Börskommentaren: Retrobörsen

Borta är dagarna när investerare koncentrerade sig på att hitta aktier som skulle stiga med tvåsiffriga tal. Helt omodernt är också att eventuella vinster med automatik ska återinvesteras i verksamheten där de ger bättre förräntning. Inte heller går det hem att den allenarådande bantningskuren för överlikviditet heter återköp.

Nej, utdelningar ska det vara.

Det är inte bara finansiellt hårt trängda ägare och stockkonservativa värderingsguruer som köper aktier efter utdelningarna. Överlag ses det som en allt bättre affär. På kurstoppen våren 2000 gav Stockholmsbörsen utifrån Affärsvärldens prognoser en direktavkastning, börsens samlade utdelning i förhållande till börsvärdet, på runt 1 procent.

Börsraset grovjobbar

Sedan dess har direktavkastningen stigit upp till 2,6 procent. Kursfallen och de krympande börsvärdena har stått för grovjobbet. Något överraskande har de totala utdelningarna också hållit emot bra i nedgången. Stabila högutdelande sektorer som skog, verkstad och bank har gått starkt på börsen och står för en allt tyngre del av index. Samtidigt har tillväxtbolag med fantomvärderingar som Assa Abloy, Ericsson, Securitas och Skandia återinvesterat eventuella vinster i verksamheten. Huvudlöst i vissa fall. Men en konsekvens är i alla fall att det har begränsat fallhöjden i utdelningarna.

Toppåret 1992 en köpsignal

Stockholmsbörsens aggregerade direktavkastning är inte speciellt relevant för en placerare annat än om denne köper en portfölj som kopierar hela A- och O-listan. Däremot är det en god indikator på börsvärderingen. En direktavkastning på 2,6 procent är bra, något över genomsnittet sedan 1986 men ingalunda rekord. Under valutakrisen 1992 toppade den på 3,6 procent vilket också visade sig vara en köpsignal. Detta trots att räntealternativet, en femårig statsobligation, då gav nästan 11 procent.

Relation mellan direktavkastning och ränta är i dag mycket mer förmånlig. Diagrammet här intill visar att räntan har sjunkit till 4,3 procent samtidigt som Stockholmsbörsens direktavkastning stigit. Utifrån halvårsdata sedan 1986 har direktavkastningen inte varit så här hög i förhållande till räntan. Det talar för att börsen är attraktivt värderad.

Bygger på prognoser

En brasklapp för alla köpsugna är att direktavkastningen bygger på utdelningsprognoser. För den som investerar på lång sikt är det vinstutvecklingen som avgör utdelningarna. En snabbt vikande konjunktur kan naturligtvis tvinga bolagen till sänkningar och utdelningsstopp. Ledningarna gillar dock inte att sänka utdelningarna. Ett tecken på för att utdelningspolitiken inte har varit överdrivet generös och äventyrat företagens balansräkningar är att börsens samlade utdelningsandel i förhållande till det egna kapitalet ligger på 3,7 procent, ungefär som genomsnittet sedan 1986.

Stockholmsbörsen har ömsat så mycket skinn att det går att tala om en ny slags marknad. Från den “Konjunktur- och kronkänsliga börsen” till “Europas Nasdaq” med telekom, IT och tillväxtbolagen i förarsätet är det nu “Utdelningsbörsen”. Men så var det förstås redan på 1910-talet. Då värderades alla företag utifrån direktavkastningen.