Är demokratin i kris?

Här hemma har extra val varit nära efter parlamentarisk oreda, och partiledarnas förtroendesiffror är låga. Lägg till detta att bortåt en femtedel av väljarna stöder ett parti som av statsministern kallats både odemokratiskt och fascistiskt.

Av en slump läser jag Björn Rosengrens självbiografi Mitt i steget samtidigt som jag skissar på denna text. Det är en fascinerande kontrast mellan det förtroendefulla förhållandet mellan väljare och valda som rådde under hans uppväxt i rekordårens folkhem, och den trist mörkgrå skala mellan apati och förakt där många av dagens väljare befinner sig.

Föraktet går för övrigt åt båda hållen. Donald Trump har hos europeiska toppolitiker framkallat en tsunami av nedlåtande kommentarer om de amerikanska väljarna. Och efter Brexit sa Tysklands president Joachim Gauck att ”det inte är eliterna som är problemet för närvarande, utan det är folket.”

Men om man skulle prova tanken att demokratin inte mår så dåligt trots allt? Precis som feber ser ut som själva sjukdomen men egentligen är en del av läkeprocessen, kanske dagens politiska konvulsioner rentav kan stärka demokratin?

I The Guardian skrev journalistveteranen Simon Jenkins – som själv röstade för att stanna i EU – att folkomröstningen kastade ett välbehövligt ljus över klyftan mellan stad och land, mellan välutbildade och lågutbildade, och att han ”vägrar dela den liberala idén om Brexit-väljarna som rasister från arbetsklassen som är för korkade för att se skillnaden mellan en skatt och en tull”. Som slutkläm la han till att ”socialdemokratin och kapitalismen båda behöver få en käftsmäll ibland. Det avgiftar dem från byråkrati, monopol och nepotism.”

Sedan andra världskriget har den välfärdschauvinistiska nationalstaten utgjort hegemonisk framgångsformel i den demokratiska halvan av Europa. När denna på gott och ont luckrats upp – genom inre marknad, ekonomisk migration, flyktingmottagande etc – är det väl snarast ett demokratiskt friskhetstecken, att de som upp­lever sig som utvecklingens förlorare höjer sin röst?

För förlorarna finns där. Hantverkaren som drabbas av låglönekonkurrens, familjefadern som ser sitt bostadsområde förslummas, arbetaren som friställs när fabriken flyttar österut. När några av världens ledande migrationsforskare intervjuades i DN i våras, var bilden av globaliseringens plusposter entydig: de är ytterst ojämnt fördelade.

Ett annat demokratiskt hälsotecken är att det USA, som röstat fram Donald Trump som presidentkandidat, i värderingsundersökningar framstår som alltmer tolerant mot minoriteter.

Och när Donald Trump på sistone framstått som olämplig att bli president, tycks väljarna överge honom. Stödet till honom och Bernie Sanders kan i det ljuset ses som en nyttig käftsmäll mot etablissemanget, snarare än demokratisk härdsmälta.

Politiker ska ibland leda opinionen, ibland följa den. Men i jobbet ingår också att tolka den. Det som ser ut som främlingsfientlighet, kan vara legitim oro över den egna standarden och tryggheten. Och den politiska kraft som verkar populistisk och dum, kan trots allt sätta fingret på utsatta och rädda människors livsvillkor.

Konflikt och spretande viljor är demokratins livsluft, vägen till beslut lång och snårig, bakslagen många, folket bångstyrigt. Till de samhällseliter som inte begriper detta, riktade redan Bertolt Brecht ett förslag i sin ironiska dikt En lösning:

”Folket hade förverkat regeringens förtroende / och kunde bara vinna det igen / genom fördubblat arbete / Vore det då inte enklare för regeringen / att upplösa folket och välja ett annat?”

Kött och potatis

Brecht myntade även uttrycket ”erst kommt das fressen dann kommt die moral” (”först maten, sedan moralen”).

Se det som en påminnelse om att fördelningskonflikter är politikens kärna. Det går förstås att hålla tjusiga tal om identitetspolitik, internationell solidaritet, kvoterad föräldraförsäkring och regionala kulturfonder. Men en politik som inte levererar kött och potatis kommer till slut att implodera.