Är folkhemmet främlingsfientligt?

I ett berömt riksdagsanförande 1928 introducerade Per Albin Hansson begreppet ”folkhemmet”, som han likställde med den goda familjen. Där finner man ”… inga kelgrisar och inga styvbarn”. I folkhemmet utvidgades familjedygderna till att omfatta hela den svenska nationen.

Det är svårt att finna någon politisk tankefigur som har varit mer betydelsefull för den svenska självbilden. Med tiden har begreppet, om än något vagt, kommit att täcka in såväl den svenska välfärdsmodellen, som arbetsmarknadsmodellen, liksom de höga ambitioner till inkomst­utjämning som finns i Sverige.

Per Albins vision var sålunda att den goda familjens inkluderande solidaritet skulle sträckas ut till hela det svenska folket. Det var samtidigt outtalat, men närmast självklart, att alla som befann sig utanför Sveriges gränser var exkluderade. Hand i hand med lanseringen av folkhemstanken gick en patriotisk och nationalistisk argumentation. ”Sverige åt svenskarna – svenskarna åt Sverige”, löd en socialdemokratisk valslogan på 1920-talet. Makarna Myrdal som var viktiga inspiratörer till den framväxande välfärdsstaten ägnade också mycket tankemöda åt utvecklingen av den ”svenska folkstammen”. Gunnar Myrdal slog även fast att folkhemmet är ett nationellt projekt.

Nationalismen står inte lika högt i kurs i dagens Sverige som på 1920- och 1930-talen. Det finns dock undantag och det är inte särkskilt förvånande att Sverigedemokraterna har plockat upp folkhemstanken och integrerat den i sin nationalistiska agenda. Beröringsskräcken visavi detta parti får dock inte skymma att det fortfarande finns kraft i Per Albins och makarna Myrdals logik. Det torde vara svårt att förneka att en väl utvecklad traditionell välfärdsstat fungerar bäst i en stabil och relativt avgränsad nationalstat.

I dagens globaliserade värld är det dock naturligt att ställa frågan varför den solidaritet som avspeglar sig i ett högt skattetryck ska ta slut just vid de svenska gränspålarna. Varför utsträcks inte välfärdsstatens omsorger till alla behövande i Rumänien? Eller till alla dem som vill fly från Afrika över Medelhavet, för att ta ett par aktuella exempel. Det enkla svaret är att vi inte skulle klara finansieringsbördan. Detta gäller vare sig vi försöker hjälpa dem på plats eller genom att öppna de svenska gränserna.

För att vi skulle kunna gå ens en liten bit på den senare vägen skulle krävas att vi lyckades integrera mängder med lågutbildade immigranter på arbetsmarknaden. Detta skulle i sin tur kräva att lägstalönerna sänktes till nivåer som det inte går att leva på givet den höga beskattning också av låga löner som krävs redan i dagens välfärdsstat.

Svaret på rubrikens fråga är givetvis nej. Idén om folkhemmet växte fram i en tid när patriotismen och föreställningarna om en nationell gemenskap låg mycket långt från mittfåran i dagens ideologiska landskap.

Däremot kommer globaliseringen, i kombination med våra mycket höga mål beträffande flyktinginvandring, att kräva att folkhemmets arkitektur görs om. Kanske det var denna insikt som fick Fredrik Reinfeldt att hålla talet där han bad svenska folket att ”öppna era hjärtan för de utsatta”, 86 år efter Per Albins folkhemsanförande. Några anvisningar eller idéer om hur den nya arkitekturen ska se ut gav han dock inte. Det är hög tid att börja diskutera den frågan.

Subventioner föder subventioner

Vilka energikällor ska ersätta de fyra kärnkraftverk som är på väg att skattas bort från marknaden? Ingen vet. Men en sak är säker. De subventionsnivåer som byggs upp för vind- och solenergi innebär att också det tillkommande utbudet måste subventioneras. Subventioner föder nya subventioner. Energipolitiken håller på att skapa en ny jordbrukssektor.