Antirasismens pyrrhusseger

Alla samhällen håller sig med över­ideologier och åsiktstabun. Alltså sådant man absolut måste tycka och annat som man måste ta avstånd från. I diktaturer hotas dissidenten av förföljelse och fängelse, men de effektivaste överideologierna verkar utan att synas; medborgarna anammar dem motståndslöst. Makten hotar ingen, men får oss ändå att göra sina tankar till våra egna. Alla amerikanska politiker bekänner sig till Gud. I Sverige helighöll vi länge neutraliteten.

I dagens Sverige har överideologin kommit att bli antirasismen.

Mycket gott finns att säga om detta. Negativ särbehandling på grund av etnicitet ska självklart bekämpas. Fast ibland går det överstyr. Som den förträngning både myndigheter och media tycks ha ägnat sig åt efter de organiserade sexattacker mot kvinnor och flickor, taharrush, i bland annat Köln och på en festival i Stockholm. Denna frånvaro av kritik är i sig nedvärderande; så bemöts inte en jämlik.

I den svenska antirasismen ingår även förringandet av den egna kulturen. Sålunda förkunnade till exempel Fredrik Reinfeldt 2006 att ”ursvenskt är bara barbariet, resten av utvecklingen har kommit utifrån”. Och maktrivalen Mona Sahlin klämde i en intervju 2002 till med att ”många svenskar är avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.” Men kan vi verkligen kräva integration av invandrarna när landet de ska integreras i är så bottenlöst dåligt?

Ett stort problem med denna antirasism är att den har blivit monolitisk. Arm i arm går de, nyliberaler och antikapitalister, socialliberaler och miljömuppar, näringslivsföreträdare och gråsossar, feminister och kristdemokrater. Och – som det visat sig – även poliser och publicister.

Att fånga skurkar och förebygga brott – det medborgarna tror att polisen är till för – är numera underställt dogmen antirasism. Och, som Svenska Dagbladet påvisat, så avstår såväl polis som media ofta från att ge vederhäftiga signalement på efterlysta brottslingar för att inte röja etniciteten.

Ni anar nu också varför kriminologerna inte längre får forska på etniska skillnader i brottslighet. Varför en medieprofil som Alex Schulman rasiststämplar dem som vill lägga pengar på flyktingläger, där hjälpen är effektiv, i stället för på dyr och godtycklig flyktingmottagning. Eller varför all ideologikritik sjukdomsförklaras med diagnosen ”islamofobi” och feminister har så svårt att prata om kvinnoförtryck bland invandrare. Skälet stavas antirasism.

När första, andra, tredje och fjärde statsmakten springer åt samma håll omöjliggörs ansvarsutkrävande. Om alla är skyldiga är ingen skyldig.

Antirasismen blev så framgångsrik som överideologi i det offentliga rummet att den snudd på segrade ihjäl sig. Länge vågade inte ens nationalekonomer tala öppet om invandringens kostnader. Brännjärnet med stämpeln Rasist låg ständigt glödgat, färdigt att märka den som ville få ner flyktingmottagningen till normaleuropeisk nivå. Och för att hålla ordning i den antirasistiska kyrkan kastas kättare emellanåt till vargarna. Exempelvis förlorade invandrarsonen Marcus Birro alla sina mediejobb efter att ha kritiserat islam och lunchat med sverigedemokrater.

Men antirasismens hegemoni liknar en pyrrhusseger. Fråga vår förnedrade statsminister, som ju aldrig skulle bygga murar i Europa. Fråga de flyktingar vars hopp om utbildning, jobb, karriär slocknar på förläggningarna. Fråga de alltmer desperata kommunpolitiker som tvingas skära i vård, skola och omsorg. Och fråga dem som ser SD som sin politiska huvudfiende, men nu börjar inse att de har skedmatat Jimmie Åkesson med röstvinnande argument, från utanförskapskost­nader till könsseparerade bubbelpooler.

Och fråga den där tjejen som gick på sin första konsert. Och mycket bokstavligt fick lära sig innebörden av begreppet taharrush.

Vår svaghet för idioti

Jasenko Selimovi? (L) skrev självkritiskt i DN 11/1 om den svenska åsiktskonformismen i flyktingfrågan. I till exempel Frankrike betraktas varje intellektuell som följer med strömmen som ryggradslös. Men ”i Sverige är det tvärtom. Här gillar vi att vara i grupp, vi söker kompromiss. Även när det som förespråkas är idioti söker man hitta något gott i det.” Detta påkallar en stilla – och troligen fruktlös! – önskan att nästa ”överideologi” inkluderar åsiktspluralism och respekt för meningsmotståndaren.