Att lyssna inåt lönar sig

David Graham, expert på det amerikanska läkemedelsverket FDA, är en typisk så kallad whistleblower. Hans avslöjande om att myndigheten velat skyla över riskerna med nya läkemedel, framför allt Mercks hjärtmedicin Vioxx, chockade politiker i Washington.

Ett annat resultat blev stora kursfall i Astra Zeneca. Graham har 20 års erfarenhet och brinner för patientsäkerheten. Hans varningsord kan göra allmänheten stora tjänster, men lär också göra honom impopulär i organisationen. Så brukar det nämligen gå för sanningssägare. Hur rätt de än har brukar de bli utfrysta av chefer och kolleger.

Ingvar Bratt, Boforsingenjören som avslöjade illegal vapenexport på 1980-talet, blev en icke-person i hemstaden Karlskoga. Den norske inspektören Odd Lindberg, som slog larm om den grymma säljakten, mobbades bort från Norge. Sara Wägnert, undersköterska som slog larm om vanskötsel på ett äldreboende i Solna, hotades med avsked innan hon fick ett erkännande.

Inte heller Sherron Watkins eller Cynthia Cooper, whistleblowers på skandalföretagen Enron respektive Worldcom, har gjort vackra karriärer efter avslöjandena.

Det borde inte vara på det sättet. Att någon vågar säga obehagliga sanningar – och därmed kanske trampar mäktiga personer på tårna – borde vara en tillgång för ett företag. En välskött organisation tillåter och uppmuntrar att anställda slår larm om missförhållanden och felaktiga beslut.

Sker det i verkligheten? För utomstående är det förstås svårt att veta. Om interna kritiker varnar för missförhållanden och en vd lyssnar och agerar lär det inte nå offentligheten. Det finns exempel på tokiga beslut som avvärjts i nära nog sista stund tack vare skepsis i organisationen. Ericsson besparades ett stort elände tack vare att styrelsen och ledningen bestämde sig för att inte genomföra ett kostsamt förvärv av det numera kraschade telekomföretaget Fore Systems i slutet av 1990-talet. Stora Ensos ledning avstod från att stänga en ständigt trilskande kartongmaskin i Skoghall för några år sedan efter att några lokala chefer bett koncernledningen om mer tid för att lösa produktionsproblemen.

Men att avvärja okloka ännu inte fattade beslut är en sak. Att slå larm om och kritisera befintlig verksamhet är långt mer kontroversiellt. Därför vågar få människor agera whistleblower.
Är då den här företeelsen något som en ledning bör stärka och uppmuntra?

– Ja absolut, inte minst för att företag med seriösa rutiner för whistleblower-hantering premieras av aktiemarknaden, säger Sasja Beslik, etikansvarig på Banco Fonder.

Han nämner Shell och BP som typiska exempel på företag med bra rutiner i det här avseendet. De är långt ifrån ensamma. Även svenska företag tar frågan på allvar, delvis för att de är tvingade till det. Enligt den finanslagstiftning som trätt i kraft i USA (Sarbanes-Oxley-lagen) måste företag som står under tillsyn av finansinspektionen SEC ha särskilda arrangemang. Det kan exempelvis finnas tipstelefoner och mejladresser som går till personer i koncernledningen som har en fristående roll och har rätt att göra oberoende undersökningar.

Men kan inte detta bädda för skvaller och intriger?
– Kanske någon gång. Men min erfarenhet är att sådana här kanaler inte brukar missbrukas, säger Hans Löfgren, enhetschef för internrevision på Öhrlings Pricewaterhouse Coopers.

Han var tidigare koncernrevisionschef på SJ och fick då tips en till två gånger i månaden från anställda och andra om misstänkta oegentligheter. Enligt Hans Löfgren bygger allt fler företag ut sina internrevisionsavdelningar.

Ett av dem är Skandia, som just nu helt stöper om sin internrevisionsenhet. Enheten rapporterar inte längre till företagsledningen utan direkt till ordföranden för styrelsens revisionskommitté, Björn Björnsson.

Bolagets internrevisionschef Elisabeth Styf rekryterades tidigare i år från Telia Sonera. Hon har fått i uppdrag att skapa en 30 personer stark enhet. Fram tills nu har en stor del av internrevisionen varit utlagd hos revisionsfirman Ernst & Young, som tidigare också skötte Skandias externa revision. Hon ser även över hur interna tips om tänkbara missförhållanden ska kunna tas om hand mer effektivt.

– Det finns i dag inget krav att ha en särskild whistleblower-rutin såvida man inte är noterad i USA. Men trenden går i den riktningen också i Sverige, inte minst med tanke på den nya uppförandekoden som ska införas. Därför har vi diskuterat att inrätta ett sådant system, säger Elisabeth Styf.

Ett annat bolag som upptäckt oegentligheter i sin verksamhet är Intrum Justitia, som i fjol hittade ett hål på 80 miljoner kronor i det brittiska dotterbolagets räkenskaper. Bolaget uppmärksammade det hela när en ny vd och en ny finanschef gick igenom beräkningsmetoderna. Någon whistleblower fanns alltså inte i Intrum.

Hur ser då företaget på företeelsen som sådan?
– Det är förstås alltid bra med civilkurage. Men en funktion för att hantera whistleblowers behövs egentligen inte om man har – och jag menar att det är fallet i dag – en sådan öppenhet och ett sånt informationsflöde att ingen i personalen tvekar att ta upp eventuella missförhållanden, säger personaldirektören Thomas Fredholm.

Han säger att det finns flera sätt för en företagsledning att fånga upp saker som inte går rätt till i organisationen. Intrum Justitia genomför till exempel regelbundna undersökningar av vad personalen tycker om bolaget.

Samtidigt kan det ligga en fara i att låta anställdas trivsel vara en avgörande indikator för hur det står till i verksamheten. Arbetsklimatet på Enron var till exempel omvittnat positivt. Men öppet var det inte. Och det är sannolikt här som nyckeln finns till en bra intern kommunikation. God affärsetik får man inte fram i första hand genom avancerade tekniska och administrativa system som underlättar för whistleblowers. Sådana system marknadsförs exempelvis av det Londonbaserade säkerhetsföretaget Control Risk Group, som erbjuder en ständigt bemannad telefonlinje som kan ta emot tips från kundföretagens anställda.

Informationen anonymiseras och vidarebefordras sedan till utvald personal på kundföretaget.
Intressant nog hade faktiskt även Skandia en sådan tipslinje under skandalåren i slutet av 1990-talet. Numret gick till säkerhetschefen, vilket knappast är en logisk metod för att hantera känslig information.

Det centrala är i stället att företaget har ett öppet och icke-hierarkiskt klimat. Ett sådant skapas genom en etablerad och trygg företags- eller organisationskultur.

I det sammanhanget finns det en organisatorisk fråga som har betydelse. Det gäller styrelsens roll och sammansättning. Starka och oberoende styrelseledamöter kan utgöra garanter för att whistleblowers blir hörda och får skydd. Här kan det vara intressant att titta på revolten mot Pehr Gyllenhammar under Volvo-Renault-affären 1992-93. Visserligen är exemplet gammalt, men det illustrerar en viktig sak.

Gyllenhammar avsattes av styrelsen i en informell allians med chefer på affärsområdesnivå, med lastvagnschefen Sten Langenius i spetsen. Cheferna släppte bland annat fram information till ägare och aktiemarknad om den finansiella styrkan i Volvos rörelse som stod i kontrast till den bild, av ett svagare Volvo, som Gyllenhammar ville föra fram för att motivera fusionen med Renault. Men cheferna vågade ta de stegen först sedan ägarna börjat visa sin vilja att ta strid med Gyllenhammar.

_________________

VAD SÄGER LAGEN?

Kan whistleblowers utnyttjas för att komma över företagshemligheter? Och hur borde det se ut? Några enkla svar finns inte.

Whistleblower-fenomenet innebär risk för läckage av affärshemligheter, samtidigt som företeelsen kan vara till nytta för att avslöja missförhållanden. Här finns en knut, som inte är alldeles lätt att lösa. Det är förmodligen därför som regeringens initiativ i våras, där man aviserade ett skärpt så kallat meddelarskydd, verkar ha runnit ut i sanden.

Förslaget innebär även att anställda i privat sektor, och inte bara offentliganställda, ska få lämna ut information utan risk för påföljd. Inom offentlig sektor finns bland annat paragrafen Lex Sara i socialtjänstlagen (uppkallad efter undersköterskan Sara Wägnert). Enligt den lagen har all personal inom den offentliga sjukvården som upptäcker eller blir vittne till allvarliga missförhållanden och/eller övergrepp skyldighet att anmäla arbetsgivaren. Anmälan ska skickas till länsstyrelsen.

Men om en sådan regel infördes i näringslivet skulle den behöva kombineras med skydd för konfidentiell information. Och det är svårt att se hur en sådan bestämmelse skulle kunna se ut.
Det är viktigt att betona att lagstiftningen i dag inte ger skydd för företagsinformation om denna antyder brott.

Det är alltså, i juridisk mening, fritt fram att röja hemligheter om dessa hemligheter innebär att företaget i fråga begår lagbrott. Men det är långt ifrån alltid som missförhållanden i ett bolag också är straffbara. Och hur ska en presumtiv whistleblower kunna veta om det som sker också håller för att väcka åtal?