Carnegies hädanfärd

För ett år sedan stod Carnegie på botten – trodde man. Men det var snarare en liten avsats i en dimhöljd avgrund. Hösten 2007 hade hela styrelsen och vd:n Stig Vilhemson fått sparken av Finansinspektionen som dessutom hade skickat sin hittills största ordningsbot – på 50 miljoner kronor – till firman. Skälet till uppståndelsen var en skandal där Carnegie hade förlorat nära en halv miljard kronor på misslyckad trading.

I oktober förra året visade Affärsvärlden i en stor kartläggning av Carnegie att det som hade skett knappast kunde skrivas på slumpens konto. Bolaget hade, framkom det, inte mindre än 17 fall av stämningar, brottsmisstankar och andra allvarliga incidenter under de föregående 15 åren, ett dystert rekord bland mäklarfirmorna i Stockholm.

Skälet till det långa syndaregistret, visade kartläggningen, var till stor del den företagskultur som fanns i Carnegie sedan gammalt. Enligt den premierades starka enhetschefer som tog för sig på bekostnad av kontroll och centralstyrning. Bland annat fyrfaldigades volymerna i tradingen, där firman alltså själv tog förlustrisken, under åren 2003-2006, samtidigt som enheterna för riskhantering och compliance, en sorts internpolis, fick minskade resurser.

Det stora risktagandet betalade sig länge i form av hög lönsamhet. Och personalen fick halva vinsten i bonus där de som drog in mest pengar fick överlägset mest. Det är i ljuset av den kulturen som man måste se den häpnadsväckande kreditgivning till “en kund” som av allt att döma innebär slutet för Carnegie som självständigt finanshus.

Kunden har uppenbarligen varit mottagare av en fjärdedel av firmans utlåning och är orsaken till den reservering på 1 miljard kronor som Carnegie tvingades till i kvartalsbokslutet.

Den stora obesvarade frågan är förstås: Hur kunde det gå så långt? Varför gjorde inte den nya styrelsen och t f vd:n Anders Onarheim något åt den orimliga riskkoncentrationen redan förra hösten? Insåg de inte allvaret eller, värre, missade de exponeringen?

Enligt uppgifter till Affärsvärlden var de väl medvetna om riskerna och försökte också agera. Krediterna, som enligt flera uppgifter gick till finansmannen Maths O Sundqvist, hamnade nästan omgående på den nya styrelsens bord och styrelsen ska sedan fortlöpande ha fått information om utvecklingen. I januari i år påbörjades försöken att minska exponeringen genom de första tvångsförsäljningarna, enligt Affärsvärldens källor.

När Affärsvärlden granskade Maths O Sundqvists skakiga imperium i maj i år så fanns bara två regelrätta försäljningar under våren. De var på totalt drygt 115 miljoner kronor, men samtidigt köpte Sundqvist fortfarande aktier och enligt uppställningen var han nettoköpare av aktier under våren. (Det ger dock inte hela bilden. Enbart affärer som har tvingat fram flaggningar, och/eller där SIS Ägarservice hanterar aktieboken, finns med i uppställningen. Tvångsförsäljningar kan alltså ha gjorts i andra bolag.)

Men de stora tvångsförsäljningarna kom inte i gång förrän under sensommaren och hösten. Den 21 september avslöjade till exempel Affärsvärlden.se att Carnegie ringde runt och bjöd ut hans återstående aktier i Hexagon, ankaret i hans aktieporfölj och ett bolag där han har suttit i styrelsen sedan 1991.

Och frågorna fortsätter att hopa sig. Om det nu var så att firman har agerat sedan i januari; hur stor var då exponeringen i början av året? Hade Sundqvist en ännu större andel av firmans låneportfölj då? Och varför vidtogs inga resoluta åtgärder förrän över ett halvår senare?

Carnegie kan inte uttala sig till följd av banksekretessen, men Affärsvärldens källor hävdar att det beror på två saker. För det första att Sundqvist hade affärer i många banker och att Carnegie därför inte hade en helhetsbild av hans ekonomiska situation utan bara möjlighet att agera inom ramen för det engagemang som fanns i Carnegie. Det ryktas också att samma säkerheter hade lämnats på flera håll. För det andra fanns en stor del av säkerheterna i onoterade tillgångar som har varit svåra att sälja.

Oavsett om det är sant eller inte så kan man konstatera att Carnegie har gått i samma fälla som många av de svenska bankerna gjorde i början av 1990-talet när de lånade ut mycket stora belopp till ett fåtal högbelånade kunder. Storbankerna lärde sig, åtminstone till en del, av den krisen. Men Carnegie var ännu inte bank då och verkar inte ha dragit några slutsatser utan låtit den gamla mäklarfirmans högriskkultur leva kvar i banken, även då Carnegie kunde låna ut mer pengar och ta emot fler typer av säkerheter.

Den nya styrelsen och ledningen ärvde de problem som blev firmans fall, men har inte haft kraft att åtgärda dem. När detta skrivs förhandlar Carnegies styrelse och ägare fortfarande om olika lösningar för firman. Men ingen som Affärsvärlden har pratat med tror att Carnegie kommer att överleva som oberoende firma.