Börsen, nej tack!

När Affärsvärldens omslagsbild ska tas uppstår plötsligt oreda.

– Du är rikast, Salvatore, du får sätta dig, skrattar Carl-Johan Bonnier.

Det är tidig majmorgon i Stockholm. Fyra familjeföretagare gnabbas glatt framför kameran. Ingen vill lyda fotografens order och frivilligt ta plats i fåtöljen och bildens mittpunkt.
Till sist blir det Ulf Spendrup som gör det.

– Hur gammal är du, Ulf, frågar Salvatore och lägger armen om bryggaren.

– Femtisju? Bra, jag också, då är du och jag äldst här, säger cykelkungen.

Det är fyra företagare på gott humör som samlats. De har skäl att vara det. Samtidigt som Stockholmsbörsen har rasat i tre års tid och aktiemarknaden genomlever sin värsta kris sedan Kreugerkraschen står de starka. Alla har de valt att köpa ut företag från börsen och driva dem helt i egen regi, utom räckhåll för kvartalsfokuserade fondförvaltare och näsvisa analytiker. Och det är inget de ångrar i dag.

– Ni borde fråga Fredrik Lundberg och Stefan Persson varför de är kvar på börsen, föreslår Carl-Johan Bonnier.

1997 valde familjen att köpa loss Marieberg, det ena benet i familjeimperiet, från börsen. Ett av skälen var att börsen inte uppskattade ett familjedrivet mediekonglomerat.

– Det fanns alltid en misstänksamhet hos aktiemarknaden. Vi uppfattades inte som riktigt trovärdiga och jag hörde ofta kommentar av typen “hm, de goda affärerna lägger familjen Bonnier i sitt egna bolag”, säger Carl-Johan Bonnier.

– Börsen är kortsiktig. Det är trist men så är det, säger Salvatore Grimaldi som 1999 köpte ut sitt cykel- och fritidsbolag Monark Stiga från börsen.

– Ibland behöver man kanske tio år på sig för att hitta rätt struktur i sitt bolag, så mycket tid får man inte av börsen.

Det är han inte ensam om att tycka. Listan på storägare som valt att föra sina bolag bort från börsen är lång. Bara i år har åtta huvudägare lagt bud på egna bolag. Dan Olofsson valde att köpa ut resterande aktier i konsultbolaget Epsilon, Vodafone lade ett bud på den del av Europolitan som företaget inte ägde och finansmännen Gösta Welandson och Thomas Hopkins vill sluka hela fastighetsbolaget Realia.

Det är ingen slump. När börsen och värderingarna faller börjar det vattnas i munnen på huvudägarna. Att bolaget är missförstått och inte fått den värdering det förtjänar är ett återkommande argument bakom affärerna.

– Aktien var så lågt värderad att vi inte kunde motstå det, säger Ulf Spendrup som tillsammans med brodern Jens köpte ut familjebryggeriet med samma namn 2001.

För Spendrup blev den låga värderingen ett konkret problem.

– Vi upplevde att den låga aktiekursen gjorde att vi inte kunde diskutera förvärv och fusioner, det blev en belastning, säger Ulf Spendrup.

– Vissa bolag får inte någon bra värdering på börsen och passar bättre utanför den, i full privat regi, konstaterar Carl Bennet som köpt ut bolagen Sorb och Lifco.

– Det är en stor skillnad mellan att vara på börsen och inte. Det bolag som är på börsen måste ha en tydlig och koncentrerad verksamhet. Ett företag som har en blandning av verksamheter i en och samma koncern uppskattas inte på börsen, säger han.

Utköpsaffärerna följer ofta samma mönster. Det går knackigt för bolaget, aktiemarknaden är kritisk, kursen sjunker. Sedan kommer budet. Därefter följer oftast en rad åtgärder; omstruktureringar och ledningsförändringar. Som i regel leder till att vinsten lyfter igen.

Ett exempel är när redarfamiljen Olsson köpte loss förlusttyngda rederiet Stena Line. Rejäla besparingar har stoppat jätteförlusterna som vänds till liten vinst i år.

För det är ingen tvekan om att ska man gå fram med städkvasten är det bättre att göra det utan insyn från en kritisk aktiemarknad och medier.

– Stora förändringar gör man bäst utanför börsen, säger Salvatore Grimaldi.

– I Monark var vi tvungna att göra mycket, och dessutom på kort tid. Det hade inte gått att förklara för marknaden.

Carl Bennet slog ihop Sorb med ett annat bolog, Troponor, som han redan ägde.

– Det hade varit jobbigt att genomföra en sådan sammanslagning om vi var på börsen, säger han.

Huvudägarna sitter på insidan av företagen och har tillgång till bättre information än andra ägare. Därmed vet de både när aktien är för lågt värderad och vad som kan göras för att lyfta den. Och flera av de senaste årens utköp har lämnat många bittra minoritetsägare bakom sig.

Svolders vd Ulf Hedlundh har varit på den säljande sidan i en lång rad bud på börsen.

– Ju fler insiders som är inblandade i ett uppköp, desto större är deras bevisbörda. De sitter ju på bättre information, konstaterar han.

Han var ägare i Lindab och var där med om att pressa fram ett högre bud. Han tycker att man ska vara skeptisk till fall där huvudägare och ledning köper ut bolaget för att sedan genomföra stora förändringar.

– Man måste ju fråga sig, varför har de inte gjort det här tidigare.

Ett annat kritiserat bud från en huvudägare kom när irländska pappersjätten Jefferson Smurfit slukade resten av Munksjö. Finansmannen Sven Norfeldt fanns med bland småägarna.

– Munksjö var ett lysande klipp för Smurfit. Bolaget hade vänt och budet som kom var inte rättvisande. Vi borde ha fått mer. Men vad hade vi för möjligheter till det som små aktieägare, konstaterar han.

Göran Espelund på Lannebo fonder, tycker att man måste ställa höga krav när buden kommer från huvudägare.

– Ansvaret vilar stungt på de oberoende styrelseledamöterna. Deras uppgift är inte bara att säga om budet är skäligt eller inte, utan också att hitta alternativa köpare, säger han.

– Man måste ha en högre riskpremie om det finns en huvudägare i och med att man kan riskera ett uppköp. Vi måste också vara tydligare mot huvudägarna och säga att de ska dela ut mer pengar, säger Björn Lind på SEB fonder.

När affärerna väl är genomförda, tystnar kritiken. Livet utanför börsen är på många sätt lättare.

– Man behöver inte lägga ner lika mycket tid på information till marknaden. Det är ganska skönt att slippa alla informationsregler och inte väga varje ord på sin tunga. Öppenheten mot de anställda blir lättare samtidigt som beslutsvägarna blir mycket snabbare. Nu kan man koncentrera sig på bolagets kassaflöde i stället för på börskursen, säger Carl-Johan Bonnier.

– Man slipper kvartalskapitalismen. En orsak till att vår värdering var så låg var kanske att vi var väldigt långsiktiga, säger Ulf Spendrup.

Men det finns också nackdelar med att inte vara föremål för aktiemarknadens uppmärksamhet.

– Pressen på ledningen att göra bra ifrån sig är inte lika stor, säger Carl-Johan Bonnier.

Fast det finns också vissa som saknar lite av glamouren.

– Jag tycker att det var skoj att vara på börsen, jag gillar uppmärksamhet och det är kul för medarbetarna. Jag är inte främmande för att komma tillbaka, säger Salvatore Grimaldi.