Asien dragloket 2006

Svenska företagsledare har under 2005 rest i skytteltrafik till Kina. Snart kan det vara dags att köpa en övernattningslägenhet, för det är i Asien som tillväxten är starkast de kommande åren. Även i Europa syns en strimma hopp. Men oron över vad som ska ske i USA och med dollarn tilltar och ger många företagsledare gråa hår under 2006.

Nu när hotet om oljepriser på uppemot 100 dollar fatet har bleknat och trenden för oljepriserna har vänt ned har optimismen ökat om 2006. På senare tid har det till och med kommit signaler om att det krävs upprevideringar av kalkylerna om en tillväxt i världen på omkring 4,5 procent. Kina fortsätter att vara en dominerande aktör i världsekonomin.

Numera är landet en viktigare motor för tillväxten än USA och prognoserna även från officiellt kinesiskt håll säger att tillväxten blir närmare 10 procent under nästa år. Att sedan Japan fått luft under vingarna betyder att det asiatiska konjunkturtåget har fått ytterligare ett lok. Lägg till bra tillväxt i länder som Indien, Sydkorea, Thailand med flera och det är dags att inse att världens ekonomiska centrum förflyttar sig österut i rasande fart. Det här kommer att accentueras och uppmärksammas än mer under 2006.

Tyskarna öppnar plånboken. Även i Europa rör sig ekonomierna åt rätt håll. Det nordiska blocket är fortsatt starkt under nästa år och sticker ut i positiv bemärkelse. Euroområdet som länge släpat efter uppvisar också livstecken. Industrikonjunkturen ser allt bättre ut och industrin har faktiskt klarat sig hyggligt i den pågående europeiska konjunktursvackan. Nu ser det också ut som arbetsmarknaden rör sig åt rätt håll vilket förhoppningsvis ska ge hushållen mod att spendera.

Inom i stort sett alla länder i euroblocket är det privata sparandet högt, det ger potential för en rejäl och långvarig uppgång i den privata konsumtionen. Man kan ju leka med tanken att tyskarna, som sparar dryga 10 procent av sina inkomster, gjorde som amerikanerna och lånade till sin löpande konsumtion.

Då skulle den tyska tillväxten explodera. Nu är det knappast ett troligt scenario att tyskarna skulle bete sig på det amerikanska sättet men även en mindre nedgång i sparandet skulle ge dramatiska effekter på tillväxten i såväl Tyskland som Europa i stort. Och kan bara den nya tyska regeringen, trots en stram finanspolitik, in gjuta lite framtidsförhoppningar hos hushållen är det snart dags att skriva upp tillväxtkalkylerna för hela euroblocket. Men även en stor optimist måste hejda sig någonstans kring 2,5 procents tillväxt.

Pyramidspelet USA. Det värsta hotet mot det globala konjunkturscenariot är att det att den amerikanska fastighetsbubblan spricker. Sparkvoten är numera negativ i USA men det har mer än väl kompenserats av kraftigt stigande förmögenheter för de amerikanska hushållen.

Problemet är att förmögenheterna till stor del utgörs av bostäder, och det är de stigande fastighetspriserna som skapat utrymme för ytterligare belåning och därmed hållit konsumtionen uppe. Men det börjar allt mer likna ett pyramidspel. Den dagen bostadssektorn viker nedåt slår det direkt mot hushållens konsumtionsvilja.

Investmentbanken Goldman Sachs konstaterar att hushållen börjat se över sina bostadslån men tror ändå att konsumtionsfesten kan hålla på en bra bit in på 2006.

Hushållens pyramidspel, eller lånefinansierade konsumtion, har också eldats på av ett extremt lågt ränteläge. Men den eran är över. Sedan den amerikanska centralbanken (Fed) började sin räntehöjningscykel har den höjt styrräntan från 1,0 till 4,25 procent. Planen är att den ska upp ytterligare, även om avgående Alan Greenspan nu ger plats för den nya centralbankschefen Ben Bernanke.

Hittills har räntehöjningarna inte slagit så hårt men lägger man till kraftigt stigande energipriser, skattesänkningar som fasas ut och politiskt turbulens efter senatsvalen under nästa år är det lätt att föreställa sig ett scenario med en ordentlig dipp i den amerikanska hushållskonsumtionen.

Globalt ränterace. Räntorna är dock inte bara på väg uppåt i USA, utan det här är ett globalt fenomen. Den europeiska centralbanken har höjt räntan och väntas fortsätta i försiktiga steg även under 2006. I Asien har flertalet centralbanker också höjt räntorna och under nästa år är det dags för den svenska Riksbanken att följa i spåren. Även de långa obligationsräntorna har vänt uppåt. Och tillsammans med stigande korträntor och stora offentliga finansieringsbehov i USA och Europa kommer obligationsräntorna att fortsätta upp.

Samtidigt innebär minskade ränteskillnader mellan valutablocken att dollarn kan rasa igen. En spräckt lånebubbla i USA kan också ge en betydande dollarturbulens, trots att såväl asiatiska länder som Mellanösterns oljenationer ännu så länge fortsätter att finansiera de amerikanska underskotten.

Att den kinesiska revalveringen av yuanen, när den slutligen kom, blev så liten som två procent spär ytterligare på obalansproblemen i världen. Det kinesiska handelsöverskottet har åter börjat växa kraftigt och Kinas valutareserv kommer inom en snar framtid att ligga på hisnande 1 000 miljarder dollar och med råge ha passerat Japans.

Visserligen kommer den kinesiska valutan troligen att förstärkas under nästa år, men långt ifrån tillräckligt för att ge någon draghjälp åt länder med stora underskott i handeln gentemot Kina. Trycket mot Kina att begränsa exporten kommer att växa och ett haveri i de pågående WTO-förhandlingarna skulle bidra ytterligare till att risken för regelrätt protektionism ökar.

Europa pekas ut som en potentiell syndare i det hänseendet. Och med politisk turbulens i såväl Frankrike som Italien är det långt ifrån osannolikt att man tar till drastiska åtgärder för att skydda den inhemska industrin. Större spänningar mellan de olika ekonomiska blocken, framför allt på handelsområdet, hämmar också tillväxten.

I Europa rycker dessutom en kris inom EU-samarbetet allt närmare när ingen enighet kring den nya långtidsbudgeten tycks möjlig att uppnå. Samtidigt hettar den italienska diskussionen om ett utträde ur eurosamarbetet till under nästa år. Det knäcker inte konjunkturen, men försurar det politiska klimatet i Europa och diskussionerna om att utvidga EU.
_____________________________________________________________

DRIVKRAFTERNA
* Kina och Japan är inne i en tillväxtfas som drar med sig resten av Asien.
* USA:s konsumtion drivs på av arbetsmarknaden och stora förmögenheter.
* Euroblockets hushåll lättar på plånboken.
* Oljeprisoron dämpas.
* Globala obalanserna dämpas när valutor stabiliseras.
* Inflationstrycket förblir måttligt.
______________________________________________________________

DE VÄRSTA HOTEN
* Den amerikanska fastighetsbubblan spricker och dämpar hushållens köplust.
* Ökat fokus på obalanserna i världsekonomin ger ett kraftigt dollarfall.
* Oljepriserna stiger kraftigt och spräcker 70 dollar per fat.
* Protektionismen breder ut sig när WTO-förhandlingarna spricker.
* Politisk turbulens i Frankrike och Italien och strid kring EU-budgeten ger politiskt dödläge.
* Inflationen tar fart och tvingar fram snabba räntehöjningar som driver upp obligationsräntorna.
______________________________________________________________

Hur mycket faller dollarn?

Det mesta pekar på att dollarn faller i värde under 2006. Hur stort fallet blir beror bland annat på hur världens centralbanker kommer att agera.

Förklaringarna till dollarns styrka varierar över tiden. När dåvarande presidenten Bill Clinton och finansministern Robert Rubin lanserade den ”starka dollar-policyn” var tanken att en stark dollar skulle påskynda strukturomvandlingen mot alltmer högteknologisk industri och hjälpa till att betala den höga importen.

En strategi som till stora delar var lyckosam fram till dess att it-bubblan sprack. Trots detta fortsatte dollarn att stärkas bland annat för att det inte fanns några alternativ till dollarn som placeringsalternativ och för att det fortfarande var betydande tillväxtskillnad gentemot exempelvis Europa. Det var framför allt när de dubbla underskotten i såväl budget som bytesbalans hamnade i marknadens fokus som vi fick ett rejält dollarfall. Nu har dollarn åter stärkts och ränteskillnaden gentemot övriga stora valutablock anges som huvudförklaring. Men räcker det?

Om Clinton 1997 hade presenterat en bild av amerikansk ekonomi med betydande budgetunderskott, negativt hushållssparande och underskott i utrikeshandeln på nära 70 miljarder dollar i månaden – som läget är i dag – hade nog pro-gnosen för dollarn pekat kraftigt nedåt. Dagens siffror tolkas dock inte så dramatiskt.

På sikt måste USA ändå göra något åt underskottet i utrikeshandeln. Det kan i princip bara ske på två sätt: en rejäl nedgång i ekonomin eller en kraftigt sjunkande dollar. Händer båda sakerna samtidigt får USA både minskad import och ökad export samtidigt. Något som förvisso minskar obalanserna i världsekonomin men som också kommer att trycka ner tillväxten i de flesta andra regioner.

Under 2006 väntas ränteskillnaderna mellan valutablocken minska när Fed närmar sig slutet på sin räntehöjningscykel och ECB är precis i början på sin. Då är det troligen åter dags att fokusera mer på fundamenta i ekonomin. I ett sådant scenario är det svårt att komma till någon annan slutsats än att dollarn ska sjunka när budgetläge och handelsflöden får större utrymme i analysen.

Svårare är att bedöma hur världens centralbanker, varav många har valutareserverna överfulla av dollar, kommer att agera. Antingen fortsätter bankerna att stödköpa dollar för att skydda sina egna tillgångar eller så är det dags för några av dem att tacka för sig och då kommer dollarfallet att bli både snabbare och kraftigare än något törs förutse.