eller fälla alliansen.

– Vi har jobbat med sakpolitik. Vi har hjälpt partiledarna med att ta fram ett valmanifest.

Alla betonar de allvaret med jobbet, även om de utseendemässigt kan misstas för en popgrupp: Anders Borg med sitt bakåtkammade svarta hår i hästsvans, Jakob Forssmed med sin ljusa hårman, vanligtvis stylad rakt uppåt i någon slags taggig tuppkam, Anna-Karin Alterå i rött hårrufs och Helena Dyrssen i blonda självlockar.

Egentligen var det en slump att alliansen startade just hösten 2004. Visserligen hade Svenska Dagbladets ledarskribent PJ Anders Linder redan i juni 2004 manat de fyra borgerliga partierna att bilda en allians. Och under sommaren 2004 hade partiledarna talat om att borgerligheten behövde samla sig. Centerledaren Maud Olofsson slängde också ur sig offentligt att de andra tre var välkomna hem till henne i Västerbotten. De kunde väl bada badtunna, sa hon, fast det var grannarna, inte hon själv, som hade en.

Då fanns ingen plan, inget pr-jippo hemma i Maud Olofssons Högfors var planerat. Centerledaren hade tänkt att partiledarna kunde resonera i lugn och ro långt borta från all uppmärksamhet. Men nu hakade medierna på. Och när Maud Olofsson låg i sängen utan att kunna somna en sen kväll bestämde hon sig för att verkligen bjuda hem de övriga den 30 augusti 2004 – något som resten av familjen tyckte var måttligt roligt.

Plötsligt var mötet allvar och partiledarna började var för sig fundera på vad som krävdes för att ge sig i kast med det som tidigare varit borgerlighetens svagheter – att komma överens och hålla ihop.

Fredrik Reinfeldt skrev ett brev till de övriga tre där han skissade på ett valsamarbete.

Samtidigt kändes statsminister Göran Persson trött, han hade då varit statsminister i åtta år och socialdemokraterna hade regerat i minoritet i tio år. De två åren efter valet 2002 hade inte mycket hänt, Göran Persson hade varit bakbunden av Lars Ohlys vänsterparti samt Maria Wetterstrands och Peter Erikssons miljöparti.

De borgerliga förstod dock att även om Göran Persson sackade höll en socialdemokratisk regering på att bli norm, Sverige höll på att bli en enpartistat. Socialdemokraterna hade haft makten 63 av de senaste 72 åren.

I Högfors blev det ingen badtunna, men väl trädplantering och glatt umgänge vilket blev början till Allians för Sverige. Partiledarna gjorde en tidtabell och insåg att de behövde de två åren fram till valet för att kunna leverera ett gemensamt valmanifest.

De kom fram till att alla partier skulle få vinna på alliansen, alla skulle bidra och att de skulle vara ungefär jämbördiga i arbetet. Nyckeln var Fredrik Reinfeldts nydaning av moderaterna.

– Moderaterna har slutat vara ett parti långt ute till höger och gått in mot mitten medan centern har gått till höger. Allihop har samlats närmare samma punkt, vilket har stärkt trovärdigheten för det alternativet, säger valforskaren Sören Holmberg.

I Högfors bestämde sig partiledarna för att sätta allt på ett kort – att vinna valet på en gemensam plattform där i princip allt skulle vara uppgjort i förväg.

– Det är lantmannapartiet som återuppstår. Det var det partiet som byggde välfärden på 1800-talet med Göta Kanal, stambanan, näringsfrihet, säger statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.

I Västerbotten enades partiledarna också om att inrätta sex arbetsgrupper bestående av en representant från varje parti och en tjänsteman per parti. Tre områden blev över, miljö, jämställdhet och integration. Där blev det seminarier i stället.

Dessutom inrättade partiledarna en äntringsstyrka, ledd av folkpartiets Helena Dyrssen. Var det någon som kunde leverera resultat så var det hon. Efter regeringen Bildt hade hon arbetat i näringslivet som informationschef, först på TV4 och sedan på försäkringsbolaget If. Nu var hon tillbaka i hetluften.

Den här gången skulle det inte bli som 1976 när de borgerliga vann valet och sedan inte ens visste vägen till konseljsalen i slottet där de skulle få kungens slutgiltiga godkännande, vilket beskrivs i boken Kompromissernas koalition av Kai Hammerich.

Helena Dyrssen skulle förbereda själva maktövertagandet som skulle följa om alliansen vann valet. Hur skulle samarbetskansliet se ut? Vilka skulle bli ministrar?

Men vissa socialdemokrater himlade med ögonen. Vilken miss av borgarna att börja två år före valet, det var alldeles för tidigt. Men den tidiga starten var en av nycklarna till framgång.

– I och med att alliansen började så tidigt har den förmått sätta en verklighetsbild och det är annars socialdemokraternas paradgren, säger Anders Lindberg, partner på kommunikationsfirman JKL.

Plötsligt var det alliansen som satte agendan med sitt jobbtema.

Efter Högfors hände saker slag i slag. Redan under hösten 2004 enades de fyra borgerliga partierna för första gången om ett gemensamt förhållningssätt till försvars- och säkerhetspolitiken.

Och medan arbetsgrupperna jobbade var partiledarna ute och visade upp sig tillsammans. Borta var andan från valet 1976 då folkpartiledaren Per Ahlmark, enligt Kai Hammerichs bok, länge vägrade att ställa upp på en gemensam intervju och bild tillsammans med centerledaren Thorbjörn Fälldin och moderatledaren Gösta Bohman.

Den första turnén var en tågresa mellan Stockholm och Göteborg i maj 2005. Partiledarnas glada ansikten var uppklistrade på tåget och medierna hängde på.

Det var inför den turnén som preparandgruppen på allvar möttes och det var nu partiledarna slog fast att det här skulle bli deras förberedelsegrupp.

– Ett skäl till att alliansen har kunnat komma så långt i sitt samarbete är att partiledarna har drivit knäckfrågor i sina diskussioner. Mycket annat har varit löst när det har kommit till dem, säger Anna-Karin Alterå.

I Högfors hade partiledarna bestämt att de skulle träffas hos kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund i Bankeryd i Småland ett år senare. Även inför det här mötet skrev Fredrik Reinfeldt ett långt brev med omfattande promemorior till sina partiledarkollegor.

I Bankeryd den 30 augusti 2005, på ettårsdagen av Högforsmötet, slogs mycket av alliansens politik fast.

– Det var den största ekonomisk-politiska överenskommelse som partier i opposition gjort i Sverige, säger Jakob Forssmed.

Tisdagen den 22 augusti 2006 var det så dags att förhandla om valmanifestet och partiledarna satt hela natten på hotell Blå Blom vid den nedlagda porslinsfabriken i Gustavsberg på Värmdö utanför Stockholm. Preparandgruppen hade sett till att det fanns klara alternativ att välja mellan.

Inför valet var det endast biståndet och infrastrukturen som partierna inte hade enats om.

Allt såg lysande ut. Opinionssiffrorna som alltid brukade dala inför valen, stod sig. Det stod klart att det skulle bli ett jämnt val.

– Det är slut på den borgerliga kannibalismen. I alla andra slutdebatter inför val har alltid någon borgerlig partiledare passat på att trycka till någon annan, i stället har alliansen ägnat tiden åt att banka på regeringen, säger den liberale debattören Johan Norberg.

Men när avslöjandet av folkpartiets dataintrång hos socialdemokraterna briserade den 4 september fick de borgerliga se nackdelen med alliansen.

– När de är så oerhört tätt sammanknutna spiller ett partis skandaler över på de andra. Valarbetare från de andras partier tog det som en hård smäll mot sig också och lite luft gick ur segertåget, säger Johan Norberg.

När Affärsvärlden besökte Anders Borg tre dagar före valet verkade han irriterad över frågan varför partierna inte hade en gemensam lista eller en gemensam valvaka. Han sa sig inte ens veta var de andra skulle ha sina valvakor.

Och på valvakorna syntes skillnaderna. Medan elegant klädda moderater stod och tittade rakt fram mot två enorma bildskärmar som visade SVT och TV4, rörde sig centerpartisterna decentraliserat runt ett antal mindre skärmar i en stimmig lokal där ett instrumentalband överröstade teverösterna och barnen sprang ut ur barnrummet med ballonger.

De enhetliga kristdemokraterna satt ner vid bord med vita dukar medan folkpartisterna var mest mångkulturella och samlades sittande och stående runt ett antal skärmar.

Men när valresultatet väl var klart tömdes centerns, folkpartiets och kristdemokraternas valvakor och anhängarna samlades hos moderaterna på Nalen. De politiska skillnaderna drunknade i segerjublet.