Av 7 får du behålla 2

Oväsentlig är väl ett rimligt sätt att beskriva en extra procent per år i avgift, om avkastningen samtidigt är 23 procent per år. Och 23 procent per år är precis vad svenska aktier i snitt har givit sina ägare sedan 1980.

Men alla experter är överens om att börsföretagens vinstutveckling inte räcker för att motivera 23 procent per år i all evighet. Det är minst lika sannolikt att erfarenheten från de tjugo åren dessförinnan istället upprepas framöver.

Från januari 1960 till januari 1980 steg Affärsvärldens generalindex bara 3,5 procent per år. Inklusive direktavkastning på lika mycket gav svenska aktier sina ägare sju procent per år.

Inflationen var samtidigt i snitt sex procent per år. Det betyder att den reala avkastningen bara var en procent per år. Eftersom skatten inte tar hänsyn till inflationen utan beräknas på den nominella avkastningen, sju procent per år, så blir resultatet att den genomsnittlige aktieägaren förlorade köpkraft på sina aktieinvesteringar mellan 1960 och 1980.

20 år framåt

Antag att aktier 20 år framåt också ger en avkastning på sju procent per år. Samtidigt är vi optimistiska och antar att dagens låga inflation består och håller sig på en procent per år. Det innebär att den reala avkastningen blir sex procent per år, vilket är riktigt hyfsat i ett längre historiskt perspektiv.

Men sex procent är före skatt och avgifter. Spargrisen på bilden härintill visar vad som blir kvar om pengarna placeras i en aktiefond med en totalkostnad på 2,5 procent per år (en helt normal totalkostnad, särskilt i utlandsfonder). Då blir det bara kvar två procent realt per år kvar till spararen, efter avgifter och skatt. Av sju procent nominellt får du alltså bara behålla två procent realt.

Två frågor

Två procent per år betyder att 100.000 kronor växer till 148.000 kronor på 20 år. Hade spararen sluppit skatt och avgifter och fått behålla sex procent avkastning per år så hade kapitalet istället vuxit till 317.000 kronor.

Det är denna typ av beräkningar som fått Affärsvärlden att lägga ned mycket möda på att konstruera Sparindikatorn. Syftet är att jämföra kostnaderna för olika typer av sparande genom att svara på två frågor: Hur mycket får du tillbaka vid spartidens slut? Hur stor del försvinner i avgifter och skatt?

För att kunna göra denna jämförelse på ett rättvist sätt måste man göra vissa förenklande antaganden. Ett är att alla aktieplaceringar förväntas ge samma bruttoavkastning. Detta antagande är nödvändigt, för om man antar att olika förvaltare och sparformer kommer att ge olika avkastning baserat på deras historiska prestationer (som knappast kommer att hålla i sig 20 år framåt) så »drunknar« skillnader i avgifter och skatt.

Svårt att spå mer än 2 år

Visst är det även viktigt att försöka förutspå vilka förvaltare som kommer att överträffa genomsnittet. Affärsvärlden publicerar därför med jämna mellanrum Fondindikatorn, som i huvudsak fokuserar på vad förvaltarna historiskt har presterat (senast i nummer 10/1999). Men på Affärsvärlden tror vi inte att man kan spå fonders avkastning mer än ett eller högst två år in i framtiden.

Samtidigt visar erfarenheten att många människor stannar både tio och tjugo år hos samma fondförvaltare utan att omplacera. Orsakerna är bland annat en vilja att minimera skatten, reglerna för bundet pensionssparande och bristande intresse. Detta talar för att fokusera på låga kostnader, för det är troligt att de som idag konkurrerar med låga avgifter kommer att fortsätta med det. Då är Sparindikatorn ett utmärkt hjälpmedel.

I årets första Sparindikator finns en rad nyheter.