Bankirernas tid

Att globaliseringen har kommit till Europa med full kraft råder det inget tvivel om. Värdet av alla fusioner beräknades i fjol till 10.000 miljarder kronor. I mogna branscher slås företag samman i hög fart medan det i tillväxtsektorerna skapas nya bolag i än raskare takt. Men vem är det som håller i bräckjärnet när de befintliga strukturerna i europeiskt näringsliv bryts upp? Är det politikerna? Maktsfärerna? Konsulterna? Investmentbolagen? Eller de traditionella affärsbankerna?

De nya makthavarna

Ingen av dem. De som hanterar omdaningen av Europa – och ser till att det globaliserade kapitalets avkastningskrav uppfylls – är investmentbankerna. Det är ingen nyhet att politikerna fått lämna arenan när det gäller att styra över näringslivet. Det är också välbekant att maktsfärerna, affärsbankerna och investmentbolagen spelar en allt mer undanskymd roll. Men en process som nästan inte alls beskrivits är hur investmentbankirerna trängt ut managementkonsulterna från rollen som företagsledningarnas främsta samtalspartners.

För sex-sju år sedan var det till McKinsey eller Boston Consulting Group som VD ringde när han ville diskutera ett strategiskt problem. I dag är det vanligare att städsla en investmentbank. Ledarskapskonsulteri är verkligen ingen krisbransch, men McKinsey med flera deltar inte längre i de centrala besluten.

Detta beror på flera saker. En är att investmentbankerna haft lättare att locka den allra vassaste expertisen eftersom de kan erbjuda mer pengar i bonus.

Men en viktigare faktor är att förändringstakten i näringslivet framför allt har gynnat investmentbankerna. Under de magra åren i början av 1990-talet gällde det för västvärldens företag att hantera lågkonjunkturen. Prioriteten låg i att sjösätta och genomföra sparprogram och att förbättra tillväxtpotentialen i den befintliga organisationen. Sådana uppgifter klarade managementkonsulterna bra. Men de senaste åren har fokus flyttats från organisk tillväxt till expansion genom förvärv. Det kräver medverkan av investmentbanker.

Bankirerna har en nyckelposition i dag. De har förvisso inte riktigt lika stor makt som John Pierpoint Morgan, som låg bakom flera av de karteller som dominerade USA under industrialiseringsepoken i slutet av 1800-talet. De kan heller inte, som storbankerna i Tyskland, Belgien och Spanien, styra och ställa i hela industrisfärer. Men få fusionsbeslut fattas i dag utan att investmentbankerna är med och spelar en aktiv roll.

Inte oumbärliga

Investmentbankirerna framställer sig gärna som oumbärliga. Stämmer det? Knappast. När det gäller affärer mellan mindre och medelstora företag i samma land och/eller inom samma bransch är det tveksamt om bankirerna kan tillföra något. Oftast känner de fusionerande företagen varandra tillräckligt mycket. Hjälp med räknande, värdering och juridik kan man lätt skaffa hos en konsultfirma eller revisionsbyrå.

Även i de allra största fusionerna händer det faktiskt att en stor del av jobbet utförs av koncerncheferna själva. Den jättelika amerikanska mediafusionen mellan America Online och Time Warner förhandlades fram av cheferna Steve Case och Gerald Levin på egen hand. Investmentbankerna kopplades in i ett sent skede och uträttade litet.

Ändå får bankirerna kungligt betalt vid denna och många andra strukturaffärer. Varför har de en sådan särställning?

För det första behövs deras medverkan även i de fall då parterna själva kommit överens. Bankirerna ordnar pappersarbetet, skaffar de lån som krävs för att betala sammanslagningen och går ofta in med eget kapital och garanterar handeln i de finansiella instrument som det rör sig om.

För det andra har investmentbankerna förträffliga kontakter med slutplacerare runtom i världen. Det är ju bankirernas jobb att upprätthålla sådana kontakter. Det är få kundföretag som inte behöver sådan assistans då och då. Telia kommer till exempel med säkerhet att anlita ett stort stall bankirer för att se till att börsintroduktionen i sommar blir en succé.

De dolda motiven

För det tredje finns det andra och mer taktiska motiv som man talar mer sällan om. Ytterst få företagsledare vågar idag fatta stora strategiska beslut utan att stämma av med någon välrenommerad investmentbank. Även om kostnaderna kan bli hårresande lär ingen styrelse skälla på sin VD för att denne städslat Carnegie eller Merrill Lynch som rådgivare.

För det fjärde – och det här är riktigt fult – kan man hyra in en hel skock investmentbanker för att på så vis utestänga konkurrenter. Så här går det till: Anta att företaget A vill köpa företaget C. Men företaget B är också intresserat och kan tänkas lägga ett konkurrerande bud på C. Då ser A till att anlita ett antal av de investmentbanker som specialiserar sig på den bransch där A, B och C är verksamma. Detta görs fastän A strängt taget bara behöver en eller två banker. Effekten blir att B får svårt att hitta någon branschkunnig investmentbank som kan hjälpa till. En annan effekt blir att journalister och placerare som är skeptiska till affären får svårt att hitta någon oberoende investmentbank som kan göra en neutral bedömning av affären.

Sådana här hänsyn är sannolikt en anledning till att AOL/Time Warner har knutit till sig stora rådgivarteam efter att affären presenterades. Just nu står följande firmor på AOL/Time Warners lönelista: Salomon Smith Barney, Morgan Stanley, Merrill Lynch och Goldman Sachs. Samma metod användes för övrigt av de ryska företag som emitterade stora mängder aktier under åren 1995-98, vilket gjorde att få kritiska röster hördes.

Men att investmentbanker samverkar i diverse uppdrag innebär inte att de kommer bra överens. Tvärtom så älskar bankirerna att tvåla till varandra i kampen om de flesta och största uppdragen. Ju fler man kammar hem, desto större intäkter och desto fler poäng i de rankingsammanställningar som görs av Thomson Financial och andra analysfirmor. I ägarstrider smäller det allra högts att ha blivit anlitad av det segrande företaget. Warburg Dillon Read tog ut helsidesannonser för att berätta om sina insatser på Vodafones sida efter att den brittiska mobiljätten fått Mannesmann att kapitulera.

Händer det att investmentbankerna följer en egen agenda, som inte är samma som kundens? Jo, antagligen. Lojalitet förekommer sparsamt. Våren 1999 var till exempel Goldman Sachs rådgivare åt Mannesmann när det tyska företaget köpte mobiloperatören Orange i Storbritannien. Några månader senare återfanns Goldman, helt plötsligt, i Vodafones stall när detta företag skulle köpa Mannesmann.

Det finns mer flagranta exempel som går ett antal år tillbaka i tiden. När världens på den tiden största företagsaffär skulle genomföras 1989, utköpet av amerikanska RJR Nabisco, utvecklades det hela till en fars där bankirerna bestämde. RJR Nabiscos VD Ross Johnson fick hjälplöst sitta i möten där de investmentbanker han anlitat grälade sinsemellan om vilket bankirteam som skulle ha vilken procent av affären.

Så går det inte till i dag. Men visst har bankirerna favoritkunder. Det är bolag som växer snabbt genom förvärv och som behöver gott om finansieringshjälp men som ändå inte går i konkurs. Framfab, Icon Medialab och andra nya internetbolag är goda kunder. Det är också Pharmacia & Upjohn, som gjort affär på affär under de senaste decennierna. Detta har framför allt gynnat Morgan Stanley, vars förre Europachef John Hepburn odlat förträffliga relationer med ordföranden Jan Ekberg (och för övrigt också med Wallenbergsfären).

Intressekonflikter

Förvärv och fusioner är själva motorn i investmentbanking. Det beror på att fusioner oftast resulterar i följdaffärer (lånefinansieringar, aktieemissioner, nyintroduktioner, avknoppningar av dotterbolag som inte passar in, med mera). Därför satsar de tunga firmorna allt på att bli bra på fusioner. Det blir ofta intressekonflikter eftersom de flesta storföretag vill anlita någon eller några i den högst rankade trion: Goldman Sachs, Morgan Stanley och Merrill Lynch. Investmentbankerna uppger att detta inte är något större problem. Så kallade engagemangskommittéer avgör om firman ska arbeta för kunden eller inte. Även om inga direkta intressekonflikter finns behöver investmentbankerna hålla tungan rätt i mun så att kunderna inte stöter sig med varandra. Den som besöker Morgan Stanleys anonyma citykontor i Mayfair i London blir exempelvis blixtsnabbt eskorterad till en i raden av gästmatsalar. Ingen kund ska stå och drälla i foajén och riskera att bli upptäckt av eventuella konkurrenter.

Varför anlitar kunderna en viss investmentbank och inte en annan? Ranking och personliga kontakter betyder mycket. Men ingen investmentbank kan bli framgångsrik utan en stark analysstab. Högkvalitativ branschanalys lockar kunder att göra aktieaffärer med banken ifråga och – mycket viktigare – att anlita banken för strukturaffärer. Goldman Sachs har sitt ansedda telekomteam att tacka för att man åtråddes av först Mannesmann och sedan Vodafone.

USA-dominans

De amerikanska investmentbankerna dominerar verksamheten. Det beror på flera saker. Amerikaner passar bra i denna bransch, där tävlingsmentalitet, snabbhet och fokusering på personlig ekonomisk vinning är centrala beståndsdelar. USA-firmorna var också tidigt ute och är de enda som byggt upp paneuropeiska analys- och tradingorganisationer.

Det är förstås dyrbart att driva en sådan verksamhet. Den årliga ersättningen till en högt rankad analytiker ligger på flera miljoner kronor. Enligt Business Week kostar det en miljon dollar i timmen (!) att driva Morgan Stanleys Europarörelse. Men i dag är detta inget problem. Affärsflödet är sådant att firmorna får tacka nej till åtskilliga tänkbara kunder. Under 1998 var vinstmarginalen i de stora investmentbankernas Europarörelser kring 30-40 procent. 1999 var ett ännu bättre år.

Vad kan hota bankirernas särställning? En utdragen börsnedgång skulle förstås kunna bli ett avbräck. Men omdaningen av det europeiska näringslivet har knappt kommit upp i varv ännu. Det lär bli gott om fusioner även i fortsättningen. Och när fusionsvågen ebbat ut blir det dags för storföretagen att börja sälja ut de bolag som inte passar i de nya koncernerna. Även dessa affärer måste hanteras av investmentbanker.