Anderssonskans kall?

En budget är inte bara en budget. En budget är också en berättelse. Vilket samhälle eftersträvas? Vilken är färdplanen för att komma dit, och vilka är färdkamraterna?

Att det där med färdkamraterna inte är alldeles enkelt, sammanfattas fyndigt av Dagens Nyheter under rubriken ”Ett bröllop och fyra begravningar”.

Bröllopet, det vill säga S-MP-regeringen, är mer resonemangsparti än Hollywoodromantik. Inte minst för en tillväxtorienterad och marknadsliberal socialdemokrat som finansminister Magdalena Andersson – ekonomutbildad på näringslivets plantskola Handelshögskolan och politikutbildad i Göran Perssons superpragmatiska regeringskansli – måste det skava ordentligt att prata pengar med ett parti som bildades på själva idén att det där med pengar är överskattat. Och i den andan presterar den ena lika humanistiska som orealistiska idén efter den andra. Skolminister Gustav Fridolin står för det senaste exemplet, med sitt utspel om att fattiga EU-migranters barn ska erbjudas plats i svensk skola.

Bröllopet stördes för övrigt av en argt stampande tredje part i kyrkporten, Jonas Sjöstedts Vänsterpartiet. Här är inställningen till pengar förvisso mer positiv än hos MP – men då främst andras pengar.

De fyra begravningarna anspelar på infrastruktursatsningar (Förbifart Stockholm, Bromma flygplats), energin (framför allt kärnkraften), miljöskatter och välfärdsvinsterna. Stora frågor som begravts i utredningar.

Den viktiga skiljelinjen går ju här inte mellan blocken, utom inom de rödgröna. På ena sidan V och MP. På andra sidan socialdemokratin med sin traditionella inriktning på tillväxt, jobbskapande och att ge åt kapitalisterna vad kapitalisterna vill ha (såväl vinster som vägar). Ladan är tom, säger Magdalena Andersson. Nu ska hon alltså försöka fylla den tillsammans med kamrater som vill ha kortare arbetsdag, högre bidrag och dyrare transporter. Inte lätt få ihop den ekvationen.

Men som man bäddar får man ligga. Under 1980- och 90-talen pågick inom Socialdemokraterna en ofta intensiv interndiskussion om hur de gamla målen – jämlikhet, full sysselsättning, människors inre växt – skulle uppnås i en mer komplex, globaliserad och svårstyrd värld. Fanns det mer moderna, ändamålsenliga medel?

Det var en tid av omprövning, ja, ibland slakt av heliga kor. Ett exempel: I antologin (S) 2000 (utgiven 1998) skrev en då 31-årig Magdalena Andersson att det gick att misstänka att reglerna för fast anställning är så begränsande för arbetsgivare att de hellre projektanställer. ”Är det så att Las håller på att avskaffa sig själv?”, skrev hon.

Men den interna debattlustan slocknade ut. En relativt framgångsrik men allt tröttare statsminister Göran Persson låg som en våt filt över nya idéer och kraftfält. Det är därför lika trist som logiskt att man 16 år senare i Magdalena Anderssons egen budget inte ser några som helst spår av de strategier hon en gång efterlyste. Socialdemokratin hade ju slutat tänka nytt.

Överhuvudtaget är det svårt att urskilja såväl hennes som Stefan Löfvens signatur i budgeten. Men det beror alltså inte på att partivänstern segrat utan på den parlamentariska situationen. Jonas Sjöstedt håller regeringen som gisslan och kan skratta hela vägen till drängkammaren.

Kvar står den gamla arsenalen: Volymökningar i utbildningen. Ams-politik. Bidragsskvättar hit och dit. Högre skatt på höga inkomster. Oförmågan att prioritera: till exempel ska högskolorna ”byggas ut” och samtidigt få ”högre kvalitet”.

I ett resonemangsparti får man vara tålig och inte kräva för mycket. Men fyra år till av det här…? Vore jag Magdalena Anderssons äktenskapsrådgivare skulle jag inte tveka: dra i gång en stor skattereform!

Inget kan bättre väcka en finansministers livsandar.

Är andra paranoida?

Jihadister mördar araber och kurder, men när de kommer åt lika glatt även oss i väst: Ottawa, Bryssel, London… I andra länder är debatten intensiv om hur inflödet av potentiella jihadister ska stoppas. Men här är det tyst, trots många tusen flyktingar per år vi inte säkert vet identiteten på. Är de andra paranoida? Eller vi naiva? Är det stämplarna rasism och islamofobi som lägger locket på?

Eller är vi alltför upptagna med att jaga ubåtar?