Curlandet inbyggt i Björklunds skola

Den blomstertid nu kommer, en kär tidpunkt på året, inte minst tack vare att det eviga stretet tar paus. Det tidskrävande stretet med franska revolutionen, växthuseffekten, kalla kriget, fotosyntesen …

Jag talar alltså om slitet för oss föräldrar. Vad allt måste vi inte läsa in, behärska, formulera! Fast det var så länge sedan vi själva satt i skolbänken.

Visst, även eleverna andas nog ut en smula. För även om de inte själva gör hundjobbet med alla inlämningar och uppsatser och krävande hemläxor, måste de ändå administrera tidsplaner och överlämnande till läraren. Samt, förstås, konstruera sympatiskt klingande förseningsursäkter: Oops, hunden åt upp läxan. Att bryta deadline är ju legio.

Vafalls!? Vad är det han pratar om, frågar vän av ordning. Det är väl eleverna och inte föräldrarna som svettas under terminen?

Nja, inte i den moderna, svenska skolan, där allt tidigare satta och mer finkalibrerade betyg inte kan sminka över det faktum att betygen inte längre mäter kunskap. Utan vilka som fått mest hjälp hemma.

Nyckelordet här är entreprenöriellt lärande. Eleven ska enligt denna formel inte bibringas kunskap från läroböcker och katederplacerade lärare med berättarförmåga.

I stället ska de finsnickra egna analyser av sådant som följderna av USA:s stöd till mujahedingerillan i Afghanistan på 1980-talet och hur olika skattesatser och skattebaser påverkar arbetsutbud och svartekonomi. Detta drivet av nyfikenhet, lust, eget ansvar, väsentlighetssinne.

Men att ge sig på så komplexa frågeställningar – svåra på magisterexamens nivå – utan egen kunskapsbas, ter sig givetvis hopplöst; och dödar lusten. I praktiken blir därför kursivläsning av Wikipedia och någon framgooglad kvällstidnings artikel grund för inlämningen.

När jag frågar om relevant kapitel i läroboken, möts jag av fågelholkblick. Böcker är snart en museal produkt i skolvärlden. Liksom hårda data som platser, årtal, händelsesekvenser. Inte sällan får eleverna höra att faktakunskap är ointressant för betyget. Det är reflektionerna, jämförelserna, förmågan att sätta i sammanhang som belönas.

Sagt och gjort. Eleven suckar och stönar över inlämningsuppgiften, som alltså kan innehålla magsårsframkallande utmaningar som ”Jämför medias och borgerskapets roll i franska revolutionen med arabiska våren.

Detta är alltså inte en extrauppgift för klassens ljus, utan en viktig betygsrelevant händelse i ämnet historia eller samhällsvetenskap.

Vad gör då en förälder som bryr sig om sin telning? Jo, hjälper till lite här och lite där, skriver om ett stycke här och var, kanske rentav nyskriver en passage (med avsiktligt dåligt språk, så att det ska se elevgjort ut).

Och vips har vi ett B eller C – eller rentav A – och en biljett mot en ljusnande framtid.

Jag skojar inte: en föräldragjord stor inlämning kan vara terminens viktigaste betygsgrund.

Vad har då eleven lärt sig? Jo, att curling är livet. Att det går att leverera resultat i ett ämne man inte behärskar. Att åsikter, analyser och reflektioner kan göras på en aldrig så liten kunskapsbas. Att flitigt arbete med hårda data som glosor, tyska floder och kungalängder inte betyder ett jota.

När Sverige faller i Pisa vädras en massa tänkbara orsaker – många med oomtvistligt förklaringsvärde. Lärarnas låga status, invandringen, kommunaliseringen, stökig undervisningssituation, smartphones och andra distraktioner.

Men nu är det hög tid att lägga även Jan Björklunds åttaåriga skolflum under lupp. Det nya betygssystemet ska förstås nämnas, med sina snåriga betygskriterier och motstridiga besked om exempelvis ett D i en ämnesdelkurs ska kunna dra ner en annars A-ig elev till C.

Men framför allt måste vi frångå en ordning, där eleverna blivit sina egna lärare, och där det är föräldrarnas hjälpinsats som betygsätts. Vad sägs om den gamla modellen? Lärarna stod för undervisningen, elevernas prestation styrde betygen. Och vi föräldrar hade tid att fokusera en smula på våra egna jobb.

Glider in i boet

Den bild jag tecknar gäller inte alla ämnen och alla skolor. Mest handlar det om SO. Men i till exempel franska kan en klassrumsuppsats rubriksättas i förväg. En curlande frankofon förälder skriver då ett utkast för barnet att memorera. Vive la Suède!