Äntligen sämre konjunktur!

En nedåtgående fastighetsmarknad har få självklara vinnare. Men de finns.

Förra gången huspriserna föll, i början av 1990-talet, gjorde en bekant till mig en djärv, men lönsam affär. Han sålde Brommavillan med klausulen att köparen skulle få flytta in efter ett halvår. Priserna föll under tiden. Familjen kunde därför köpa ett nytt hus, mycket billigare, några månader senare.

Den här lilla historien illustrerar en sak som egentligen är självklar: att det inte behöver vara dåligt när tillgångspriser går ner. Vi vet att det här stämmer när det gäller aktier. Blankare och hedgefondsförvaltare bidrar till att likviditeten blir högre och att handeln fungerar bättre. Här råder samstämmighet. Ingen tycker det är något fel med att tjäna pengar i finansmarknaders nedåtrörelser.

Men hur många välkomnar en konjunkturavmattning?

De är få. Och de hörs inte alls i debatten. Ändå är det uppenbart att den dämpning av konjunkturen som nu kommer är efterlängtad. Inflationen i Europa var i mars 3,6 procent i årstakt. Det låter rätt lite men är faktiskt den högsta noteringen sedan 1992. ECB, den europeiska centralbanken, har varit djupt impopulär för sin strama penningpolitik under de snart tio åren som självständig institution, men får nu beröm. En viktig förklaring till inflationen är förstås råvaruboomen. När råoljan handlas till rejält över 100 dollar per fat och en limpa kostar 30 kronor sätter det avtryck i konsumentpriserna. I ett sådant läge är det bra med en lugnare konjunktur.

Om man höjer blicken från det dagsaktuella framstår nedgången i BNP-tempo som än mer välkommen. Den ger nämligen utrymme för reflektion. Ibland resulterar en sådan tankeprocess i stordåd. Ett exempel är avregleringarna och pensionsreformen i mitten av 1990-talet som påtagligt stärkte tillväxtimpulserna i den svenska ekonomin. Sådana politikomläggningar är förvisso sällsynta. Men det finns också andra exempel på att sämre tider och lägre tillgångspriser kan vara bra för samhällsekonomin. I USA syns det i ha-råd-med-bostadsindexet (housing affordability index).

Enfamiljshus och lägenheter är nu mer överkomliga än de varit på fem år. Det har betydelse för unga människors möjligheter att hitta bra bostäder, och därmed också för att etablera sig på arbetsmarknaden. Många förlorar på lägre huspriser – och förlorarna dominerar helt den mediala och politiska debatten – men vi får inte glömma att prisfall i förlängningen skapar ökad ekonomisk dynamik. Det är lättast att bygga nytt om man först river ner.

Här är det rätt passande med en svensk parallell. Just nu ser det ut att bli ännu en omgång försvarsnedläggningar, vilket resulterat i den förväntade upprördheten bland lokala politiker. Men de här politikerna skulle göra klokt i att först stämma av med kollegerna i kommuner som Falun, Jönköping och Umeå, som redan förlorat regementen. I nästan samtliga fall har nedläggningarna medfört att mark, fastigheter, arbetskraft och företagarresurser frigjorts för nytändningar i det lokala näringslivet.

Självfallet är det rimligt att känna oro när kurvorna börjar peka neråt. Men problemen är hanterliga. För det första är konjunkturen alltjämt rätt stark. För det andra omfördelar de lägre fastighetspriserna potentiell förmögenhetstillväxt från medelålders till yngre, som ju kan köpa hus billigt. För det tredje kompenseras det hela av att börsen, lämpligt nog, verkar ha bottnat nu. Fallande fastighetspriser kan med andra ord mötas av sakta stigande aktiekurser.

Tillförsikt är alltså på sin plats.