Borgs förståndiga försiktighet

Finanspolitiska rådets 292 sidor långa rapport är inte något dokument som kan avfärdas med lätthet. Ordföranden, professor Lars Calmfors, har världsrykte. Till saken hör att rådet tillsattes av Alliansregeringen 2007. Ändå avvisar finansminister Anders Borg rådets förslag till större konjunkturstimulanser, med hänvisning till behovet att värna budgeten. Den givna frågan bland utomstående: Vem har rätt, eller åtminstone mest rätt?

Bakgrunden är en bred insikt att statsfinanserna i Sverige är mycket känsliga för konjunkturens svängningar. 2008 visade statens affärer ett plus på motsvarande 2,5 procent av BNP, något som svänger till ett minst lika stort minus i år. För 2010 ligger prognoserna mellan minus 4 och plus 6 procent.

Förklaringen är att den offentliga sektorn väger tyngre i Sverige än i flertalet andra industriländer. Vikande skatteintäkter och ökande utgifter för arbetslöshet och social utslagning påverkar budgeten hårt och brutalt. I kronor räknat försvagas budgetsaldot de närmaste åren med över 200 miljarder. Enligt Håkan Frisén, prognoschef på SEB, är försämringen i de svenska offentliga finanserna ungefär tre procentenheter större än för OECD-genomsnittet.

Vi kan, lite förenklat, betrakta det här skeendet på två sätt. Antingen genom att fokusera på den snabba försämringen av statsfinanserna. Eller också kan vi beakta Sveriges goda utgångsläge med en budget på plus och en statsskuld som endast ligger på cirka 40 procent av BNP och som har fallit stadigt sedan slutet av 1990-talet. Calmfors bedömning lutar – återigen förenklat – åt det senare synsättet. Finanspolitiska rådet betonar också att arbetslösheten i dag kan få allvarligare konsekvenser än förr om åren eftersom reformerna av a-kassan försämrar försäkringsskyddet för de människor som förlorar jobbet. Calmfors och hans medarbetare anser att det därför är viktigare än tidigare att bevara arbetstillfällen.

Finansdepartementet anlägger det andra perspektivet. Bland regeringskansliets ekonomer lever minnet från de depressionsliknande åren i början av 1990-talet alltjämt. Då svängde de offentliga finanserna på bara några år från plus till minus 10 procent av BNP. Krisen då ledde till att 25 procent av den industriella kapaciteten slogs ut och arbetslösheten sexfaldigades från 2 till 12 procent.

Av allt att döma tar Anders Borg och hans medarbetare också intryck av omvärldens oro för en svagare svensk ekonomi. Den oron har lett till en 15-procentig försvagning av kronan – även om valutafallet också beror på exportraset, företagens terminssäkringar och rädsla för svenska bankers exponering mot det krisdrabbade Baltikum.

I själva verket är Sveriges statsfinansiella utgångsläge bra. De offentliga finanserna blir snabbt sämre, men utvecklingen är inte anmärkningsvärd. I Storbritannien och USA är skeendet allvarligare. De brittiska och amerikanska underskotten beräknas bli 9 respektive 13 procent av BNP i år, vilket har lett till ökande oro på obligationsmarknaderna – något som inte märks i Sverige.

– Här har marknaden inte alls reagerat på samma sätt. Visserligen har ränteskillnaden mot tioåriga tyska statspapper ökat med 0,2 procentenheter, men det är ingen superdramatik, säger Stefan Hörnell, ekonom på Handelsbanken Capital Markets.

Detta ska jämföras med långt större riskpremier för en del sydeuropeiska EMU-länder.

Bakom de starka statsfinanserna står en rad svenska finansministrar som har kunnat samla rejält i ladorna de senaste 15 åren. Strategin har gått ut på att skapa överskott på flera procent av BNP årligen för att amortera ner statsskulden och “ta höjd” för kommande lågkonjunkturer.

Under Göran Persson, Erik Åsbrink, Bosse Ringholm och Pär Nuder kunde finansdepartementets envisa nej till skattesänkningar och utgiftshöjningar kommuniceras i termer av det fundamentalt goda i att värna en stark stat. Det argumentet har inte varit lika självklart under Alliansregeringens år vid makten.

Vilket förstås inte betytt att Anders Borg har stått svarslös mot de krav på lägre skatter som började föras fram efter valsegern 2006. Budskapet har i stället baserats på makroekonomiska resonemang, något som han utvecklade i ett tal i Göteborg i januari 2007. Han betonade då att det var av “avgörande vikt” att upprätthålla sunda statsfinanser. Borg riktade också vad han kallade “ett varningens finger” mot dem som förväntade sig ofinansierade reformer. Man kan säga att det var ett lika varnande finger som han i förra veckan riktade mot Finanspolitiska rådets propå om mer stöd till kommuner och arbetslösa.

Anders Borg står heller inte ensam i sin skepsis. Professorna John Hassler och Per Krusell, vid Stockholms universitet respektive Princeton i USA, har tidigare kritiserat vad de kallar Lars Calmfors “aktivistiska” och “kortsiktiga” synsätt när det gäller den ekonomiska politiken. Däremot har rådet fått stöd från Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros.

– Jag delar rådets analys att den allvarliga krisen kräver aktivitet från politiska beslutsfattare. Rådet förordar en större stimulans med mer resurser till kommunerna. Det ligger väl i linje med min syn på en väl avvägd ekonomisk politik, säger Östros.

I ett avseende betingas regeringens nej till stimulanser säkert av politisk taktik. Alliansen vill ha pengar över för att kunna stötta kommunerna med tiotals nya miljarder inför valåret 2010. Men det finns också ett annat skäl till inställningen. Vi vet egentligen om de senaste årens ihållande överskott i statsfinanserna beror på 1990-talets avregleringar och tillväxtfrämjande produktivitetslyft i näringslivet, eller om förklaringen är trender i världsekonomin och andra tillfälliga faktorer. Utvecklingen för handel och investeringar under åren 2002-2007 var ju exceptionellt positiv.

– Osäkerheten kring detta gör att man i första hand bör se det som ett tillfälle att spara inför framtida nedgångar, sade Anders Borg i sitt tal i Göteborg 2007.

Slutsatsen är att det tillfället – i allra högsta grad – har infunnit sig nu.

nullnullnullnull